ÅSIKT

”Förlorarnas” hämnd

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Författaren Mark Ames: Ojämlika, hårda samhällen bäddar för skolmassakrer

1 av 3 | Foto: AP
13 sköts till döds Massakern i Columbine high school i Littletown, Colorado, chockade en hel värld.

Skolmassakrer är sällsynta i den övriga världen, men varje gång de inträffar undrar lokalbefolkningen: ”Håller vi på att förvandlas till USA?”

När en skolgårdsmassaker inträffar här i USA är vår första fråga snarare: ”Hur många döda?”. Om svaret är ensiffrigt kommer inte amerikanska medier att tråka ut folk genom att rapportera om det.

USA:s långa tradition av skolgårdsmassakrer började 1927 i Bath, Michigan, med en smäll – den dödligaste någonsin. En jordbrukare som fått sin gård utmätt hämnades på samhället genom att spränga grundskolan med dynamit, och dödade 38 barn under de tidiga morgonlektionerna.

The Boomtown Rats sång I don’t like mondays handlar om en tonårig nörd från San Diego som under slutet av Jimmy Carter-eran tog sin pappas gevär, kaliber 22, och sköt ner ett gäng skolelever på andra sidan gatan. Hennes berömda svar på frågan varför, löd: ”Jag gillar helt enkelt inte måndagar”.

Ett decennium senare, 1989, öppnade Patrick Purdy, en 25-årig uteliggare med förvirrade vit makt-idéer, eld på en grundskola i Stockton, Kalifornien. Hans måltavla var barnen till kambodjaner som lyckats överleva Pol Pots dödsfält, bara för att få se sina barn nedskjutna i en kalifornisk jordbrukarstad av skäl som ingen – inklusive Purdy – kunde begripa. Purdy dödade fem kambodjanska barn och sårade 38 med en kinesisktillverkad AK-47, som han också använde till att skjuta skallen av sig själv.

Efter massakern i Stockton tvingade president Bush den äldre fram ett importförbud för utlandstillverkade automatvapen. Det var sista gången en republikan gjorde någonting som trotsade vår maktfullkomliga vapenlobbysekt.

De tandlösa, selektiva vapenförbuden till trots, hade epidemien inte ens börjat. Vad jag beskriver här ovan, ensamma galningar som attackerar skolbarn, är gammalt i Amerika. Men under slutet på 90-talet började vi se något nytt: de Columbine-liknande skolmassakrerna.

Det som särskilde dem var att de mestadels ägde rum i vita medelklasskolor och att förövarna var elever på de skolor de attackerade. De första inträffade på några landsortsskolor i bibelbältet och spred sig sedan snabbt över medelklass-amerika, från Kalifornien till Connecticut och överallt där emellan.

Elev mot elev-massakrerna inleddes under Clinton-eran, när Reagans nyliberala ekonomi gått in i hyper warp-speed.  Under George W Bush nådde den både universitet och community colleges – ytterligare ett fantastiskt arv från hans tid vid makten.

De två mördarna i Columbine, Dylan Klebold och Eric Harris, lyckades få mängder av anhängare bland alienerade, mobbade elever runt om i landet. Deras massaker var väldigt medveten. ”Vi ska kickstarta en revolution!”, sade Harris i en av parets videofilmer.

De hade mobbats brutalt av de populära eleverna i sin vita övre medelklassskola i Littleton, Colorado, men fick varken hjälp eller stöd från skolan. Delvis berodde det på att USA under åren efter Reagan lärt sig att alltid ta mobbarens – ”vinnarens” – parti gentemot förloraren, delvis på att lärare i vår kultur ses som förlorare av naturen.

Det finns ett berömt ordspråk i USA: ”Den som inte kan agera – undervisar”. Lärare antas i allmänhet vara förlorare, vilket är skälet till att lärare sällan blir måltavlor för skolattacker. De räknas knappt. Måltavlorna är mobbarna, ”vinnarna”, de populäraste 5–10 procenten ungdomar som gör livet till ett helvete för de mobbade barnen.

Oftast finns en mobbningshistoria i bakgrunden när elever skjuter sina skolkamrater eller anställda skjuter sina arbetskamrater och chefer. Det är så vanligt och orsakar så långvarigt psykologiskt lidande att amerikanska lagstiftare och psykiatriker äntligen har börjat diskutera de skadliga effekter mobbning faktiskt kan ha.

Människor som mobbats brutalt och regelbundet läker ofta inte, de vårdar sina sår hela vägen upp i medelåldern och återupprepar sin förnedring och sina skador om och om igen. De har svårt att gå vidare.

En av alla motbjudande ironier i detta är att när FBI och Secret Service studerade skolskjutningar för att göra en ”profil” över en potentiell gärningsman, på samma sätt som de profilerar seriemördare, kom de fram till att det var nästan omöjligt. De hittade bara ett återkommande drag; förövarna hade vanligtvis varit mobbade.

