Fyrverkeri, raseri, ironi

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

CLAES WAHLIN om Elfriede Jelinek - årets Nobelpristagare i litteratur

1 av 2 | Foto: SELDERS/SIPA/SCANPIX
Den österrikiska författarinnan Elfriede Jelinek tilldelades i går Nobelpriset i litteratur.

"Vill ni ha Elfriede Jelinek eller kultur?" Så löd en text på en valaffisch för Jörg Haiders Freiheitliche Partei Österreichs för några år sedan. När det var som värst vägrade hon, liksom föregångaren Thomas Bernhard, att låta teatrarna i Österrike uppföra hennes dramatik. Hon hämnades också Haider när denne avgick som partiledare med stycket Avskedet (Das Lebewohl), där Haiders egna uttalande och Aischylos Orestien (en återkommande referens hos Jelinek) möttes i en osannolik men språkligt vibrerande monolog.

Elfriede Jelinek är född 1946 och är i dag huvudsakligen uppmärksammad för sin dramatik, som inte minst i hemlandet uppfattas mer som provokation än konstnärskap. Förvisso lär även det officiella Österrike gratulera, och vi ska minnas att det handlar om ett land vars kulturella historia vore omöjlig att skriva utan dess avvikande röster. Bernhard är redan nämnd, men redan Karl Kraus och hans satiriska tidskrift Die Fackel under det förra seklets första decennier tillhör de litteraturhistoriska riktmärkena. Andra namn som kan åberopas för att försöka positionera Jelinek är dramatikern Ödön von Hórvath (1901-1938) eller Elias Canetti (1905-1994). Canetti fick priset 1981.

Provokationer minskar ofta med avståndet, geografiskt eller tidsligt. Som svensk läsare kan man möjligen uppröras över de sexuella våldsamheterna i romanen Lust (1989, på svenska av Margaretha Holmqvist 1990 under samma titel), eller perversionerna i Pianolärarinnan (Die Klavierspielerin, 1983). Den senare gjorde också Michael Haneke en uppmärksammad film av, med Isabelle Huppert i huvudrollen.

Men vad som framför allt måste drabba läsaren, i prosan lika väl som i hennes dramatik, är hennes språkliga lavaströmmar, heta och kyliga om vartannat. Samhällskritiken är genomgående, men lika mycket som explicit kritik av politiker eller företeelser gestaltar hon hur samtiden förstörd av media har internaliserats av individen. Våldet och det sexuella kan plötsligt brytas av med lakoniska skämt, det finns en drastiskhet och en aldrig sinande ström av associationer; som måste även litteraturen drabbas av den moderna tillvarons meningslösa informationsflöde. (Inledande scenanvisning till Bambiland: "Tack till Aischylos och Perserna. Ni får gärna också ta en nypa Nietzsche. Resten är inte heller mitt. Det kommer från dåliga föräldrar. Det kommer från medierna.")

Svenska Akademiens motivering uppehåller sig självfallet vid hennes språk, hur de samtidigt otämjda och tyglade rösterna bildar ett slags motvärld, en pågående protest mot medierna och deras socialt tvingande normer. Jag erinrar mig William Gaddis, främst hans roman Carpen-

ter"s Gothic, en litteratur som står nära Jelineks. Att hon har översatt Thomas Pynchon är inte förvånande, och liksom sina amerikanska motsvarigheter etablerar Jelineks texter en frizon i världen, en plats skapad av den värld de önskar fly, något av ett litteraturens av konst skapade, stolta flyktingläger.

Jelineks produktion är omfattande. Hon skriver också om konst och musik. Ett trettiotal böcker finns utgivna och dramatiken tar allt mer plats i förhållande till prosan. (På svenska finns förutom de redan nämnda De utestängda från 1992; orig. Die Ausgesperrten 1980.) Men de båda genrerna låter sig inte alldeles lätt särskiljas. En bok som Macht Nichts - Eine kleine Trilogie des Todes, som utgår från tre sånger av Schubert (Älvakonungen, Flickan och döden, Vandraren), har ett efterord där Jelinek skriver att dessa texter är ämnade för teatern men inte för att uppföras.

Hennes teaterstycken saknar ofta scenanvisningar eller givna rollkaraktärer. Textmassan överantvardas till regissören och teatern, som när Teater Tribunalen i våras spelade hennes Bambiland där texten fördelades på ett halvdussin skådespelare som dessutom bytte manus med varandra från kväll till kväll. I Prinsessdramer, som just nu spelas på Teater Galeasen i Stockholm, har man valt delar ur hennes Döden och flickan I-V, monologer uttalade av moderna kvinnoikoner som Marylin Monroe, Jackie Kennedy eller Sylvia Plath. Radioteatern framförde nyligen ur dessa Jackie (regi Hilda Hellwig - kommer säkert strax i repris), och har tidigare, 1989 och 1990, sänt två av hennes pjäser.

Att läsa eller från teatersalongen lyssna till Jelinek är framför allt upplyftande. Vi har här en pristagare vars språkliga virtuositet raskt bryter ner läsarens eventuella motstånd, få samtida författare kan så överskölja sina mottagare med en stilrepertoar som trots sin bredd ändå har en lika tydlig som kraftfull och, får vi hoppas, ännu långt från sinande källa.

Romaner på svenska

Claes Wahlin

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.