Kultur

Farväl förbannade n-ord

Av: 

Ulrika Stahre

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Ulrika Stahre om Makode Linde-debatten, identitetspolitik – och kungen på Kurrekurreduttön

sätter punkt i dag Makode Lindes utställning på Kulturhuset i Stockholm vållade rabalder på grund av att titeln skulle innehålla n-ordet. Ulrika Stahre konstaterar att utställningen hade vunnit på att behålla den ursprungliga titeln.

Foto: TT

För någon dryg vecka sedan meddelades det att två medarbetare på Kulturhuset hade anmält sin arbetsgivare till diskrimineringsombudsmannen, på grund av olika arbetsmiljöproblem i samband med Makode Lindes utställning. Den orsakade rabalder innan den ens hade öppnat, och när den nu går ner i helgen är det inte i tysthet: både anmälningarna och en riktig finissage med stor paneldebatt skapar ny publicitet.

Det kan vara dags att summera och fundera. När nyheten om anmälan mot Kulturhuset blev offentlig, kände sig flera, bland annat Karin Olsson i Expressen, manade att prata om kränkthet och kränkthetskultur. Kulturhuset hade själva bäddat för detta genom sitt konsekventa fegande menade hon: Linde-utställningens titel, som ändrades från ”Negerkungens återkomst” till konstnärens namn, dessförinnan oviljan att låta Lars Vilks komma på Anna Odells vernissage trots att han författat text till katalogen. Och då har vi inte ens talat om Tintinalbumen som flyttades från barnavdelningen.

Dessa isolerade händelser tas då och då upp som exempel på feghet, på ”kränkthetskulturens seger”.

Det är strunt.

Den linje som finns mellan händelserna är krokig och avbruten, men självklart går det alltid att se samband. Den som vill avfärda människor med andra erfarenheter än majoritetens har aldrig haft det så lätt som nu. Så fort en rasifierad/hbtq/funkisperson kritiserar något så formerar sig kränkthetskultur-kören. För att analysera behöver man plocka isär, och sedan plocka ihop igen. Inte bara klumpa ihop för att bevisa det man händelsevis tyckte från början. Jag anser till exempel inte att jag kan avfärda människor jag inte ens vet vilka de är, för att jag bestämt mig för att det inte går att bli kränkt av en utställning. Eftersom just jag inte blivit det, någonsin.

Felet med dagens kulturdebatt är att idén om människan som alltings mått förvandlats till jag som alltings mått. När detta jag till exempel är rasifierad eller transperson kallas det identitetspolitik. I de flesta andra fall passerar referenserna till de egna känslorna som varumärkesbyggande eller rent av bara ”egna åsikter”, ”stark egen röst”.

Identitetspolitiken har inneburit medvetandegörande, för massor av grupper som annars kanske bara agerat som just individer: arbetarklassen, hbtq-personer, rasifierade och etniska minoriteter, etc etc. Vad det främst handlat om har varit att kunna se sig själv och gå samman för att förbättra sina villkor.

När Makode Lindes utställning öppnade den 30 januari möttes den av motdemonstrationer. Den har tydligen också lockat skojfriska rasister. Det kan rimligen inte Linde själv lastas för. Men Kulturhuset är en offentligt finansierad institution, därtill Stockholms mest centrala och öppna hus: visst kan man kräva att anställda ska må bra. Och samtidigt att en inbjuden konstnär ges frihet att sätta sin egen titel. När titeln ändrades – av hänsyn och av historiska skäl, n-ordet är förbrukat – försvann den utpekande, ironiska men tydliga gesten mot rasism: Linde vände n-ordet till sin fördel, förvandlade sig till Pippis pappa och blev dessutom kung över alla andra. Titeln hade dessutom paradoxalt tagit loven av utställningens rasfixering, och öppnat – förhoppningsvis – för en mindre instängd, inåtblickande utställning.

Lindes konstprojekt har hittills skruvat upp alla stereotyper till max, det finns liksom ingen gräns. Hela utställningen är identitetspolitiken i en skrattspegel. Förvrängt, förstorat, förbrukat: storhetsvansinnigt och genialiskt och plakatpolitiskt i en enda röra.

Men titeln Makode Linde är ingen lyckad kompromiss. Och tyvärr skapade debatten om namnfrågan, som också så småningom ledde till att Marianne Lindberg De Geer lämnade sin post som konst- och designchef, en osäkerhet kring själva projektet.

Jag var själv mot n-ordstiteln. Men jag har ändrat mig. Att reclaima ord är svårt, tar tid och innebär en process som blir misstänkliggjord. I Sverige har vi inte samma känsla för n-orden heller, det finns liksom inget ”niggah” att reclaima. Men en fiktionens negerkung finns ju som sagt, han var Pippi Långstrumps pappa och bodde på Kurrekurreduttön. En fantasifigur även i fiktionen – den frånvarande fadern i hela sin drömskrud. Om honom läste flera generationer barn, antagligen under stigande förvåning över ordvalet och exotismen (jag tänker mig här att barn också kan tänka, samt ha skiftande bakgrund).

Makode Lindes titel och diskussionen kring den alluderar svagt på den debatt om att ändra i original, som har pågått sedan anno dazumal, eller åtminstone sedan 1900-talet. Nu under våren aktualiserades ett fall, Radioteaterns redigering i Ödön von Horváths pjäs Ungdom utan Gud, som sändes under påskhelgen.

Stellan Larsson stod för manusbearbetning och Åsa Kalmér regisserade, medan den konstnärliga ledaren Malin Axelsson menar att beslutet var följden av en lång konstnärlig process.

Här ersattes det helt onödiga n-ordet med ”de i kolonierna”, vilket låter helt rubbat men inte i sitt sammanhang. Repliker som ”varför behöver vi kolonierna? För att de i kolonierna är fega och lata”, eller ”också de i kolonierna är människor”, är båda tydliga exempel på hur människosynen ser ut i en rasistisk stat och hos dess medborgare.

När pjäsen skrevs var n-ordet lika oproblematiskt som det varit för Astrid Lindgren. Själva förtrycket av människor, fegheten och bristen på civilkurage, framgick säkert också 1937: alltså ordet ”neger” var inte stötande för den tidens publik. Det var då inte i sig ett uttryck för förtryck och rasism. Varför ska det då vara kvar kan man ju undra. Det tillför inget, utan ställer sig i vägen. Pekar ut.

Att varsamt modernisera en pjäs eller en bok är inte samma sak som att censurera. Kanske kan vi i framtiden få slippa n-ordet. Då kommer Makode Linde varken kunna eller behöva använda sin provocerande titel. Förhoppningsvis har alla gått vidare.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Makode Linde

Kulturhuset (Stadsteatern)

Astrid Lindgren

Hbtq

Rasism