ÅSIKT

Tolkiens farliga tankar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DAVID TJEDER har lusläst böckerna.

Hundra miljoner läsare och en hyllad långfilm som hade premiär i går - intresset för Tolkiens "Sagan om ringen" är enormt. Men vad är det

Tolkien

berättar - egentligen?

Foto: AP
Ian McKellen i rollen som Gandalf.

Det mesta som skrivs om Tolkien är hyllningar till fantasin och kraften i hans berättande. Men det finns annat att säga om livet i Midgård. Den goda sidan ska inte bara förgöra Sauron. Den har också ett annat projekt i bakfickan.

Projektet bygger på två stora skiljelinjer. Den första skiljer män från kvinnor. Den andra skiljer olika raser åt. Rasismen går hand i hand med en syn på könen som i grunden olika. Under denna hårda indelning ligger en rädsla för blandning. Det gäller att behålla klara och tydliga kategorier, och hålla blodsbanden rena.

Kungen Aragorn gifter sig med lady Arwen, renast och högst ställd bland kvinnor. Faramir från Gondor, den store Denethors son, gifter sig med den vackra lady Éowyn, den biologiskt renaste kvinnan i Rohan. Äktenskapen är moralpuristiskt kyska: inte ens saliv har blandats före bröllopsdagen. De höga herrarna gifter sig med de rena kvinnorna. Blodsbanden hålls rena och starka.

Varje människa, dvärg och alv har en uppgift att fylla i Midgård. Men deras uppgifter är olika: dvärgar trivs i bergen och krigar bra, alver har fantastisk syn och älskar hästar, människor härskar över naturen och tekniken men har ofta dålig kontakt med tillvarons magiska sidor. På det här sättet blir alla varelser hos Tolkien rasklichéer: den sturske dvärgen Gimli. Den modige mannen Aragorn. Den naturälskande alven Legolas.

Tolkiens Midgård är alltså en rasistisk värld och rasismen står skriven på raderna, inte mellan dem. Kungen Aragorn berättar att han kommer att leva länge, eftersom han är "av Västs oblandade ras". Elrond förklarar den minskade vaksamheten mot Sauron i en äldre tid genom att "Númenorernas blod blandades med sämre människors"; Denethor har nästan rent Westernesseblod i sina ådror, vilket förklarar hans andliga och fysiska styrka. I staden Minas Tirith lever de människor som bor i hus av "renare blod" längre. Det är ingen slump att Elrond förklarar att de goda magiska ringarna inte smiddes för att utöva makt, utan för att "bevara alla ting obesudlade". Att blanda det rena blodet i raser som Westernesse och Númenor med lägre element betyder hos Tolkien nästan utan undantag mindre godhet, mindre styrka och försämring av folkstammen.

Och Saurons krigare från de södra länder där solen alltid skiner starkt beskrivs som mörkhyade, mycket grymma, med svarta ögon, spjut och runda sköldar, och guldringar i kinderna. Detta är klassiska rasklichéer om afrikaner.

Det är inte bara raser som skall hållas åtskilda i Midgård. Även könen är av olika sort. Hos Tolkien finns inga okvinnliga kvinnor, inga omanliga män. Och i Midgård är det männen som står i centrum. De gör vad som manligt är: krigar. De rider med vind i håret mot annalkande faror, för kung och fosterland. De utför manliga dåd för att senare kunna besjungas i hjältedikter. Ingen odygd vilar på deras muskulösa axlar. Har de lurats till svaghet och feghet av fienden, kan de vinna tillbaka sin manlighet genom vapen och krig.

Detta gäller inte minst kung Théoden. Trollkarlen Gandalf för honom ut ur sitt kungasäte, där han sakta vittrat bort under spionen Ormstungas elaka inflytande. Men nu kliver kungen fram, stärkt av att få känna sina händer gripa ett svärd i stället för en käpp. Med sina krigare rider han med förnyad kraft mot fienden, och alla hans soldater ser stolt på honom där han spränger fram.

Kvinnorna, då? Théodens egen systerdotter Éowyn får snällt stanna hemma medan krigarna är ute och slåss. Hon står ensam kvar vid kungens hus och ser på hur krigarna rider i väg över de böljande fälten med sina blänkande sköldar och långa spjut.

Kvinnorna är få i Tolkiens värld och utövar sin magiska makt i hemmet, i det egna landet. Galadriel är älvadrottning i Lothlòrien; Arwen hör till Rivendell; Éowyn till Rohan. Alla är de magiskt vackra, ibland maktfulla, men aldrig så att de hotar männen. De stannar hemma och väver i stillsam ödmjukhet sina mäns krigsstandar. I Midgård finns inga farliga karriärkvinnor eller krävande feminister - inte ens i Mordor.

