ÅSIKT

Mötet med Vilks var en lekstuga

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Åsa Linderborg: Man måste kunna ställa krav på arrangörerna

Foto: Åsa Linderborg mötte konstnären Lars Vilks och Ung Pirats Peter Sunde under ett hårdbevakat arrangemang utanför Uppsala. Foto: Marcus Ericsson
Foto: Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef.

Ingen rättighet är så intrikat som yttrandefriheten. Den ställer oss på prov på en rad sätt:

juridiskt (ska man få säga allt, om inte, vilka yttrande ska vi sortera bort för att samhället ska behålla sin anständighet?)

moraliskt (bör man säga allt man tänker bara för att man har lust och för att man får)

ideologiskt (att kunna försvara även den vars åsikter man finner förhatliga)

politiskt (vilket ansvar har staten för att yttrandefriheten funkar?)

diplomatiskt (är ett yttrande - politiskt eller konstnärligt - värt en bojkott av svenska varor?)

fysiskt (om jag säger det här, kan jag då fortfarande röra mig fritt i samhället?)

Allt det här skär in i debatten om Lars Vilks och hans rondellhund, liksom andra frågor huruvida konsten ska stå över allt annat, vilket eventuellt ansvar man har för sina yttranden etc.

När Ung Pirat bjöd in mig till ett samtal med Lars Vilks var en enda fråga på dagordningen: Vart är yttrandefriheten på väg? Arrangörerna menade att den var allvarligt hotad, just för att man inte hade kunnat hitta en lokal att vara i, utan tvingades sitta i en husbild på ett fält utanför Uppsala. 

Den husbilen är ett mycket svagt case på det påståendet; polisen hade just avsatt ett trettiotal poliser, tio automatgevär och en helikopter för att ung Pirat skulle få säga att yttrandefriheten är hotad. Så svaret på Ung Pirats fråga kunde formuleras redan efter 30 sekunder: Med husbilsmötet som exempel kan man säga att yttrandefriheten mår alldeles utmärkt i Sverige.

Ung Pirat anser att de som inte vill hyra ut sina lokaler - Folket hus Göteborg till exempel - ger efter för terroristerna. Det är en grov anklagelse.

Vad de tycks mena, är att en fastighetsägare har skyldighet att hyra ut sina lokaler till vem som helst. Men om vi kräver att Folkets Hus Göteborg ska hyra ut sina lokaler till ett möte med Vilks, måste vi också kräva att de ska tacka ja till nazister, islamister eller nån annan organisation som också kräver en rad säkerhetsarrangemang.

En fastighetsägare har lika liten skyldighet att hyra ut sina lokaler till Ung Pirat som en tidning har skyldighet att publicera rondellhunen.

Ung Pirat tycks inte heller förstå de befogenheter polisen har som myndighet. Underförstått låter de mena att polisen inte är intresserad av att Vilks ska få uppträda eller att vem som helst ska få engagera ett möte med honom.

Men polisen får inte göra en politisk eller ideologisk avvägning, man ska bara garantera Vilks säkerhet. Dessutom gäller deras åtagande enbart Vilks person, man har ingen skyldighet att betala för att säkra en särskild lokal. Sånt - till exempel en säkerhetsbåge - måste arrangören bekosta själv. Det är en helt rimlig ordning.

Den dan polisen går in och gör innehållsbedömningar ligger demokratin illa till. 

Det finns de nu som menar att vi - svårt att förstå vilka som är ”vi” - har en skyldighet att prata med Vilks, att det är vårt fel att han bara har högerextremister och muslimhatare att umgås med. Vilks själv menar samma sak i en intervju med Nils Forsberg i Expressen.

Det är ett helt absurt påstående. Vilks ansvarar själv för att han enrollerat sig med Tryckfrihetssällskapet, SION och Dan Parks.

Ingen kan påtvinga nån en pratsituation - det är den andra delen av yttrandefriheten - men jag träffar gärna Vilks. Han fascinerar mig, liksom hela komplexet med yttrandefriheten. Och han är snäll; man kan tycka att det är ointressant i sammanhanget och det är det ju rent principiellt, men inte i praktiken. Det finns en massa fördomar om Vilks som människa, men min erfarenhet av honom är att han är mild och vänlig, vilket gör att ett möte med honom aldrig är obehagligt - tvärtom.

Om jag inte ställde upp på Vilks yttrandefrihet, som en del påstår, skulle jag inte ställa upp på att prata med honom. Jag skulle heller inte ägna tid åt att diskutera hans konst på allvar. Varje gång jag vidrör Vilks, drabbas jag själv av hot från dem som tycker hans konst är det viktigaste som finns. Det är ett pris jag är beredd att betala för både Vilks och min yttrandefrihet.  

Den som tittar på debatten finner ett engagerat samtal. Vad jag vägrade diskutera, som Ung Pirat ville, var den specifika hotbilden kring mig själv. Den frågan var så aningslös att jag bytte ämne, vilket Vilks också uppmuntrade mig till. Det är detta som Ung Pirat avser när de skriver att jag vägrade svara på frågorna de påstod sig ha förberett.   

I husbilseventet var det inte Lars Vilks som var problemet, det var inte han som belastade skattebetalarna, utan Ung Pirat. Bjuder man in Lars Vilks måste man ha nån tanke med mötet, men det här var en show off där udden var riktad mot polisen och alla som inte har tillräckligt säkra lokaler för att hysa Sveriges mest hotade människa och som därför påstås vika sig för islamister och terrorister. Det är en fräckhet som trotsar alla normala begrepp. 

Det vi bevittnade var en lekstuga, eller med ungpiraternas egna ord ett för skattebetalarna dyrt uttryck för deras ”experimentlusta”, där man inte brydde sig ett skvatt om Vilks skapande och de komplikationer det medfört. Man tog honom med andra ord inte på allvar, utan utnyttjade honom för nånting annat.

Lars Vilks säkerhet måste få kosta hur mycket som helst. Vad man kan önska är att varje möte med honom kvalitetssäkras, men inte heller det är nåt som man kan kräva - det är yttrandefrihetens villkor. 

ARTIKELN HANDLAR OM