ÅSIKT

Vilse i kriget

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Svenska soldater i Afghanistan – ett nederlag för demokratin

Fast i USA:s konflikt Den svenska krigsinsatsen i Afghanistan ska avslutas nästa år – om inte USA vill annat.
Wilhelm Agrell, fredsforskare och författare.

När det första beslutet om att skicka svenska soldater till USA:s krig i Afghanistan togs rådde fortfarande chockstämning efter 11 september-attentaten. I den allmänna terroristhysterin fanns inget vidare utrymme för kritiska påpekanden. Som att USA eventuellt kunde ha andra avsikter än demokrati och terroristbekämpning när de anföll Afghanistan. Eller att USA på andra håll bekymmersfritt allierade sig både med diktaturer och med islamistisk terrorism (och på 1980-talet även samarbetat med det som senare blev talibanerna).

I boken Ett krig här och nu beskriver historikern och fredsforskaren Wilhelm Agrell hur den svenska inblandningen i Afghanistan utvecklats från det som kallas fredsbevarande insats till deltagande i ett fullskaligt krig. Det har skett utan särskilt mycket debatt och enligt Agrell utan att ens riksdagen informerats ordentligt. Han menar att det finns ett häpnadsväckande stort demokratiskt underskott på det säkerhetspolitiska området.

Agrell redogör sakligt för kriget men döljer inte sin kritiska inställning. Den svenska insatsen var dåligt samordnad och har inte bidragit till att Afghanistans folk fått det bättre. Att talibanerna är onda betyder inte att alla som USA allierar sig med i Afghanistan (nu när de slutat stödja talibanerna) är goda. Boken visar hur USA:s och Sveriges afghanska allierade gjort sig skyldiga till våld, korruption och brott mot mänskliga rättigheter.

Det väcker frågan om vad det är svenska soldater egentligen ska offra sina liv för. Eller rättare sagt vad svenska soldater ska offra andras liv för. Trots allt är det afghanska civila som drabbas hårdast av kriget.

När ockupationen visade sig bli långvarig började man hävda att de svenska soldaterna var i Afghanistan för att skydda kvinnor och låta flickor gå i skolan. Vilket för det första inte stämmer, för det andra är ett konstigt argument rent principiellt (givetvis har inte Sverige någon avsikt att ockupera kvinnoförtryckande länder som är västallierade) och för det tredje ger direkt obehagliga vibbar av det förra Afghanistankriget.

I Sovjets krigspropaganda kallades den imperialistiska ockupationen av Afghanistan 1979–1989 för fredligt bistånd. Syftet sades vara att värna frihet, framsteg och kvinnors rättigheter. Det var förstås lögn. Och i dag vet alla att Sovjets krig mot Afghanistan ledde till att förtrycket, laglösheten och den religiösa fundamentalismen förvärrades. Folkpartiet, som brukar klaga på skolelevers bristande historiekunskaper, har inte haft något att invända mot att svenska makthavare är så historiskt obildade att de tyckte att ett krig mot Afghanistan var en bra idé.

Wilhelm Agrell är noga med detaljerna och för den som inte är militärnörd blir boken lite långtråkig ibland. Å andra sidan är det viktigt att någon skrivit en kritisk bok om Afghanistankriget som har vetenskaplig tyngd och som kan läsas av folk över hela den politiska skalan.

Det är sagt att den svenska insatsen ska avslutas till 2014. Riksdagsbeslutet om avvecklingen är luddigt formulerat och i praktiken blir det väl USA som bestämmer hur länge de svenska soldaterna är kvar. Svensk utrikespolitik avgörs ju numera i Washington och Bryssel.

Men att USA lämnar Afghanistan 2014 som Barack Obama nästan lovat är inte alls otroligt. Kriget är förlorat. Liksom för Sovjetunionen tog det ungefär 10 år att förstå det.

När den svenska krigföringen i Afghanistan börjar avvecklas ökar förhoppningsvis utrymmet för en öppen diskussion. Vi har inte bara rätt utan även skyldighet att fråga oss vad svenska soldater egentligen sysslar med.

Vad ska hända nu med den svenska yrkesarmé som med orwellskt nyspråk räknas till Försvarsmakten? Är dess enda syfte att åka runt i världen och kriga mot dem som för tillfället råkar vara i konflikt med USA? Och vem ska bestämma över svensk utrikespolitik?

Dessa frågor bör diskuteras innan det är för sent. Vem vet när USA kallar på sina allierade nästa gång.