ÅSIKT

Hör du mig nu, pappafeministen?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Anna Andersson om en feminist som möts av skepsis

En pappafeminist är en man som först får en dotter och sen ett feministiskt uppvaknande. Det var Ida Ölmedal i Expressen som fångade in denna figur, och hon sa sig vara ganska less på hur de brer ut sig med yrvakna betraktelser om hur flickors liv blir kringskurna. Vi vet, liksom.

I söndags kom Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter, ut som just pappafeminist. Han ifrågasatte den njugga inställningen hos Ölmedal och senare Somar Al Naher i Aftonbladet. Bättre sent än aldrig väl?, menade han.

Absolut, bättre sent än aldrig. Men jag kan också förstå den skepsis pappafeministen möter. Helmerson ringar själv in i den i sin text. Vissa problem, skriver han, förstår man inte förrän man har dem precis under näsan – alltså när man får en dotter.

Men det måste ju ha funnits en massa mammor, systrar, vänner, flickvänner, kollegor under Helmersons näsa även innan han blev far. Kvinnor och flickor som dessutom berättade om sin ”vardag av högljudda, våldsamma, tafsande, förtryckande, platstagande män” som hans döttrar nu tyvärr vittnar om.

Resonemanget får mig också att undra över hur vida synfält pappafeministerna har. Ser de andra kvinnor nu? Ojämställda löner och orättvis fördelning av hushållsjobbet, ser pappafeministen även detta eller måste vi vänta tills döttrarna gått ut i arbetslivet och in i relationer?

Det skulle faktiskt vara användbart i vår fortsatta gemensamma kamp med en pappafeminists reflektion runt detta, varför han inte såg eller hörde kvinnorna som fanns nära. För det är ett stort problem i ett ojämställt samhälle, att kvinnors berättelser inte väger lika tungt som mäns.

Med det sagt: välkomna till kampen, alla pappafeminister. Kom ihåg att jämställdhet i första hand är en praktik – här finns alltid kaffe att koka och en diskmaskin att plocka ur. Nu kör vi!

ARTIKELN HANDLAR OM