ÅSIKT

Pladder - på allvar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

CLAES WAHLIN ser Harold Pinter inta scenen

1 av 3 | Foto: Harold Pinter, 75 - vann tio miljoner.

Det är alltid frestande att försöka avtäcka bevekelsegrunderna för Nobelpriset i litteratur. I årets motivering talas om den avgrund som friläggs under ”vardagspratet” i Harold Pinters dramer. Om man går till motiveringens engelska översättning – ”everyday prattle” – så är ordvalet ett snäpp starkare. ”Prattle” översätts lämpligen med pladder och vad är det som i dag fyller det offentliga rummet i alla dess skepnader, om inte en hart när ogenomtränglig dimma av pladder?

Harold Pinter föddes 1930 i London och var ända fram till debuten som dramatiker i slutet av femtiotalet verksam som skådespelare. Hans första alster var förvisso inom lyriken, men efter debutpjäsen The Room (1957) kom samma år den pjäs som med tiden har blivit en modern klassiker, The Birthday Party. 1958, när den efter att först ha spelats i Cambridge flyttade till Lyric Opera House i Londons Hammersmith, orsakade den dock något av en skandal.

Dess originalitet misstogs av kritiken för obegriplighet, ett allt annat än unikt öde för stora delar av den modernistiska litteraturen. Pinter räknades också länge till absurdisterna, nära besläktad med en annan av de få dramatiker som belönats av Svenska Akademien, Samuel Beckett. Pinter må med tiden ha blivit nästan lika ordknapp som Beckett, men det är ett annat slags faror eller hot som Pinters dramatiska personage har att möta.

Dessa hot kan lika gärna komma inifrån, från personerna själva, som utifrån, från någon odefinierad förtryckare eller förföljare. I den sena Ashes to Ashes, som jag såg på The Royal Court 1996 i regi av den även på Dramaten verksamme Katie Mitchell, förhörs en kvinna av en man om ett annat förhör; en historia som tycks handla om ett våldtäktsförsök visar sig, kanske, handla om ett barnamord.

Pjäserna utspelas ofta i ett hopträngt rum under en begränsad tidrymd, en klassisk ram för dramatiken. Allt utanför dess ramar är osäkert, den stora omvärlden likaväl som vad som finns alldeles på andra sidan dörren, historien likaväl som framtiden. I så måtto kan de flesta av Pinters dramer ses som en koncentrerad allegori för den mänskliga existensen, men, till skillnad från Beckett, handlar det om en existens som är fästad i en konkret tillvaro.

Tidiga succéer som The Birthday Party, The Caretaker (1959) eller The Homecoming (1964) må vara ordrika, men ser man dessa genom täta miniatyrer som Ashes to Ashes eller Mountain Language (1988) framstår det som numera kallas det pintereska – den känsla av svårlokaliserat obehag som hans pjäser inger – utvecklat redan från början. Det främmande blir plötsligt familjärt, det bekanta obehagligt främmande.

Det finns också, liksom hos Beckett, gott om humor i Pinters exakta språkbehandling. I No Man”s Land från mitten av sjuttiotalet minns karaktären Spooner alldeles i början en midsommar när han ”shared a drink with the Hungarian émigré” (... delade en drink med den ungerske flyktingen), vilket lakoniskt kommenteras av Hirst med ”The same drink?” (Samma drink?). Det är som om den speciella engelska humorn, att aldrig säga saker rent ut, tillsammans med det engelska språkets klasshierarkier bildar minimalistiska fyrverkerier; dessa låter sig dessvärre sällan översättas.

Politiken har alltid varit närvarande hos Pinter, inte så mycket som ett engagemang i specifika frågor (men också ett sådant), utan mer som ett försvar för mänskliga rättigheter på individnivå. Ett sätt att läsa hans klaustrofobiska pjäser är att uppmärksamma hur han gestaltar mänskliga orättfärdigheter.

Gränslandet mellan liv och död är ett annat tema som framträdde under 70– och 80–talen. Other Places från 1982 utgick från Oliver Sacks bok Awakenings, och handlar om sömnsjukan, något som drabbade över fem miljoner mellan åren 1916 och 1926. En kvinna vaknar upp efter 26 år i koma och pjäsen blir en metafor för Pinters undersökning av och fascination inför ingenmanslandet mellan liv och död.

Det är en omfattande produktion Pinter har bakom sig. Ett trettiotal pjäser, därtill artiklar och manus för film eller teve. Bland filmmanusen är The Go–Between, Joseph Loseys berömda film från 1971 med Julie Christie och Alan Bates, och The French Lieutenant”s Woman, efter John Fowles bästsäljande roman, regisserad av Karel Reisz 1981 med Meryl Streep och Jeremy Irons, kanske de mest kända.

Att skådespelarna älskar Pinter är föga märkligt, hans egna erfarenheter av yrket gav honom från början ett försteg i att skriva för scenen och detta framgår även av svenska teateruppsättningar. Thommy Berggren är den som i Sverige på senare tid stått för de kanske mest intressant Pinter–uppsättningarna. På Dramaten 1993 skapade han en utsökt uppsättning av The Homecoming, Hemkomsten, efter, sägs det, ha skrivet en rad brev till Pinter från pjäsens karaktärer. På Stockholms stadsteater spelades 2001 The Caretaker, Fastighetsskötaren, där Berggren med hjälp av en utmejslad ljudfond och pauseringar fick Ingvar Hirdwall, Peter Andersson och Johan Rabaeus att uträtta kusliga storverk. Teveteatern återuppstod också tillfälligt då Berggren gjorde en version för SVT som sändes förra året (en repris lär väl strax sändas).

Inom en snar framtid kommer vi säkert att kunna se Pinter på scenen igen, för även om han har spelats kontinuerligt – Dramaten har satt upp honom tio gånger sedan 1966 då Födelsedagskalaset, som The Birthday Party ju blir på svenska, framfördes – har han inte alls samma ställning som i hemlandet. I England spelas han kontinuerligt och betraktas som en nationalklenod där inte bara teaterscenen, utan lika mycket teveteatern håller hans pjäser vid synnerligen gott liv.

I våras uttalade han sig för BBC och meddelade att han nu tänker sluta skriva dramatik, i första hand för att ägna sig åt poesi respektive politik. Häromdagen fyllde han 75 år och nog finns det tillräckligt med pjäser för att underhålla teatern och dess publik för lång tid framåt. Han bör också läsas, pladdret döljer, som akademiens motivering fokuserar, mer allvarsamma skikt vilka förvisso kan bli nog så suggestiva på scenen, men som kan kontempleras under andra former i bokform och då utan det störande pladder som allt tätare fyller det offentliga rummet.

Pinter på svenska, bara här

Det mesta om Pinter

Claes Wahlin