ÅSIKT

Ensidig Agenda-journalistik om brottsstatistik

Gellert Tamas till attack mot sifferslarvet i debatten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Bilden av ett Sverige där ingen går säker är falsk, menar Gellert Tamas. I verkligheten har brottsligheten minskat. Hans granskning visar också att sambandet mellan invandring och brottslighet måste ifrågasättas.
KULTUR

En våg av brottslighet har tagit över landet. Ingen går längre säker. ”Där det en gång rådde ordning och trivsel behövs idag taggtråd och övervakningskameror”, sammanfattar Jimmie Åkesson ödesmättat i Sverigedemokraternas valfilm. Och de så kallade ”Sverigevännerna” i hans parti är inte ensamma om att sprida denna bild. Frågan om brott och straff har inte bara tagit en central plats i den svenska valdebatten, utan också spridit sig långt utanför landets gränser. Donald Trump skapade stor uppståndelse med sitt ”What happened last night in Sweden”, och i det ungerska valet nyligen kom en svensk-ungersk kvinna att spela en huvudroll, efter att ha påstått att hon känt sig tvingad att fly våldets och kriminalitetens Sverige till tryggheten i Orbán-regeringens Ungern.


Men har brottsligheten verkligen ökat i Sverige – och dessutom till den grad att den nu tycks övertrumfa de flesta andra ämnen i det offentliga samtalet?

Brottsstatistiken för år 2017, som publicerades av BRÅ i slutet på mars, verkar inte ge något stöd åt den tesen. Snarare är det precis tvärt om. Visserligen ökade det faktiska antalet anmälda brott jämfört med 2016 helt marginellt, med 4 710 stycken till sammanlagt 1,5 miljoner, men om man tittar på den mer relevanta siffran över antal anmälda brott per invånare, det vill säga med hänsyn till den ökande befolkningsmängden, minskade antalet brott. 2017 anmäldes 15 062 brott per 100 000 invånare jämfört med 15 219 året innan.


Denna minskning är inget undantagsfall. Antalet anmälda brott sjönk även under 2016, jämfört med föregående år. Och nedgången syns över ett brett spektrum av brottskategorier:

  • Antalet stöld- och tillgreppsbrott minskade med 3 procent

  • Butiksrån minskade med 12 procent

  • Skadegörelse minskade med 7 procent.

  • Misshandelsfallen minskade med 5 procent

  • Våld mot män över 18 år minskade med 10 procent

  • Antalet olaga hot och ofredanden minskade med 2 procent

  • Grovt fridskränkningsbrott mot kvinnor minskade med 13 procent

Och så skulle man kunna fortsätta.


Antalet anmälda brott per invånare har inte bara gått ner de senaste två åren, utan även sett i ett längre tidsperspektiv. I jämförelse med exempelvis år 2009 har både antalet anmälda brott per person minskat, samt ett stort antal brottskategorier som misshandel, inbrott, rån och skadegörelse. Antalet butiksstölder har närmast halverats under denna tidsperiod.

Jämförelsen med år 2009 är intressant, inte minst eftersom det årets brottsstatistik låg till grund för den debatt om kriminalitet som bidrog till att för första gången föra in Sverigedemokraterna i riksdagen i valet 2010.


Trots den positiva trenden, på kort- såväl som på medellång sikt, pekar naturligtvis inte alla siffror nedåt. Bland de brott som ökat mest, och som kanske även fått störst offentlig uppmärksamhet, återfinns våldtäkter och sexuella ofredanden, där anmälningarna stigit med 10 respektive 3 procent.

Statistiken visar ingen markant ökning över tiden, snarare handlar det om fluktuationer där vi just nu ligger relativt högt, men inte på några rekordnivåer.

Vissa experter har försökt förklara detta, åtminstone delvis, med en ökad anmälningsbenägenhet, medan Sverigedemokraterna påstår att det är ett ”importerat problem”. Metoo-kampanjens tiotusentals vittnesmål om sexuella övergrepp och trakasserier, från fabriksgolv till akademier, visar att det är ett allmänt och förfärande vanligt förekommande problem vars förklaring knappast kan hittas hos en enskild grupp i samhället. Här återstår uppenbart forskning att göra.


En annan uppmärksammad brottskategori som ökat är dödligt våld, som jämfört med 2016 steg med sju fall till sammanlagt 113 döda. Men siffrorna är inte entydiga. En stor del av ökningen, fem fall, förklaras med det brutala terrordådet på Drottninggatan. Och räknar man återigen med det mer relevanta måttet dödligt våld per invånare, är det något högre jämfört med 2009, samtidigt som det har sjunkit exempelvis jämfört med 2015.

Statistiken visar ingen markant ökning över tiden, snarare handlar det om fluktuationer där vi just nu ligger relativt högt, men inte på några rekordnivåer. Faktum är att det dödliga våldet, i jämförelse med 2017 års siffror, varit ungefär lika högt, eller högre (räknat som ett eller fler dödsfall per 100 000) åtta av de senaste 16 åren.