Med andra ord: Om du är en elev som blivit allvarligt mobbad i skolan är du dessutom misstänkt som potentiell massmördare. Lycka till med att gå vidare i livet, eller att få en dejt, med det hängande över dig.

USA har blivit en allt mer ondskefull, brutalt tävlingsinriktad miljö där mobbare och sociopater frodas, och alla andra förväntas dyrka dem som vinnare.

Självmorden bland unga och den psykiska ohälsan har skjutit i höjden sedan 1950-talet när USA var ett mer jämlikt land. Efter nedmonteringen av de välfärdsinriktade New deal-programmen under Reagan har ojämlikheten nått nivåer den inte hade ens under det beryktade 20-talet.

I takt med att gapet långsamt vidgas mellan vinnare och förlorare sprider sig desperation och anomi, vilket manifesteras i den kraftigt ökande psykiska ohälsan som sällan eller aldrig behandlas, eftersom välfärdsprogrammen skurits ner i syfte att låta de rika – vinnarna – bli rikare än någonsin.

I Kina, där en exploderande ojämlikhet på senare år orsakat en rad nya sociala och psykiska sjukdomar, har en våg av knivattacker på skolor mellan 2010 och 2012 resulterat i två dussin döda och över 120 skadade. Men till skillnad från i USA, där vi fortfarande skyller på videospel, ”gudlösa liberaler” eller slappa vapenlagar, erkände kinesiska myndigheter snabbt att sociala och ekonomiska orättvisor var en uppenbar orsak.

I USA erkänner vi inte att klasskillnader existerar – det är hädelse att påstå något sånt. Som hunden jagar sin svans fortsätter vi i stället att ordinera fler vapen i skolorna för att bekämpa den ändlösa paraden av skolskjutare. Det pladdras tomt om spel, Hollywood och gudlösa liberaler, det skriks och positioneras och allt pågår ända tills nästa massaker då vi måste två våra händer än en gång.

Den svenska skolattacken av en tjugoettårig, vit makt-nörd som levde ut sin nazist/superhjälte-fantasi mot sårbara invandrarbarn påminner mer om gammaldags amerikanska skolskjutningar (icke-elever massakrerar elever de inte känner) än de nyare Columbine-artade (elever dödar sina skolkamrater).

Ur en aspekt påminner händelsen om massakern i Stockton 1989, där den förvirrade mördaren gjorde kambodjanska skolbarn till måltavlor i en tid då USA fortfarande pratade om ”vietnamsyndromet”. Vilket inte var någon sjukdom utan snarare en högereufemism som betyder ”rädd för att invadera andra länder eftersom USA förlorade Vietnamkriget”.

De sydostasiatiska barnen var en påminnelse om denna militära förnedring, en vanära som utnyttjades och blåstes upp till gigantiska proportioner av politiker på högerkanten.

De dödade i Stockton, Trollhättan och på Utøya är i grunden en sorts collateral damage till högerns demagogi. Ett fåtal rubbade människor kommer alltid känna sig tvungna att ta raseriet från höger på allvar, och ta det till sin logiska slutpunkt…

Men samtidigt pågår något annat.

Ensamma, självmordsbenägna martyrtyper, som tidigare försökte hamna på löpsedlarna genom att mörda makthavare och politiker har bytt fokus till skolor. Columbinemassakern har bränt sig så djupt in i vårt kulturella medvetande, att den blivit den norm en galen, ensam, uppmärksamhetstörstande massmördare mäter sig mot. Gärningsmannen i Umpqua Community College i Oregon, som nyligen dödade tio personer, var väldigt tydlig med att han ville bli känd.

Mördare som söker berömmelse och en grand finale, brukade tidigare rikta in sig på älskade och mäktiga politiska figurer i USA. Reagan var den siste presidenten som blev skjuten av en förvirrad ensam nörd. Målet var att vända USA mot politiker och politiken, och det funkade. Regeringen har inte haft särskilt hög status efter Reagan – och ingen försöker längre mörda politiker för att bli berömd.

Så det är barnen som får ta smällen – de sociala problemen, de psykiska sjukdomarna.

Sverige kan åtminstone trösta sig med en sak: Ni är inte ens i närheten av USA när det kommer till skolskjutningar. Amerikaner älskar att skryta om att ”vi är nummer ett!”. Och vi kommer att vara världsledande på skolmassakrer under en lång tid framöver.

Mark Ames

Mark Ames är författare till Going Postal: Rage, murder and rebellion from Reagan’s workplaces to Clintons Columbine samt grundare och chefredaktör för den nedlagda Moskvatidningen The eXile. Han är för närvarande Senior editor på PandoDaily. Översättning: Martin Aagård

ARTIKELN HANDLAR OM

USA