Slut på tvivlet

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

JAN MYRDAL om DNA-riksregistret - som skulle besvara Strindbergs fråga

Straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud och förre rikspolischefen Björn Eriksson vill upprätta ett DNA-riksregister omfattande alla i Sverige födda och boende. Det är ett intressant förslag. Hur mycket detta register skulle komma att betyda för brottsbekämpningen vet jag inte. Men det jag vet - det som angår oss alla och även förklarar den känslomässiga laddning med vilken deras förslag tillbakavisats från olika håll - är att det registret med automatik skulle komma att ge korrekt svar på den fråga Strindberg ställde: Vem är far till mitt barn?

Det är en fråga som i vår kultur nu blivit oacceptabel. Lars Gyllensten uttryckte därför en gängse och politiskt korrekt samtida uppfattning när han menade att den som inte brast ut i gapskratt när han läste Fadren hade en hjärna som guttaperka. Men det skrattet är lite skevt. Inte bara Homeros och Shakespeare ställde frågan; vi alla män har gjort det även om få som Strindberg vågar öppet erkänna det.

Jag gjorde ett experiment under ett Strindbergsseminarium i Graz en gång när jag tröttnat på att höra om Ågusts konstigheter och vanföreställningar. På min tydligaste tyska sade jag:

-Kan den barnafader som aldrig i nattens mörker frågat sig vem som egentligen är far till hans barn vara vänlig att resa sig upp!

Ingen gjorde så. Men många blev röda i ansiktet. Man tyckte inte om mig.

Ja, det är en mansfråga. Den är inte bara ekonomisk (vem betalar?). Den hugger rakt i kvicken. Så har den gjort under överskådlig tid. (Överskådlig, ty matriarkala samhällen utan faderskapsföreställningar är ideologiska konstruktioner; de är ännu obelagda nämligen.)

Dock vet vi alla att ett stort antal fäder inte är fäder till de barn de skall vara fäder till. Detta vet vi inte bara för att vi sett oss om bland folk vi känner och genom hörsägen; som barn hörde jag så vid middagsbordet vilka som var fäder till vilka i vilka förhållanden i de svenska intellektuella/politiska tjugo- och trettiotalen. Nu vet vi det också med hållbar statistik. Den undersökning i Umeå där till militärtjänst inskrivnas blodgrupper kördes i dator och fäder jämfördes med söner fick av sociala skäl avbrytas då alltför många söner inte kunde vara sina fäders söner.

Det brukar bland fackfolk sägas att vart tionde barn har annan fader än den officiella. Förr var faderskap krångligt att undersöka. Vad som hänt under senare år är att det nu blivit fullt möjligt att med enkla DNA-prov kontrollera släktskapet. Det räcker med att ta rätt på någon tandborste, tuggummi, näsduk för att sedan på ett laboratorium kunna få fastställt om faderskapet är verkligt eller fiktivt.

Alltså blomstrar nu det privata initiativet. Det är en boom i faderskapsundersökningar. Nu har därför några av de tyska pionjärerna i branschen, laboratorieföreståndaren Hildegaard Haas och barnläkaren och humangenetikern Claus Waldenmaier från gentestaktiebolaget Genedia AG i München, gett ut en resonerande bok; Gökungefaktorn (Der Kuckucksfaktor). Den är full av spännande och lärorika berättelser och rättsliga diskussioner samt funderingar om gökungefaktorns roll i utvecklingen. Man kan säga att deras arbete på en gång är en faderskapshistoriernas Bandello och en underhållsbidragens Pitaval.

Men boken är också högetisk och bayerskt moralisk. Författarna menar att det finns en människorätt att känna sitt ursprung och att den står i motsättning till att sådana undersökningar blott bör få genomföras med de inblandade mödrarnas och barnens samtycke. Det är intressant. Kanske är de idealister eller också menar dessa av aktiebolagslagens profitkrav styrda humangenetiker att det är bättre att förekomma än att förekommas ty den tyska förbundsregeringens justitieminister Zypries förbereder till år 2006 en lagstiftning som hon önskar se genomförd i hela EU enligt vilken sådana tester blir förbjudna - annat än i de fall vederbörande moder och barn gett tillstånd.

Men barn har - som de svenska lagstiftarna sagt - rätt till sin far. Omvänt bör män också ha rätt att veta sitt faderskap. Strindbergs fråga är helt korrekt.

Jag håller dock med om att faderskap inte bör fastställas på privat initiativ styrt av aktiebolagslagens profitkrav. Inte heller bör det vara en formalitet. När min dotter föddes i Paris för två generationer sedan stod jag där efter förlossningen med ett papper att fylla i Flickebarn fött. Jag kunde skriva i moders namn eller skriva att moder var okänd. Jag kunde skriva i mitt namn som fader eller låta bli och kunde erkänna eller icke erkänna det framfödda flickebarnet. Detta arv från code Napoleon störde mig så att jag direkt gick till svenska konsulatet och fick barnet på svenskt sätt korrekt folkbokfört. Om fransk lag nu gjorts mindre patriarkalisk vet jag inte.

Det förslag som straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud och förre rikspolischefen Björn Eriksson kommit med skulle dock på ett elegant sätt lösa frågan. Alla faderskapsmål skulle upphöra och ingen man behövde längre undra om han var far till sina barn. Ja, även känslogrubblet skulle avta då (som Haas/Waldenmaier visar på grundval av sina erfarenheter) de manliga misstankarna i de flesta fall (nio av tio har ju utpekad far) med vetenskapens hjälp visat sig obefogade. Färre skilsmässor och större harmoni alltså.

Jan Myrdal

Publicerad: