ÅSIKT

Predikant för de sargade

Ikväll spelar Eminem inför 55 000 personer – en falnande stjärna som fortfarande brinner av ilska

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Scanpix
Eminem spelar i Sverige för första gången på sjutton år.
KULTUR

I kväll spelar Eminem i Sverige. Första gången på sjutton år, på en inom 50 minuter slutsåld Friends Arena.

Mediemässigt kommer färre att bry sig: Det var länge sedan som Marshall Bruce Mathers III och hans alter ego renderade rubriker att tala om.

Det går att fatta. De bärande bitarna i hans konst är suspekta. Vad vi har att jobba med, är en bonnig typ vars bakgrund och referenser inte fixar ett kulturklimat som, vaken awareness till trots, gärna kissar nedåt.
Att vara slödder är att vara fortsatt unfuckable. Dit sträcker sig ännu inte kulturens och politikens rara solidaritet. Feminism, hbtq och antirasism är saker som är kosher att fajtas för, men saknar du på allvar ekonomiskt och kulturellt kapital: Säg svejs till din existens.

Eminem är en artist som bär sina livsskador i kupade händer och som ännu, 20 år in i karriären, mellan varje puls, säger: Se mig. Men för i helvete då – se mig!

Den första skadan slog rot före födseln. Hemstaden Detroit har under lång tid präglats av lågliv; av ekonomisk och rasbiologisk segregation.
Längs 8 Mile Road – en viktig geotagg i Marshall Mathers liv – levde svarta och vita nära. Så kan man ju inte ha det, och därför byggdes under 1950-talet en sex fot hög mur, för att skilja grupperna åt. Vägen är sedan decennier själva symbolen för Detroits utsatthet: Stadens förste svarta borgmästare Coleman A. Youngs uppmanade ”kriminella” att lämna Detroit med orden: bege er ut längst 8 Mile Road.

Istället fastnade de där, tillsammans med resten av bottnen.

Detroit och dess invånare har gått sönder i sjuttio år. De ekonomiskt lyckade flyttade ut redan efter kriget. Samtidigt kunde bilindustrin välja och vraka bland arbetskraften – med resultatet att alla blev utbytbara.

En arbetsgivardröm som blev en mardröm.

In i den mardrömmen föds Marshall Mathers 1972. Ljudet hemma var ljudet av modern Deborah Mathers-Briggs alkohol och en vidrig farsa. När gubben slutligen sa sayonara, försvann Deborah längre och längre in i sina monster.

Deborah och Marshall flyttade runt bland Missouris städer. Totalt har Marshall Mathers gått i över 20 skolor, alla med samma konstant: Mobbningen av den nye killen var mycket hård.

Marshall Mathers växte upp i en värld utan exitskylt. En värld där en flytt från en husvagn enkom betydde: En annan jävla husvagn.

10 år gammal började Marshall Mathers att isolera sig, på samma vis som hans mor redan gjort. Det är här, med kollapsen bokstavligen liggandes helt spyväck i sin ende förälders säng, som han börjar formulera sina ord, sina artistiska manér; sin furiösa ilska.

Här föds fröet:

If this is all there is for me, life offers

Why bother even tryin' to put up a fight? It's nonsense

But I think a light bulb just lit up in my conscience

What about them rhymes I've been jottin'?

They are kind of giving me confidence.
”Legacy” (2014)

Ilskan i Eminems musik var aldrig menad som mobbarens – den har varit ilskan över en värld som rent objektivt borde vara bättre. Ändå blev han tidigt just mobbaren: När karriären kickade växlade han sorgen till hat mot allt: Artister, tjejer, homosexuella, och – mest av allt – mot sin egen mor och sin livskärlek.

Han träffade sin blivande fru Kimberly Anne Scott 1986 på en bar. En fjorton år gammal Marshall Mathers stod halvnaken på ett bord och rappade LL Cool J:s I’m bad. De föll kära, och kärleken var giftig. Två äktenskap och varsitt självmordsförsök senare, smittar den ännu musiken.

För stunden rasar en debatt, efter mordet på rapparen XXXtentacion, om lyssnarmoral. Det är sant att XXXtentacion sjöng – precis som Eminem – om mental ohälsa och han har klart skänkt kraft åt kids som inte haft ett skit. Det är även sant att han hotade att köra upp ett grillspett i könet på sin tjej, som han spöade skiten ur.

Här går min egen gräns: Jag kan inte med att lyssna på XXXtentacion. Å andra sidan är min idol någon som i sång efter sång under ett antal år mördat och våldfört sig på sina närmaste och som tidigare i karriären sanktionerade hat mot bögar. Länge besvarade han varje indignerad protest med att säga något än värre – som ett barn, som vet att allt som det gör, ändå bara kommer leda till att det förblir fult och oälskat.

