Vilken dåre!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-03-08
Clara Törnvall läser Strindbergs klassiska hatattack mot kvinnan – och skrattar gott
Här sitter jag och försöker bli arg på August Strindberg utan att lyckas. Det är den åttonde mars, Internationella kvinnodagen, och jag har nyss läst ut En dåres försvarstal – Strindbergs nödtorftigt maskerade självbiografiska uppgörelse med Siri von Essen, som valts till årets Stockholm läser-bok.
Vid sidan av Tina Feys Bossypants är det den roligaste bok jag har läst. Jag tänker på allt som skrivits och sagts om kvinnoföraktaren Strindberg och att jag kanske borde vara upprörd. I stället njuter jag av harangerna om att kvinnor är ”fullkomligt vansinniga under grossessen och oansvariga under resten av livet, omedvetna brottslingar, kriminella av instinkt, elaka djur utan att veta om det!” Kriminella av instinkt!
Det finns ingenting i En dåres försvarstal som provocerar mig. Den går omöjligen att tolka som något annat än en partsinlaga. Kanske beror det på vår tids vana att läsa fiktiva självbiografier, men förmodligen mer på att det är en oöverträffad skildring av kärlek som tvångstanke. Språket vibrerar som en spänd bågsträng. Men varför har ingen berättat att den är så rolig?
Häromdagen blev jag däremot våldsamt provocerad av en diskussion om könsneutralt Lego i radions P1 Morgon där en av debattörerna ondgjorde sig över att den danska leksakstillverkaren lanserat Lego riktat till flickor. Det var ett nedvärderande av flickors lek (de riskerar att indoktrineras till framtida skönhetssalongsägare – alarmerande) och en blindhet för pojknormen (de leker med vapen – att föredra) som fick samtalet att kännas uråldrigt, retoriken långt mer förlegad än Strindbergs känsloutbrott mot de svekfulla hondjuren.
Manuskriptet till Le plaidoyer d’un fou som Strindbergs roman heter i sitt franska original blev färdigt 1888. Sex år senare gavs romanen ut första gången på tyska. Boken var från början inte avsedd för publicering, eftersom Strindberg ansåg ämnet för privat.
Berättarjaget Axel förklarar inledningsvis att han ämnar göra en vetenskaplig studie av sitt misslyckade äktenskap. I denna, upplyser han vidare, kommer han att använda ”beprövade metoder” som till exempel ”undansnillande av brev”.
Är det en föresats formulerad av någon som tror sig vara rationell?
Om romanen är föraktfull mot något kön är det män. Huvudpersonen Axel måste helt klart diagnostiseras som hysterisk. Han är melodramatisk som en Björn Ranelid på öppetbrev-humör, ömtålig som Prinsessan på ärten. Som bräcklig koleriker är han hopplöst fången i sina fantasier om hämnd och upprättelse. Och han brister i gråt för minsta lilla.
I sina litterära kaskadspyor mot sin hustru skriver han sig allt djupare in i kaos, förintar sig själv på kuppen och hamnar naken och avslöjad vid vansinnets brant. Idén om att det är hon, den lömska, som driver honom till galenskap framstår som ytterligare ett hjärnspöke.
Läst med 2010-talsögon är dessutom denna hopfantiserade Maria en fullständigt förstklassig frihetsförebild (och en produkt av Axels överföring och önsketänkande). ”Vid midnatt upptäcker jag till min obeskrivliga fasa att Maria, halvfull, mitt i skaran av unga flickor som hon samlat kring sig, slukar dem med lystna ögon och kysser dem med vidöppet gap …”
Få saker är roligare än inbillat rationella perspektiv på känslor. Här har tiden bara gynnat romanen eftersom krockarna mellan det formella språket – berättarjagets tappra försök att visa att han ännu har förnuftet i behåll – och de rasande känsloutspelen blir ännu mer komiska när uttrycken är ålderdomliga: ”Komedianten hotade mig per post med sin revolver anklagande mig för att ha stulit hans tillkommande som han anförtrott i min vård.”
Samtidigt är En dåres försvarstal fortfarande modernare än det mesta i bekännelsegenren, eftersom den känns fullkomligt ogarderad. Vidöppen, reservationslöst vältrande, våldsamt självömkande. Det går inte att beslå den med något den inte redan vet att den är.
Biografisk litteraturforskning kan ibland bli gravallvarligt storögd inför rätt vanliga, mänskliga känslor, så fort dessa känns av en författare. Det är som om man tror att det egna seriösa vetenskapliga anslaget smittar och omöjliggör ett irrationellt, hämndlystet forskningsobjekt som ljuger, överdriver, drömmer, beter sig futtigt och skriver på ryggmärgsreflex. Och genusforskningen har gjort stora insatser för att spåra och identifiera könsrollsideologiers rötter och utveckling – men En dåres försvarstal läser jag gärna anakronistiskt, med risk för att skratta på fel ställen.
Romanen visar förstås prov på dåtidens patriarkala maktstrukturer och frihetsinskränkningar för kvinnor. Men det sena 1800-talet var också en tid då manliga läkare trodde att livmodern vandrade runt i kroppen. Hur länge kan vi stanna i historien? Dags att släppa dåren fri.
Clara Törnvall
