Gripande porträtt av raggarnas konung

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-24

RADIO

När fan blir gammal blir han ju religiös.

Och när fan slutligen dör gör någon en inkännande dokumentär i P1 om hans trasiga bakgrund.

Eddie Meduza, ”E Hitler” eller Errol Norstedt (1948–2002) som han faktiskt hette, var kanske inte satan själv, men i jämförelse med andra djupt föraktade buskisunderhållare som Björn Rosenström, Johnny Bode och Onkel Kånkel, var han något av kulturmörkrets furste.

Hans hyllningssånger till spriten, röven, knullet, slagsmålet och det ospecificerade hatet mot myndighetspersoner gjorde honom till raggarnas obestridlige konung.

På 80-talet spreds hans postorder-kassettband som vore de tal av Khomeini strax innan revolutionen i Iran: Sångerna var bannlysta i radion. Och hur populära de än var är det svårt i efterhand att se något gott i dem. Eddies svurna motstånd till den goda smaken var rent fundamentalistiskt.

Men nu är Eddie alltså död och Bo Sjökvist har gjort en timslång P1-dokumentär om hans öde. Förvånande nog handlar den inte om en total outsider. Tvärtom. Errol Norstedt skrev svensktoppslåtar och hade en solokarriär lanserad av CBS. Framgångarna med undergroundklassikerna Mera Brännvin och Punkdjävlar var under några år monumentala.

Men karriären tog oväntade vägar. Eddie var en trasig själ. Är man uppfylld av inre harmoni ägnar man kanske inte större delen av sitt vuxna liv åt att göra kassetter med skaldestycken som E Hitler presenterar och intervjuar Greve von Boegroeff eller Rashataren Roger Ballis misshandlar en alkoholist i München. Ett av de sista banden är ett videoband Eddie filmat för att påminna sig själv i nyktert tillstånd om hur ful han blivit av spriten och hur för sent det är att göra något åt det.

Några dagar senare är han död.

Sjökvists fascinerande dokumentär är ett litet, men gripande bidrag till historien om den enda genuint svenska subkultur vi har – raggarna.

Martin Aagård