ÅSIKT

Högervind i barnkammaren

Petter Lindgren om Mary Poppins återkomst till en tid av rutavdrag – och andra barnflickor i kulturens värld

avPetter Lindgren

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Disney
Emily Blunt som den flygande barnflickan Mary Poppins i bioaktuella filmen ”Mary Poppins kommer till­baka”.

Kanske är det ingen slump att Mary Poppins dimper ner på nytt i dessa dagar, i den frejdiga högervind som råder. 

Hon kommer ju med vinden, som det står i P L Travers böcker om Poppins, och ger sig av när den vänder.

Trippelalliansens budget är i alla händelser rena julklappen för den som vill skaffa sig en jordbunden motsvarighet till den flygande barnflickan.

Om vi som en tankelek föreställer oss änkemannen mr Banks (Ben Whishaw) i Mary Poppins kommer tillbaka (premiär juldagen) som en svensk medelklasspappa, då kan denne framåt vårkanten tillgodoräkna sig inte mindre än ett tredubblat rutavdrag, om budgeten står sig. Poppins hushållsnära tjänster bli då praktiskt taget gratis, vilket i och för sig ligger i linje med de anställningsförhållanden som tycks råda i filmen.

Eftersom vi då också kan utgå ifrån att mr Banks som mångårig bankanställd lätt drar in över 40 papp i månaden, är ytterligare skattelättnader att vänta. Att han efter det slaktade anslaget till Kulturskolan måste kosta på sig privata sånglektioner åt sina tre trallande barn är förstås själva fan, men på det stora hela kan han räkna sig till budgetens vinnare.

Detsamma gäller för mr Boom (David Warner), den uråldrige amiralen som sitter på fastighetens tak och skjuter med sin skeppskanon. Sänkt pensionsskatt ohoj! Extramiljarder till försvaret ohoj!

Bland förlorarna hittar vi bland andra mr Banks syster, Jane (Emily Mortimer). Vilket hennes yrke är framgår inte i filmen, men eftersom hon syns vara fackligt aktiv kan hon i alla fall glömma det där med att dra av fackföreningsavgiften i deklarationen.

Någon Sister Suffragette, en sång som hennes motsvarande karaktär (Glynis Johns) framförde i filmatiseringen från 1964, bjuds vi heller inte på i den nya filmen, något som naturligtvis låter sig läsas i ljuset av Jämställdhetsmyndighetens nedläggning.

Nåväl, vad Mary Poppins (Emily Blunt) beträffar kan hon i alla fall på kort sikt glädja sig över att ha hamnat i en sådan präktig familj. Kapten Georg von Trapp som hennes yrkessyster Maria ställs inför i ”Sound of Music” må vara vresig nog, men litteraturen visar att det kan vara värre, mycket värre.

Foto: TWENTIETH CENTURY FOX
Julie Andrews som barnflickan Maria i ”Sound of music” från 1965.

Tänk bara på Jane Eyre, Charlotte Brontës föräldralösa prästdotter i romanen från 1847. Visst tycks mr Rochester på Thornfield Hall älskansvärd, han till och med friar till sin barnflicka, men sedan visar det ju sig att han håller en galen kvinna inspärrad på vinden, en kvinna som dessutom råkar vara hans hustru. 

Moa Martinsons tonåriga barnpiga Mia har det -lika illa i romanen ”Kungens rosor” (1939). Här är det dock herrn huset, en gammal prost, som själv är galen. Varje kväll sitter han framför porträttet av sin framlidna hustru, så marinerad i sorg att hushållet förvandlas till ett känslomässigt Titanic. Mot slutet låser prosten in sig på sin kammare tillsammans med en dödskalle och några benknotor som han rotat fram på kyrkogården (!).

Den som tycker om Maria Gripes mysteriösa böcker i Skugg-serien måste absolut läsa ”Kungens rosor”, för här finns så mycket som knyter an till stämningen i exempelvis ”Skuggan över stenbänken” (1982). 

