ÅSIKT

Opinionsmätningar - en källa till falska fakta

Mediebilden påverkar hur vi röstar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Nils Petter Nilsson
Många verkar betrakta opinionsmätningarna som sanning, skriver Cecilia Djurberg.

avCecilia Djurberg

KULTUR

I eftervalsanalyserna kommer frågorna om opinionsmätningarnas träffsäkerhet som ett brev på posten, innan poströsterna ens är färdigräknade. Vilken opinionsmätning kom närmast sanningen? Vilka partier underskattades? Vilka överskattades?

Men när medier borde vara självkritiska till hur de använt opinionsmätningar som visat fel prognoser, läggs ansvaret i stället gärna på de mätföretag som fått betalt för att utföra dem.

Att opinionsmätningar fortfarande får så stort utrymme i mediernas valbevakning efter de katastrofala missbedömningar som gjordes inför både USA-valet och Brexit 2016 är alltså en mer relevant fråga. Särskilt efter alla källkritikkampanjer och satsningar mot så kallade falska nyheter.

Opinionsmätningsjournalistiken medger en, kan man tycka, lite märklig möjlighet att skapa spekulativa nyheter, för när det kommer till valresultat är det enda som kan kallas fakta i frågan enbart de räknade rösterna som lagts i valurnorna.

Medielogiken försöker tillfredsställa suget efter gissningar och spådomar i jakt på klick och drama. Enligt samma logik kan statistiska felmarginaler på sin höjd komma att noteras i en fotnot, och gärna räknas bort helt när rubriken ska sättas och förhandsanalyser ska göras.

Att döma av hur många som valde att prata om, eller dela resultaten av opinionsmätningarna i sociala medier, med kommentarer som ”grattis” eller ”oväntat” och liknande, finns det skäl att misstänka att dessa personer faktiskt betraktar opinionsmätningar som något slags sanning. Mer eller mindre omedvetet, förstås.

Medieforskare har påvisat hur opinionsmätningar i sin tur påverkar opinionen, då psykologiska aspekter och fenomen som den så kallade bandwagon-effekten kan innebära att osäkra väljare blir ökat benägna att hoppa på bandvagnen och exempelvis lägga sin röst på den som framstår som vinnare.

Vår verklighetsbild påverkas av hur de medier vi konsumerar framställer den, och mediebilden av en valrörelse påverkar i sin tur hur vi sedan röstar.

Att journalister använder prognoserna som om de vore säkra källor, är alltså något som borde diskuteras mer, och i synnerhet hur de statistiska felmarginalerna tolkas.

I november 2017 publicerade medieforskarna Jesper Strömbäck och Per Oleskog Tryggvason vid Göteborgs universitet artikeln Fact or fiction?: Investigating the quality of opinion poll coverage and its antecedents där de analyserat 142 artiklar som bygger på opinionsmätningar av partisympatier från 2010–2011 och 2014–2015 och kom då fram till att dessa i 44 procent av fallen gav undermålig eller felaktig information.

1 av 2 | Foto: GU
Per Oleskog Tryggvason.

Deras slutsats borde mediebranschen prata mer om:

”När journalister väljer att skapa nyheter baserat på uppgifter som mycket väl kan vara osanna – vilket det handlar om när en förändring inte är statistiskt säkerställd – utan att poängtera att förändringen är så pass liten att den kan uppstå av ren slump brister journalistiken vad gäller kraven på såväl korrekthet som källkritik och transparens. Då handlar det inte om att rapportera om fakta. Då handlar det om att rapportera om något som mycket väl kan vara fiktion.”

Själv ser jag med spänning fram emot dessa forskares analyser av årets valbevakning.

ARTIKELN HANDLAR OM