ÅSIKT

Popoppitopp!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Göran Greiders hyllning till Thore Skogman på dennes 75-årsdag

1 av 2

Det måste ha varit 1991, i en tv-studio: Plötsligt stirrade jag rakt in i Thore Skogmans ögon. Han kom indansande i en tv-debatt om EU-frågan – det var väl det ursvenska han skulle gestalta – men var klädd i åtsittande svarta skinnkläder. Den röda eller kanske redan då vitnade kalufsen virvlade när han passerade förbi Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Ian Wachtmeister och Sverker Åström men mitt i sången stannade han till framför mig där jag satt och jag såg in i hans ögon. Vad såg jag? Ett slags ren energi. Alla i studion sprattlade i det energifältet, missnöjespolitiker, diplomater och statsministrar och själv hade jag naturligtvis, utan att riktigt förstå det, befunnit mig i det sedan barndomens transistorradiovärld. Men Thore Skogman utstrålade också en sällsam vänlighet mitt i det gnistrande energiska och de svarta skinnkläderna signalerade inte värst mycket farlighet. Han dansade ut och jag kände det tydligt: en epok hade gästat studion.

Elof Lars Thore Skogman föddes den 9 mars 1931 i Hallstahammar, en typisk bruksort i Västmanland. Det var på bruket ”Bulten” han arbetade och träffade sin hustru och hans insats är på något sätt ett utflöde av den enorma vitalitet som fanns i dessa svenska bruksorter. I sången Rött hår och glest mellan tänderna drar han sin historia i koncentrat och berättar om hur han slog ”rekord i att spotta långt” och – med bruksortstypisk blygsamhet – hur han fick ”framgång utan att rå för det”.

Nu utkommer boken Ord och många visor som består av olika livsfilosofiska reflexioner, minnen från folkparksturnéer och barndom och, inte minst, bilder av de osannolika träskulpturer han gör av grenar och träbitar han hittar i skogen. Några litterära memoarer är det vid Gud inte fråga om, mest känns det som att läsa texter på en insändarsida när han berättar om sin sympatiska lyckofilosofi (han gillar inte ordet sorg utan föredrar ordet saknad). Största delen av boken utgörs av noter och texter till många av hans låtar; han lär ha skrivit uppåt ett par tusen.

Thore Skogman fyller alltså 75 i år. I tidningarna har det förekommit en del intervjuer med honom men jag har inte sett någon som försökt säga något vettigt om hans musik. Faktum är att det är svårt. Det här skriver jag med cd:n Min soliga dag; Thores bästa uppskruvad på heavy metal-volym och jag märker att hela min varelse dras in i ett fruktansvärt starkt magnetfält: foten stampar takten till ”medicin medicin medicin med detsamma” och nästan alla orden till Storfiskarvalsen finns ju där, lagrade djupt ner i medvetandet.

Skogman har komponerat en uppsjö klassiker som är långt mer än kortlivade schlagers; många av dem liknar ju alltmer tidlösa folksånger från svensk efterkrigstid. Här finns rekordårens omutliga optimism, där varje pensionär är ”en glad pensionär” – den käcka texten fick han kritik för – men också ekon av den stora inflyttningen från land till stad. I Ensam jag är, en stor hit på sin tid, går han i storstaden och drömmer om den vackra hembygdens skogar och sjöar. En tidstypisk svensk chauvinism muras upp när miss Värmland i Fröken Fräken bejakas framför skönheterna kring Medelhavet, ja hans mest beryktade scenutstyrsel är väl den kostym – lanserad 1966 – där ena halvan är gul och den andra blå. I sina texter kartlägger han praktiskt taget hela Sverige när ortsnamn och landskap passerar revy; det är som att lyssna på en turistbroschyr skriven för en medelsvensk familj på bilsemester vid mitten av sextiotalet.

Det geniala med Skogmans låtar ligger i den enastående rytmiska timingen; det är som om orden mellan hans glesa tänder blir rytminstrument och ibland lyfter de därför rakt in i en fantastisk nonsensvärld där han leker med språket som ett slags arbetarklassens Povel Ramel. Skogman har den där speciella kunskapen om vilka språkrytmer som sätter fart på människor och öser ur samma gåtfulla, smått folk-dadaistiska brunn som exempelvis frasen Be Bop A Lula kom ur. Varför blir man som lyssnare så uppåt när man hör Pop opp i topp sjungas av Skogman själv eller av Dag Vag, som spelat in låten? Tja, säg ut de där orden högt – popoppitopp – och du blir glad! Din tunga vill göra det flera gånger. Och lyssna på Surströmmingspolkan eller ännu hellre på Bergsprängartango i Gällivare: inte en stavelse slinter.?

Men denne svensktopps-Mozart har också åtskilliga geniala schlagermelodier bakom sig. Tiotusen röda rosor är en verkligt vacker melodi, hur tryggt den än stannar i de enklaste tre ackorden och jag minns precis nu min klassiskt lagda musikfröken från högstadiet som plötsligt spelade Twist till menuett och utbrast: ”Vilken underbar liten melodi!”. För det är det, lätt, elegant, men också humoristiskt.

Thore Skogman är en del av svensk musikhistoria och i djupet av hans käckhet finns något direkt genialiskt. Och generöst: Popoppitopp! hälsade han glatt världen fastän det innebar att popen tog över från den schlagervärld han gjorde sin lycka i.

Texter

Göran Greider