ÅSIKT

Hur ska vi få vår jord att hålla?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Vandana Shiva om katastrofen – och den nödvändiga eftertanken

En livsviktig lärdom av tsunamin den 26 december är att vi behöver förbereda oss på kommande miljökatastrofer, inte minst effekterna av klimatförändringarna. När vattnet översvämmade ögruppen Maldiverna upplevde jag det som att naturen sade till oss: det är så här som stigande vattenstånd i världshaven kommer att se ut, just så här kommer hela samhällen att berövas sitt ekologiska utrymme och sina möjligheter att leva i fred på planeten.

USA-administrationen och miljöskeptiker som Bjørn Lomborg fortsätter att hävda att det rika Nord inte har råd att vidta åtgärder för att minska koldioxidutsläppen och försöka mildra effekterna av klimatförändringarna. Men tsunamin visar oss hur svåra följderna kan bli om vi fortsätter i samma gamla spår. Tsunamin borde kunna väcka Lomborg ur hans slummer och slå hål på hans egenproducerade "Köpenhamnskonsensus" om att effekterna av klimatförändringarna inte kommer att bli tillräckligt allvarliga för att motivera en förändring av den ekonomiska politiken och de ekonomiska paradigmen. Lomborg borde fråga invånarna på Maldiverna om de accepterar idén att stigande havsvattenstånd till följd av klimatförändringar som förorsakas av fossila bränslen är någonting ofrånkomligt.

Utöver den massiva mobiliseringen för nödhjälp till tsunamins offer måste vi omedelbart vidta åtgärder för framtiden. Som en ledare för Alliansen av mindre östater sade under förhandlingarna om FN:s avtal om klimatförändringar: "Den starkaste mänskliga instinkten är inte girighet. Den starkaste instinkten är överlevnad, och vi kommer inte att tillåta någon att idka byteshandel med våra hemländer, vårt folk och våra kulturer för kortsiktiga ekonomiska intressens skull." Efter tsunamin måste arbetet med att åstadkomma klimaträttvisa skyndas på. I länderna runt Indiska oceanen kommer massor av människor att tvingas flytta när kusterna översvämmas till följd av stigande havsvattenstånd. Vi måste bygga en framtid baserad på ekologisk rättvisa, inte på marknadens inskränkta, själviska kalkyler.

Nästa katastrof kommer inte nödvändigtvis att vara en tsunami. Det kan komma att röra sig om en översvämning förorsakad av en jordbävning vid Ganges, där Tehridammen byggs ovanpå en seismisk förkastning. Vatten från dammen kommer att transporteras hundratals kilometer för att privatiseras av Suez, världens största försäljare av vatten. Den 260,5 meter höga dammen kommer att dämma upp 3,22 miljoner kubikmeter vatten. Vattnet kommer att sträcka sig upp till 45 kilometer in i Bhagirathi-dalen och 25 kilometer in i Bhilangana. Om dammen framkallar en jordbävning kommer en 260 meter hög mur av vatten - 20 gånger högre än tsunamin - att inom en och en halv timme utplåna de heliga städerna Rishikesh och Haridwar; inom åtta timmar kommer en tio meter hög våg att slå in över Meerut, som ligger 214 kilometer nedströms; och inom tolv timmar kommer en 8,5 meter hög våg att drabba Bulanshar, 286 kilometer bort.

Den förstärkta katastrofberedskapen måste inrikta sig på alla de katastrofer som blir följden av utvecklingsmodeller som bortsett från ekologiska kostnader och prioriterat kortsiktig tillväxt. Verklig katastrofberedskap innebär att man minskar den miljömässiga sårbarheten och stärker den ekologiska återhämtningsförmågan i stället för att öka riskerna genom att lyfta ut miljökostnaderna ur de ekonomiska tillväxtkalkylerna.

Det allmänna bästa och regeringars sociala ansvar får inte offras till förmån för privat profit och storföretags girighet. Mat, vatten och mediciner är det som de överlevande efter tsunamikatastrofen behöver allra mest. Vid en tidpunkt när offentliga system behöver mobilisera för att tillgodose dessa livsviktiga behov fortsätter den storföretagsstyrda globaliseringen obevekligt med sina privatiseringar.

Samtidigt som Indien och andra länder behöver billiga medicinkopior för att hantera den hälsokatastrof som följt i spåren på tsunamin, har regeringen antagit en patentlag som kommer att stoppa produktionen av billiga mediciner från och med den 1 januari 2005.

Den bristande överensstämmelsen mellan storföretagsglobaliseringens värld å ena sidan och planeten och dess människor å den andra har tydliggjorts av tsunamin. Indiens patentlag antogs samma dag som katastrofen drabbade våra kuster, vilket visar att storföretagsglobaliseringen drivs av krafter som är oförmögna att svara på det som händer verkliga människor och deras liv. Detta är en väckarklocka för mänskligheten - vi kan inte fortsätta att gå i sömnen medan den dåraktiga privatiseringen av offentliga nyttigheter fortsätter. Om all mat och allt vatten omvandlas till handelsvaror som kontrolleras och säljs av globala företag i vinstsyfte - hur ska samhället då kunna livnära dem som hungrar, förse dem som törstar med vatten?

De enorma svårigheter som drabbat miljontals människor innebär att vi måste skapa robusta offentliga system som kan tillhandahålla mat och vatten, sjukvård och mediciner. Kraven på offentliga varor och tjänster som kan lindra nöden och bidra till återuppbyggnaden leder oss i en helt annan riktning än de krav på privatiseringar som förs fram av Världshandelsorganisationen och Världsbanken. Vi är mer än bara konsumenter på en marknad styrd av vinstintressen. Vi är bräckliga varelser som lever på en bräcklig planet, och vi är alla beroende av varandra.

Det viktigaste vi kan göra på längre sikt är att minska det ekologiska fotavtrycket på vår sköra planet, och att minska vår ekologiska sårbarhet. Ekologisk återhämtningsförmåga, inte ekonomisk tillväxt, kommer att utgöra det verkliga måttet på mänsklig överlevnad i dessa osäkra tider.

Vandana Shiva , Översättning: Tor Wennerberg