Detta inte sagt som en parentes, utan blott för att få tillfälle att nämna att litteraturen också rymmer barnflickor av hankön. Jag tänker då inte främst på Anne Fines roman ”Alias Madame Doubtfire” (1987) som sedermera blev en film där Robin Williams klädde ut sig till kvinna, utan naturligtvis på Maria Gripes kapitelbok ”Nattpappan” (1968). 

En nattpappa, alltså motsatsen till en dagmamma, är precis vad Julias nattarbetande mamma behöver. ”LINDRIG BARNVAKTSSYSSLA”, skriver hon i platsannonsen. ”Ni sover medan ni arbetar – ni arbetar medan ni sover. Telefon 12 34 56.”

Julia vill först inte veta av någon barnvakt men blir ändå kompis med nattpappan. Sedermera skriver de till och med en bok ihop, en bok som förstås visar sig vara identisk med den text som läsaren ställs inför.

Läsekretsen torde notera att det också i detta extremfall, liksom i samtliga exempel ovan, rör sig om en insats i en enföräldersfamilj. 

Säkerligen underlättar arrangemanget för upphovspersonen att motivera barnflickans centrala roll i berättelsen, men när det gäller ”Nattpappan” menar litteraturvetaren Ying Toijer-Nilsson att boken också lägger sig nära den kritik av kärnfamiljen som inleddes av Barbro Backberger på 1960-talet. Om detta står mer att läsa i Toijer-Nilssons ”Skuggornas förtrogna: om Maria Gripe” (2000).

Likaledes tycks det vara mer regel än undantag att Mary Poppins och hennes gelikar framställs som ena riktigt hyvens typer, men genren rymmer trots allt ett eller annat stolpskott. 

Mrs Mott i Curtis Hansons filmthriller ”Handen som gungar vaggan” (1993), eller Peyton Flanders som hon kallar sig, är kanske det värsta exemplet.

Min egen favorit i gebitet, Hemulens moster i Tove Janssons ”Muminpappans bravader” (1950), är väl ingen barnflicka i egentlig mening, utan mer en snedseglad barnhemsföreståndare som på eget bevåg tar sig an Haffsårkesterns oborstade besättning, det vill säga Muminpappan, Fredrikson, Råddjuret och Joxaren.

Mostern är intressant i sammanhanget såtillvida att hennes yttre (näsan undantagen) överensstämmer med Poppins i en sådan hög grad att man nog kan sluta sig till att Jansson tagit intryck av Mary Shepards illustrationer i Travers böcker, av vilka den första gavs ut på svenska 1935. Inte minst syns de båda damerna bära varsitt paraply med ett fågelhuvud som krycka.

Som barnvakter är de dock varandras motsatser. Där Poppins hyllar fantasin förespråkar mostern sådant som ”trevliga intelligenslekar med historiska årtal”, ”allmän strumpstoppning” och svanshållning i 45 graders vinkel.

”Nu ska det bli ordning ombord”, menar hon, men kidnappas sedan turligen av en flock sällikande klippdassar. Janssons illustration av händelsen visar hur hon vilt flaxande med paraplyet förs bort på en levande matta av klippdassryggar. 

Mostern trivs dock riktigt bra med sina läraktiga kidnappare, eller i alla fall lika bra som Moderaterna förefaller trivas i lag med Sverigedemokraterna. ”Vi leker intelligenslekar hela dagen”, skriver hon i ett brev till Muminpappan, ”och väntar med iver på vintern med dess hurtiga tumlande i snön”.

För vår kära fröken Poppins blir framtiden måhända inte lika glättig. I egenskap av invandrare, hon kommer ju faktiskt farande från himlen, lär hon knappast gynnas av att utgifterna för migration minskas med en och en halv miljard i den nyligen framröstade budgeten. 

Inte heller lär det framöver bli så lätt för henne att ränna runt och snurra med paraplyet i Guds gröna natur, nu när miljöområdet och inte minst Naturvårdsverket drabbas av ännu kraftigare åtstramningar.

Fast flygskatten slipper hon ju förstås, nota bene!

ARTIKELN HANDLAR OM