ÅSIKT

Sex, lögner och svensk sommar

Cecilia Djurberg: Klyschig bild av Sverige får nytt liv när omvärlden firar Ingmar Bergman

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Ingmar Bergman under inspelningen av ”Nattvardsgästerna” som hade premiär 1963.

avCecilia Djurberg

KULTUR

Harriet Andersson och Lars Ekborg i ”Sommaren med Monika” 1953.

Födelsedagar och jubileum är nostalgikernas bästa vän och när en nationalikon som Ingmar Bergman fyller 100 år firas detta med tillbakablickar på hans liv och långa produktion. Samtidigt riktas världens uppmärksamhet mot Sverige med Bergmans blick.

Ingmar Bergman hör till de där ikonerna som i och med sitt kändisskap och livsverk bidragit till berättelsen om vad Sverige är – i synnerhet för människor utanför vårt land. Som filmskapare hade han en unik möjlighet att nå ut med sin Sverigebild längre än andra, i en tid före internet.

Sveriges egen pr-byrå, Svenska institutet, nämner i sin egen historik att regeringens intresse för hur Sverige skulle profileras i utlandet ökade från och med 1960-talet, och att de då fick möjlighet att ”tillgodose det ökande intresset för Bergman” genom distributionen av spelfilm.

Så om omvärlden har fått en bild av Sverige via Bergmans kameraöga är det ingen slump, och denna syn på Sverige och vad som är ”typiskt svenskt” har hängt kvar en bra bit in i vår digitala ålder. När människor i andra länder får frågan vad de vet om Sverige hör Ingmar Bergman fortfarande till de första, kända namnen som nämns.

I samband med att den allra första Bergmanfestivalen ägde rum 2009 på Dramaten i Stockholm pratade jag med en amerikansk teaterkritiker på besök, som menade att hans bild av Sverige rätt mycket kunde sammanfattas i fem ”S”: Sex, Synd, Självmord, Strindberg och Stil, vilket han menade har rätt mycket att göra med hur Ingmar Bergman så att säga ”lanserat” Sverige internationellt. Stilen har Ikea hjälpt till att sprida.

Jag kommer att tänka på min amerikanske kritikerkollegas ärliga redovisning av vilka fördomar som format hans syn på Sverige när Bergmans 100-årsjubileum nu firas runt om i världen. Hur väljer omvärlden att hylla dämonregissören 2018?

Jo, med ett enormt frossande i hans filmer förstås, vilket är roligt, men som samtidigt riskerar nostalgivurmandet att cementera en gammal klyschig bild av Sverige. Den exotiska bilden av den svenska synden och svenska sommaren får ett uppsving, likaså idén om svenskarna som ångestfyllda och svårmodiga. Möjligen sprids även en daterad bild av svensk teater.

Ingmar Bergman var ”även teaterman”, brukar det heta – eftersom det är som filmskapare han gjort sina största avtryck i kulturhistorien och var mest konstnärligt intressant som. Åren som teaterchef i Helsingborg, Malmö och på Dramaten har såklart gått till den svenska teaterhistorien, men när teatervärlden nu hyllar hans 100-årsjubileum så ligger fokus på filmerna, och runt om i världen görs flera teateruppsättningar på hans filmmanus, inte av hans teaterpjäser.

”Fanny och Alexander” på Old Vic i London.

Symptomatiskt lanserades Max Websters jubileumsuppsättning av ”Fanny och Alexander” på The Old Vic i London i februari med reklamfilmer där skådespelarna flabbande provsmakar ”typiskt svenska” grejer, som Kalles kaviar, köttbullar och sill, och försöker montera möbler i platta paket. Av recensionerna att döma blev uppsättningen ett respektfullt, borgerligt kostymdrama med betoning på det metateatrala som framhäver filmens teatertematik.

Den som bildar sig en uppfattning om svensk teater via Bergman får nog ett ganska traditionellt, för att inte säga gammaldags intryck, från en epok innan de normkritiska, postdramatiska och performance-inspirerade scentrenderna slog till, och innan jämställdhets- och mångfalds-checklistornas intåg på teatrarna. Och man får även en näve strindbergskt teaterdamm på köpet. För i såväl Bergmans teater- som filmproduktion löper ett långvarigt förhållande till August Strindberg.

Han satte själv upp flera av Strindbergs pjäser, vissa flera gånger, och skrev gärna in referenser till dem i sina egna manus. Ett exempel är scenen i ”Fanny och Alexander” där Gunn Wållgrens Helena Ekdal läser för den unge Alexander ur Strindbergs förord – ”Erinran” – till ”Ett drömspel”.

I den svenska teaterhistorien är Strindberg otvivelaktigt mer betydelsefull och var mycket mer nyskapande för sin tid än Bergman, vilket Bergman själv säkert hade hållit med om. Men när 100-årsminnet av Strindbergs död skulle firas 2012 tyckte den svenska regeringen att det räckte med 200 000 kronor i kalaskassan och sköt ut över den blygsamma slanten till en miljon för en nätsajt som skulle samordna festkalendariet. Den webbadressen har ironiskt nog nu kapats av ett nätkasino som förstått att slå mynt av Strindbergs namn. Om kulturarv mättes i pengar skulle man kunna tro att Bergman, som får åtta statliga miljoner i jubileumsbidrag, är viktigare för Sverige än Strindberg.

Flera av de Bergman-manus som sätts upp i världen vittnar om hans kärlek till teatern. Till exempel ”Efter repetitionen” (filmad 1983 med Erland Josephson, Lena Olin och Ingrid Thulin) utspelas på teatern, där en regissör och en skådespelare möts efter en repetition av Strindbergs drömspel. Under Bergmanfestivalen gästspelar teaterkompaniet Toneelgroep Amsterdam på Subtopia i Alby med sin konstnärlige ledare Ivo Van Hoeves uppsättning av ”Efter repetitionen” i ett dubbelprogram med Bergmans ”Persona” – en film som handlar om en skådespelerska som tappat talförmågan. Dessa pjäser görs även på scen i Santiago under jubileumsåret, och ytterligare en uppsättning av ”Efter repetitionen” möter publiken i Buenos Aires.

I Sverige är respekten för Bergman inte fullt så begränsande som i utlandet, och när jag pratar med regissören Stefan Stanisic från det Malmöbaserade scenkonstkollektivet Bombina Bombast, som just nu arbetar med en virtual reality-version av ”Persona”, undrar jag hur de förhåller sig till allt det där som känns gammalt hos Bergman.

”Persona klarar tekniskt sett inte ens Bechdeltestet”, säger Stanisic och berättar att de med sin VR-tolkning just vill erbjuda nya vinklar på Bergman, där vi kan ifrågasätta vår blick och vår roll som publik genom att själva bli deltagare i filmen. ”Kinematografi” (som var Bergmans ursprungliga titel till ”Persona”) ska bli en virtual reality-adaption utifrån en bearbetning av originaltexten där fem skådespelare bidrar till att fysiskt förstärka den suggestiva upplevelsen.

En förhandsvisning äger rum under filmfestivalen i Cannes och premiären är planerad till i höst.

Ytterligare nya grepp på samma film blir det under Bergmanfestivalen, då Dimen Abdullas nyskrivna ”Persona persona persona” får premiär, med Nanna Blondell och Bahar Pars på scenen, och i september sätter också den tyska regissören Anna Bergmann upp sin version av ”Persona” på Malmö stadsteater. Den görs i samarbete med Deutsches Theater och kommer senare att spelas i Berlin.

ARTIKELN HANDLAR OM