En av de kanske mest problematiska aspekterna i det offentliga samtalet de senaste åren är den direkta, eller indirekta, sammankopplingen mellan antalet asylsökande och brottsnivån. Sverigedemokraterna för ständigt fram påståendet att ”invandrare” i allmänhet, och muslimer i synnerhet, bär skulden till den påstådda ökningen i brottsstatistiken. Men de är inte ensamma.

Även Ebba Busch Thor tillhör dem som spelar nära denna planhalva, med sina återkommande uttalanden om goda ”svenska värderingar”, som kontrasteras mot dem som begår brott. Laglydighet påstås vara liktydigt med svenskhet – medan brottslighet målas ut som något osvenskt.

Antalet anmälda fall av brott per invånare gick ner både 2016 och 2017, just de två åren efter att Sverige tog emot den största gruppen utlandsfödda i landets historia.

Men BRÅs generella statistik ger inga belägg för något direkt samband mellan födelseland och brottslighet. Om denna teori skulle stämma borde ett ökat antal asylsökande sammanfalla med en åtföljande ökning i brottsstatistiken.

Men så är inte fallet. Återigen är det snarare precis tvärt om.


Antalet anmälda fall av brott per invånare gick ner både 2016 och 2017, just de två åren efter att Sverige tog emot den största gruppen utlandsfödda i landets historia.

Siffrorna blir än mer tydliga om vi tittar på dem ur ett längre tidsperspektiv.

2009, året innan Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i riksdagen, uppgick de med så kallad utländsk bakgrund, det vill säga födda utomlands eller Sverigefödda med två utlandsfödda föräldrar, till 1,7 miljoner personer, eller 19 procent av befolkningen.


År 2017 hade denna siffra ökat med över 700.000 personer, till 24 procent av befolkningen. En så kraftig procentuell och faktisk ökning borde rimligen åtföljas av en motsvarande ökning i brottsstatistiken. Men i stället för att stiga har antalet anmälda brott per invånare sjunkit under denna tidsperiod.

Tidigare forskning har visserligen pekat på en överrepresentation bland utlandsfödda i brottsstatistiken, men delar av förklaringen till detta är troligtvis köns- och klassbetingad. Enligt BRÅs omtalade studie från 2005 var det 2,5 gånger vanligare bland utlandsfödda att misstänkas för brott jämfört med Sverigefödda med två svenskfödda föräldrar, medan överrepresentation bland män och lågutbildade var betydligt högre, 3,5 respektive 5,7.


Att bryta ut en grupp av befolkningen enbart baserat på individens, eller dess föräldrars, födelseland är problematiskt ur många synpunkter, inte minst för att andra faktorer som klass, utbildning och kön försvinner i en sådan endimensionell analys. En tydlig illustration på detta är att om man exempelvis tittar på gruppen Sverigedemokratiska riksdagsledamöter har dessa en lika hög, och vad gäller grova brott, ännu högre överrepresentation än ”invandrarna”.

Vad som är orsak och verkan vad gäller individers brottsbenägenhet är inte alltid lätt att klargöra. Det tål exempelvis att påpekas att rasistiska hatbrott minskade i flera år fram till 2010, då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, för att därefter öka fem år i rad. Vi såg också ett tidsmässigt samband mellan de många brandattackerna mot asylboenden hösten 2015 och Sverigedemokraterna uppmärksammade utomparlamentariska kampanj, där man på gator och torg uppmanade sina sympatisörer att agera mot ”massinvandringen”.


Eventuella kopplingar eller korrelationer mellan en samhällelig diskurs och rasistiskt våld och övergrepp är ett ämne som definitivt förtjänar mer forskning.

En ytterligare problematisk aspekt av dagens diskussion kring ursprung som eventuell brottsförklaring är det återkommande gärningsmannaperspektivet, på offrens bekostnad. Samtidigt som det pågår en allt hetsigare debatt om individuella gärningsmäns bakgrund är det i princip helt tyst om det faktum att ”invandrare” också tycks vara överrepresenterade som offer, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att de utgör en stor del av befolkningen i landets socialt mest utsatta områden.

I den senaste Nationella trygghetsundersökningen angav 2,4 procent av ”svenskarna” att de utsatts för misshandel, motsvarande siffra för de med två utlandsfödda föräldrar var 4,1 procent, det vill säga närmare dubbelt så högt. Bara för att nämna ett exempel.


Brottsstatistik är ingen enkel vetenskap, siffror fluktuerar över tid, ny lagstiftning och nya attityder påverkar utfallet. Specifika brott kan sägas öka eller minska beroende på vilka år man väljer att jämföra. Om jag till exempel hade valt ett annat år än 2009 som jämförelsegrund, hade vissa siffror gått upp, andra ner. Detta är oundvikligt, men det innebär inte att det inte går att dra slutsatser utifrån forskningen.