Det övergripande temat har under senare år i Eminems musik varit jakten på nåd. I Bad Guy från 2014 klär han sig i sin bödels kåpa:

I’m the bullies you hate

That you became

With every faggot you slaughtered coming back on you

Every woman you insult there with the double-standards you have when it comes to your daughters

På mors dag 2014 släpper han videon till singeln Headlights, där han ber om sin mors, om inte förlåtelse, så förståelse. På Bad Husband från fjolårets album Revival vänder han sig i stället direkt till sin exfru, som han helt uppenbart – 28 år efter att de först träffades – inte kan släppa.

I loved you, but I hated that me

And I don’t wanna se that side again

But I’m sorry Kim,

more than you could ever comprehend

Det skavande samvetet spökar överallt. Så likställer han slutligen sin nyfunne fiende Donald Trump med Hitler, för att han bannar transpersoner från militären.

Eminem växte upp i ett Detroit som idag är förfallet. Här är huset han bodde i, som prytt två av hans skivomslag.

Efter snart 200 miljoner sålda album är denna katharsis personlig, men i Marshall Mathers skalle kan bikten ändå aldrig bli ett lika effektivt verktyg som raseriet – de mätta recensionerna av Revival resulterade i släppet av Chloraseptic (Remix), där Eminem, 45 år gammal och spritt språngande, slutligen frammanar en av sitt livs stora verser:

You just called my shit trash?

Thank God, I rap better when the odds are stacked

Fortfarande är det ilskan som ljuder.

Fortfarande lyder uppmaningen: Se mig.

I ljudet av svart rap, funk och urblekt arbetarrock hittade en ung Marshall Mathers stigen till sitt eget monster. Mentalt mobbad inomhus, fysiskt mobbad utomhus – känslan var den av att han var lika välkommen i världen som hans svarta och få vänner. Tidigt anammade han också sin mors kärlek till knark, sprit och sömntabletter – ett missbruk som var mycket nära att slutföra hans liv.

Bärande har alltid varit hans talang för vokalrim. Något som – vilket den amerikanske kritikern Hilton Als påpekar – bottnar i de aint's och haint's och saint’s som utmärker mellanvästerns skotska invandrargrupper, vars blod Marshall Mathers delar. Den typen av utdragna vokaler är en identitetsmarkör av typen: ”Jag är inte New York, jag är inte L.A – jag är the midwest, horunge.”

Förra veckan spelade generationskollegorna Jay-Z och Beyoncé på Friends Arena. I videon till den helt nya singeln Apeshit ställer de sig framför Mona Lisa på Louvren i Paris. Då hette det (med rätta) att valet av plats var politiskt – aldrig har två svarta människor ställts i finkulturens centrum på samma vis. Det är en mänsklig drift att vilja komma in på barer som sagt att du är för ful för dem, men Eminems behov är av andra slag: Han är av sämsta traktorklass, och mycket ointresserad av att få fiendens nycklar. Karriären är en sexfest i tackig smak och okreddiga kulturella referenser. Det är gammalt. Vad som däremot har hänt, är att vi blivit än mer avogt inställda till dem.

Det är ju därför, som det inte längre finns någon anledning för kulturjournalister att öppna på huven. Eminem – Pah! Ännu en viting som säkert hade varit jättekränkt på heltid, bara han hade lärt sig använda internet ordentligt. Hej på er, det är jag och här är en nyhet: Eminem är fett kränkt, och han har – liksom många – goda skäl till det.

Det är förstås okej att utkräva ansvar och moral även från människor som haft det helt bajs, men det är ännu bättre att i ord och handling sluta fästa ankare runt fötterna på dem som haft oturen att inte bli till under en kurs i postmodernism på Södertörn högskola.

And let it be known from this day forward I wanna just say thanks 'cause your hate is what gave me the strength
Lighters, 2011.

Ikväll, står Marshall Bruce Mathers III framför 55 000 personer.

När albumen har sviktat har liveshowerna, accentuerade av hans ständigt rädda och svarta ögon, i stället förvandlats till Stanley Sjöberg-laddade väckelsemöten för de sargade, bortglömda och okunniga, där jordens helvete läggs ut längs en rät och för en gång skull synlig linje.

Låt det bli en stund för dem vars blod fastnat på tidens tand, men vars uppenbarelser ändå skyfflas undan, för att ingen ska behöva ta deras liv, ord och förluster på allvar. Minns att kroppen aldrig känner glömska, liksom sällan förlåtelsen.

”I don't do black music, I don't do white music, I make fight music, for high-school kids”, hette det en gång för länge sedan.

Den musiken har ett annat namn i dag: Underklassmusik.

ARTIKELN HANDLAR OM

Eminem

Detroit