ÅSIKT

Den försvunna oskulden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

"Hon var en katastrof i mitt liv" - ANITA GOLDMAN om Twiggy, 40 år efteråt

Jag minns hur jag fick vända tidningen på högkant för att kunna se hela bilden. Så hade man lagt upp den för att få plats med de där extremt långa smala benen. Jag minns inte vilken tidning det var, antagligen Damernas Värld, som min mamma prenumererade på och som därför var min ständiga följeslagare under åren in i kvinnoblivandet. Men bilden minns jag precis. Twiggy var klädd i en grå kritstrecksrandig manskostym. Hon hade de berömda påmålade ögonfransarna under de egna målade och det korta blonda håret slätt bakåtkammat. Alldeles säkert log hon inte.

Det gjorde inte heller jag. Jag var en liten, mörk och rultig 13-åring, året var 1966 och den 16-åriga Twiggy lanserades som världens första tonåriga supermodell. Innan dess hade det funnits ouppnåeligt vackra, glamorösa kurviga filmstjärnor likt Brigitte Bardot och Marilyn Monroe och Rita Hayworth. Mannekängerna hade varit tjusiga, namnlösa och damiga.

Men nu kom Twiggy! Hon var inte kurvig och knappast glamorös och verkligen ingen dam. Hon var ett förvuxet barn, med världens magraste ben och ett helt platt bröst under 60-talets holkskurna raka kortkorta klänningar. Hon var den första anorektiska kvinnliga förebilden. Men ordet och företeelsen existerade ännu inte i det allmänna medvetandet. Twiggys genomslagskraft var enorm, svår att riktigt greppa i dag. Hon utnämndes till "1966 års ansikte" av Daily Express och året därpå var hon omslagsflicka hos Newsweek, Stern, Harpers Bazaar, Vogue (sex gånger på ett år!) plus en radda andra mer eller mindre kända damtidningar och tidskrifter över hela världen. Hon var ett av vår planets mest kända ansikten år 1967 och hennes bild sändes med i en kapsel på en av rymdfärderna.

För mig var Twiggys uppdykande vid köksbordet i Göteborgs innerstad den där dagen på sextiotalet inget mindre än en katastrof. Jag tog in hela det utfläkta uppslaget och jag Förstod; allt som var jag - mörk, kurvig, på väg att få levantinska barnbärarhöfter, kort i rocken och redan ägare av den första rakhyveln, hårborttagningskrämen och vätesuperoxiden - var fel. Jag kunde aldrig bli Twiggy, nej inte ens närma mig Twiggyidealet hur många av Damernas Världs bantningskurer jag än led mig igenom. Om Twiggy var Rätt (och den massiva lanseringen omöjliggjorde all tvekan om den saken!), så var jag Fel. Totalt, katastrofalt och ohjälpligt Fel.

Det har i år gått 40 år sedan Twiggy blev ikon för en ny tid. Jag "firar" detta 40-årsjubileum med att inhandla de senaste numren av Cosmopolitan, Elle och Damernas Värld. Jag finner många Twiggykopior; mycket unga modeller som inte endast är smala, utan faktiskt magra, urgröpta. En del av dem har samma "rena" avskalade look som Twiggy lanserade; slätt "naturligt" hår, ljus nästan osynlig makeup. Det tar ett par dagars bläddrande i de glossiga magasinen innan jag kommer på vad skillnaden är; det är oskulden som saknas. Den som för fyrtio år sedan tog världen med storm; Twiggys unga fräschör, en oskuldsfull ungdomlighet. "The Cockney Kid with a face to launch a thousand shapes " And she"s only 16", skrev The Daily Express den 23 februari 1966. En unge från gatan (man behövde inte längre ha "klass"), en slät yta på vilka våra drömmar om friheten att själva välja vem vi ville vara kunde projiceras. En oskuldsfull (endast sexton!) ikon för en ny ung tidsålder där allt är möjligt, där inga begränsningar existerar. Ja, kanske stod Twiggy-ikonen just för detta; friheten att kunna göra om oss i det oändliga, att skapa oss själva, en "konstruktion" att forma, välja, lansera, köpa och sälja. Den unga androgyna Twiggy, platt som en planka, var så långt från påminnelsen om den ödesbestämda biologin som man kunde komma; inte en rynka i det släta ungdomsansiktet, inte ett uns av svällande kvinnlighet som kunde associeras till reproduktion.

Det kändes befriande och nytt då. Men fyrtio år senare, när Marknaden så fullständigt lagt beslag på ungdomskulturen finns inte längre någon oskuld kvar. Nu när varumärkena blivit synonyma med själva varan, ja tagit varans plats, är Twiggy som varumärke inte längre vare sig oppositionell eller oskuldsfull. Nu när trenderna följer så snabbt på varandra att vi som sedan länge är hopplöst otrendiga över- huvudtaget inte hinner uppfatta dem, är Twiggy bara en trend bland många. Nu när vi vet allt om anorexi, som blivit kronisk i vår kultur, finns det inte längre någon oskuld kvar i ett tonårigt benrangel.

I dag ser vi konsekvenserna av en människosyn där alla kan välja sig en look, ett par nya jeans, ett nytt liv, en ny sexuell identitet, nya bröst, en ny partner. Utbytbarhet och ungdomlighet är numera vår livsstils fundament och den valda livsstilen har blivit synonym med livsinnehåll; du är vad du konsumerar. Fräschören och oskuldsfullheten från 1966 är borta. Och jag föreställer mig att det vid köksborden runt om i vårt land fortfarande sitter små hungriga trettonåringar och förtvivlar över glossiga tidskriftsuppslag.

Anita Goldman