Trots en ökning av antalet anmälda våldtäkter – samt en del andra brott – är statistiken ändå tydlig. Antalet anmälda brott per invånare har, med vissa förändringar uppåt och neråt, inte ökat dramatiskt varken på kort eller på medellång sikt, den har snarare minskat. Och denna minskning har skett samtidigt med en stor ökning av antalet utlandsfödda och deras barn.

Men det är knappast den bilden som framträder i medierna och i den offentliga debatten, vilket troligtvis kan förklara varför 75 procent av deltagarna i den senaste Trygghetsundersökningen sa sig vara säkra på att brottsligheten ökar.


Att enskilda politiska aktörer försöker skapa en bild av en ständigt ökande brottslighet, och av ett samhälle i fritt fall, är inte förvånande. Retoriken känns igen, både från dagens politiska spel runt om i världen och från 1930-talet. Skapa ett påstått problem, peka sedan ut en bestämd grupp som syndabock, och vips har du skapat en upphetsad stämning av ”vi mot dom”, som du kan utnyttja för dina egna ambitioner till makt och inflytande. Detta är högerpopulistiska och nationella partiers grundrecept. Sorgligt nog verkar allt fler av de traditionella partierna, både till vänster och till höger, vara redo att följa efter.

Och det är just därför som medierna blir så viktiga. Uppgiften för den så kallade tredje statsmakten är och måste förbli att granska det offentliga samtalet, baserat på existerande faktakunskap, inte att okritiskt springa efter enskilda politiska intressen och upprepa den bild som de förmedlar.

Det är hög tid att medierna, nu några månader inför ett av landets viktigaste val i modern tid, inleder en självkritisk diskussion om sin roll.

Söndagens partiledardebatt i programmet Agenda i SVT var ett lika tydligt som nedslående exempel på trenden av medier som har kapitulerat.

I det korta reportage som föregick debatten om ”lag och ordning” lyfte redaktionen helt korrekt fram det ökade antalet anmälda våldtäkter och sexuella ofredanden, med tillägget att ”ökar gör också inbrott, bedrägerier och personrån”.

Det var allt!

Problemet är inte vad som sades – problemet är vad redaktionen valde att inte berätta. I reportaget påpekades att antalet personrån ökat, men man nämnde inte med ett ord att andra former av rån, som till exempel butiksrån och bankrån, samtidigt minskat kraftigt. Reportaget visste berätta att inbrotten ökat, men ansåg det överflödigt att informera att denna ökning gäller lägenhetsinbrott, medan antalet villainbrott minskat.


I Agendas värld har antalet brott enbart ökat. Och ökat. Och ökat. Trots att detta inte stämmer.

Redaktionens urval av fakta är direkt uppseendeväckande i sin tendentiösa ensidighet. Tyvärr är detta inte det enda exemplet.

Det är hög tid att medierna, nu några månader inför ett av landets viktigaste val i modern tid, inleder en självkritisk diskussion om sin roll.

För att samhällets institutioner ska kunna möta och bekämpa den brottslighet som förpestar livet både för de drabbade och omgivningen, är det av största vikt att debatten utgår ifrån den kunskap och de fakta som finns.


Givetvis måste medierna rapportera att det dödliga våldet ökade 2017 jämfört med 2016, men då måste vi i rimlighetens namn samtidigt påpeka att det minskat jämfört med 2015. Uppgiften att det dödliga våldet fördubblades i Stockholm mellan 2016 och 2017 blir meningsfullt först när vi berättar att det samtidigt skett en halvering i region Syd, som inbegriper till exempel Malmö.

Medierna måste kunna och våga ställa de tuffa frågorna – även om de går emot den konsensus som nu tycks ha utvecklats i allt högre grad i exempelvis frågan om brott och straff.


Den ensidiga Agenda-journalistik – i ordets alla betydelser – som vi fick bevittna i söndagens valdebatt gynnar varken det offentliga samtalet eller kampen mot brottsligheten. Det är enbart en bekräftelse på den svartvita bild av ett land i total upplösning som de så kallade ”Sverigevännerna”, och deras gelikar runt om i världen, ägnar sig åt att skapa – och att sprida.

Uppdatering måndag 14 maj - följande stycke föll bort i den ursprungliga texten och är tillagt efter publicering:

Den Nationella Trygghetsundersökningen, NTU, anger högre siffror än antalet anmälda brott per invånare, men är problematisk ur flera synvinklar, inte minst eftersom bortfallet är ganska högt i de telefonintervjuer som NTU bygger på. Med en svarsfrekvens på 59 procent är felmarginalen relativt stor, eftersom det är rimligt att anta att de som anser sig varit utsatta för brott är mer angelägna att svara på en sådan enkätundersökning.

Antalet anmälda brott per invånare blir därmed troligtvis ett säkrare mått på ett faktum som faktiskt hänt; att någon anmält ett brott.

ARTIKELN HANDLAR OM