Det kan verka som om just Éowyn hotar denna världs hårda indelning i manligt och kvinnligt. Hon beklagar sig över att vara född till kvinna i en värld där kvinnor inte får kriga. Desperat klär hon ut sig till man och söker ära genom döden på slagfältet. Hon överlever, bitter och sårad, men finner snart sin äkta kvinnlighet, givetvis vid en mans sida.

När hon väl förälskat sig i Faramir vill hon inte längre ut till kriget. Hon har blivit lugn och förälskad, mild och kvinnlig - och lydig. Och hon är tacksam att Faramir är så vidsynt att han kan tänka sig att gifta sig med en kvinna som inte är av Númenors ras. Men så är hon ju också högst ställd inom sin egen ras.

Tolkiens Sagan om Ringen vidarebefordrar en rasism som härstammar från 1800-talet, och ännu närmre från nazismen. Tolkiens hjältar har i grund och botten samma rasistiska inställning till världen som 1800-talets europeiska imperialister.

Midgård bygger på en utopisk idé: om allting hålls på rätt plats och det onda hålls i schack eller utrotas, kan vi bygga ett perfekt samhälle. Nazismen och den europeiska imperialismen fungerade likadant. Hos Tolkien är Sauron och hans många arméer ondskan medan den hos nazismen var judar, homosexuella, zigenare. Hos europeiska imperialister var ondskan främmande underlägsna raser. Det var som bekant den vite mannens tunga börda att sprida civilisationens ljus till dessa stackars människor - eller utrota dem. Efter genomförd civilisering och/eller utrotning skulle det utopiska, rasrena samhället byggas upp. Den värld Midgård blir efter att Sauron störtats är likadan. Där finns inte plats för till exempel orcher, dessa onda, lågt stående varelser.

De olika världsbilderna drivs också av samma skräck för uppblandning. I Hitlers Tyskland stiftades snart lagar som förbjöd giftermål mellan arier och judar. I England hyllade man skolorna Eton och Harrow, som skapade män som ansågs stå högre än befolkningarna i kolonierna och i de egna rasmässigt undermåliga slumkvarteren. Rädslan för att blanda kategorier är lika stark hos Tolkien.

Att säga det här är inte att säga att Tolkien var pronazist, även om hans översättare Åke Ohlmarks på lösa grunder har hävdat att det faktiskt var så. Tolkien behövde knappast en Hitler för att skapa sin värld så som den är konstruerad. Nazismens historiska rötter är djupa och breda: inte tyska, utan europeiska. Att säga det är att säga att det inte finns en väsensskillnad mellan västerländsk imperialism och nazism. Att säga det är att säga att Sagan om Ringen genom sin enorma spridning mer än någon annan modern roman fört vidare ett europeiskt rasistiskt tankegods från 1800-talet.

Det kan verka som om Tolkiens rasism och hans kvinnosyn är två skilda saker. Så är det inte. I den europeiska historien hör de här båda tankefigurerna ihop. Det är ingen slump att nazismen föreskrev extrema skillnader för hur män och kvinnor skulle vara. Även brittiska imperialister trodde liksom Tolkien på väsensskillnader mellan män och kvinnor - och mellan vita och svarta. Kopplingen mellan rasism och könsessentialism är logisk. Om män och kvinnor är biologiskt olika, varför skulle då inte svarta och vita vara det?

Det fascinerande med Tolkien är alltså inte att han uttrycker nya tankar. Tvärtom. Det intressanta är att han kunde uttrycka så gamla tankar så sent, så kort efter den nazistiska förintelsen (böckerna kom 1954-55), göra det så totalt ohämmat, och ändå bli så omåttligt populär. Den kärlek Tolkien lyfter fram är asexuell, monogam, tvångsmässigt heterosexuell och impregnerad av ojämlika maktförhållanden. Den fred han tror på kan bara nås genom en explosion av blod, våld och krig. Den ideala värld han konstruerat bygger på skräck för rasblandning. Besynnerligt nog blev dessa böcker speciellt populära just bland dem som kämpade mot rasism och kvinnoförtryck.

I Sagan om ringen lär oss Tolkien två saker. De vita är bäst. Män och kvinnor är olika. Tolkien må vara en lysande berättare. Men det är livsfarligt tankegods han kommer med.

David Tjeder Doktorand i historia Stockholms universitet