Landet utan ondska

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2012-08-27 | Publicerad 2012-08-24

Norske författaren Aslak Sira Myhre: Norges självbild gör att ingen förstår högerextremismens farlighet

omen mot Anders Behring Breivik är klokare än både den norska åklagarmyndigheten och den norska debatten.

Genom förklara honom skyldig och tillräknelig har Oslo Tingsrätt förhoppningsvis lagt grunden för en politisk förståelse av terrorn den 22 juli.

Det unika med 22 juli var inte terrorn i sig eller grymheten den utfördes med. Det unika var att det skedde i Norge. Ondska och terror är tyvärr ingen nyhet, inte i världen och inte i historien. Men det är nytt i det moderna Norge, och framstår därför som något helt nytt i den norska offentligheten.

Efter den 22 juli sades det om och om i Norge att detta skulle förändra oss för alltid. Landet skulle aldrig bli sig likt igen. Nu vet vi att det inte blev så. Det norska samhället, den norska politiska debatten och den norska offentligheten verkar ett år senare närmast oförändrade. När åklagarmyndigheten yrkade på att förklara Breivik galen var det en ren konsekvens av den process som inleddes bara dagarna efter attentaten i regeringskvarteret och på Utøya.

Det stoiska lugn som Norge - från statsministern till folkets "roståg" - har tacklat terrorn med, har också en baksida. Genom att insistera på att inte låta oss förändras av terrorn, vägrar vi också förstå att terrorn inte var blind, utan politisk. Den växte inte fram enbart i Breiviks huvud, utan som en del av de farligaste politiska strömningarna i dagens Europa.

Rättegången mot Behring Breivik har varit ett gyllene tillfälle för det norska samhället att ställa frågor om vad det är i vår tid som skapat en rasistisk, antikommunistisk, antifeministisk och antiislamistisk terrorist av denna kaliber. Vi borde ha frågat oss "Var kommer han från?" I stället blev frågan, i alla fall under rättegången "Vem är han?". Detta är ur alla samhälleliga och historiska perspektiv ett oväsentligt spörsmål.

Människor som Anders Behring Breivik har alltid funnits där. Att titta dem djupt i ögonen för att försöka förstå dem, har alltid varit meningslöst. I värsta fall tittar man så länge att man till slut blir blind. Tack vare att det hävdades att han var otillräknelig blev det Breiviks personlighet som ställdes inför rätta. Och bakgrunden till hans dåd, blev just det - en bakgrund, en fond - som vi efter ett tag knappt lade märke till.

Men det är de olika trådarna i denna bakgrundsväv vi måste studera om vi ska försöka förstå vad terrorn i Oslo och på Utøya är ett uttryck för, förutom mänsklig ondska. Och det har vi inte gjort. Då statsminister Jens Stoltenberg konsekvent kallade terrorn för ett angrepp på frihet och demokrati, samlade han folket, men tömde samtigt Breiviks handling på innehåll. Breivik angrep inte demokrati och frihet i allmänhet, utan vänstern, AUF, feminister och radikaler i synnerhet. Det var inte samhället utan det mångkulturella samhället han attackerade. Och som alla fascister och nazister före honom hatade han marxister över allt annat.

Breivik framställs som en gåta, men under sina anföranden i rättssalen låter han som en blåkopia på mellankrigstidens fascister. Eller dagens högerextremister, i Ungern, Grekland, Tyskland, England, Sverige och Norge.

Breivik ser sig själv som en soldat, en officer, i ett krig. Ett heligt krig mot islam och de multikulturella svikarna. Det är enbart i en sådan kontext, och på inget annat sätt, som han kan förklara sina motbjudande handlingar. Denna vanföreställning om ett krig är Breiviks verkliga galenskap. Men den är han heller inte ensam om. Man behöver inte kunna främmande språk, bara följa nätdebatterna på norska eller svenska, för att höra ropen om att vi befinner oss i krig. Att de, muslimerna, för krig mot oss, att det är ett evigt krig, att kriget har pågått sedan Muhammeds ryttare lämnade Mecka och Medina för 1400 år sedan. Att det fortsatte vid Wiens portar, i Jerusalem och på den Iberiska halvön och att det pågår än i dag. I denna diskussion är "vi", de kristna, de goda vita männen, under konstant attack. Vi fråntas vår kultur, våra sedvänjor, våra kvinnor och vårt land. Inte bara av muslimerna, utan av deras allierade, en femtekolonn av feminiserade radikaler som går fiendens ärenden. Hur länge går det att ropa att det är krig, skriva att det är krig eller säga att det är krig innan någon tar orden på allvar och faktiskt tror att det är ett krig som pågår?

Det mesta Breivik påstår har han inte fantiserat ihop på egen hand. Han har plockat upp det när han levde ett helt vanligt liv på Oslos förmögna västkant. Han är en norsk terrorist och en produkt av det norska samhället. Detta ville statsåklagaren hjälpa oss att blunda för, genom att hävda att han skulle vara galen. Precis som med Knut Hamsun, skulle Breivik skrivas ut ur det norska folkets historia och in i psykiatrin. Den politiska avvikelsen skulle förvandlas till sinnessjukdom.

Händelser som 22 juli eller 11 september förändrar inte ett folk eller ett land, men det ställer oss kanske i ett skarpare ljus. Fröet till det fatala kriget mot terrorismen hade såtts länge innan den 11 september 2001. På samma sätt är det norska samhällets svar på terrorn först och främst förstärkningar av drag som var välbekanta långt innan bomben small utanför regeringskvarteret. Den norska självbilden är kanske ännu starkare än den svenska präglad av idén om att vi är ett folk utan ondska. Därför är det svårt för oss att ta in att terrorn var norsk. Det är lättare för norska tidningar att ställa alla andra än Breiviks ideologiska inspirationskällor till svars för det som skedde.

Samtidigt som VG, norges största tabloidtidning kräver statsministerns avgång på grund av 22 juli, har det paradoxalt nog blivit lättare för Breiviks meningsfränder att få tillgång till norska medier. Bloggaren "Fjordman", en av de flitigast citerade i Breiviks manifest, skriver numera krönikor i egenskap av "expert" på Islam, och den tidigare ledaren för Norway defence league hävdar att att det blivit betydliget lättare för honom att nå ut efter 22 juli. Istället för att polemisera mot och bekämpa giftet verkar det inte bättre än att man köpt Breiviks eget påstående om att han inte blivit terrorist om han bara fått sina krönikor tryckta i Aftenposten.

Under rättegången mot Anders Behring Breivik har den norska rättspsykiatrin klätts av och förlorat all sin heder. Dagens dom är förhoppningsvis slutet för en praxis som inte på något sätt ligger i linje med den allmänna rättsuppfattningen.

Min förhoppning är att denna dom också kan inleda en liknande uppgörelse med den högerextrema ideologi som Breiviks terror sprang ur.

Om allt vi lär oss av 22 juli är att ha fler poliser runt landets regeringsbyggnader så lär vi oss i realiteten ingenting.

Aslak Sira Myhre

Författare, debattör

chef för litteraturhuset i Oslo

Översättning: Martin Aagård