Atwoods onda framtidsbygge

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Margaret Atwoods roman Syndaflodens år är en parallellhistoria till hennes spekulativa framtidsrysare Oryx och Crake från 2003, som då den kom ansågs alltför utflippad för att tas som relevant samhällskritik. Men tiden har på något vis hunnit ifatt både den och den nya romanen. Crake, ung amoralisk biokemist vid ett gigantiskt läkemedelsbolag, Helthwyze, kokade ihop ett storsäljande sexpiller som ironiskt nog var menat att befria människor från kärlekens smärta och förvandla alla till lyckliga knullmaskiner utan svartsjuka och andra aggressioner. Inuti pillret fanns tyvärr ett virus som utvecklades till en pest som under några fasansfulla veckor utplånade nästan hela mänskligheten.

I Syndaflodens år skildras den pandemin, och dess förhistoria, ur två överlevande kvinnors perspektiv. När viruset blåser förbi är den ena instängd på en lyxbordell och den andra på ett lyxspa. Atwoods dystopi är den här gången muntert påhittig, med detaljrika skildringar av ett nergånget, genomkriminaliserat livsfarligt ”New New York” kontrollerat av det brutala säkerhetsföretaget CorpsSeCorps. Liken efter deras nattliga räder hamnar, efter organskörd, nermalda tillsammans med annat genetiskt obestämt protein i ”Hemligburgare” som de fattiga ”plebsen” köar för.

Men det finns motstånd. Den hippielika sekten Guds Trädgårdsmästare bor, ber och odlar sin egen giftfria vegomat uppe på ett hustak kallad Edenklippan. De går i mörka säckiga kläder, återvinner det som andra slängt, håller egen skola för sina barn och värnar om Guds naturliga skapelse. De förbereder sig för den syndaflod de väntar på genom att lära sig att klara sig utan skriftspråk och el. Deras festdagar, psalmer och predikningar är rörande och kloka. Men när de blir ett hot mot Helthwyze kommer CorpsSeCorps med sina sprutpistoler och då hjälper inga läkeörter.

Atwood är skarp även mot de ”goda”, och tyvärr är sektens dagliga mödor och konflikter ganska tröttsamma. Det onda vi möjligen är på väg mot, och som hon håller fram som i en förvrängd och förstorande spegel är däremot lustfyllt fascinerande, otäckt, färggrant, levande. Varför är det alltid så?

Hur man nu än tar emot hennes budskap om framtidens faror så inger Atwoods kvinnogestalter alltid en smula hopp. Här får man följa ythårda, solitära Toby som gräver fram ätliga saker ur spaets vildvuxna grönsaksland och den yngre, mer sorglösa Ren, som när hon vågar sig ut ur den trygga bordellen Pansar och svansar fortfarande har det spektakulära biofodralet med glänsande gröna fjäll på sig.

Märkligt nog finns de här kvinnotyperna representerade redan i Atwoods genombrottsroman Upp till ytan, från 1979, som Norstedts i höst ger ut igen med förord av Hanna Nordenhök. När jag läser om den unga klarsynta kvinnans farväl till barndomens vildmark i Upp till ytan tycker jag fortfarande att den är bättre än många av hennes senare mer sataniskt satiriska verk.

Pia Bergström

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.