ÅSIKT

Diane Williams texter enormt ljusa glasklarheter

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Prosans gnistrande plog mot framtiden

Foto: Diane Williams.

Innan jag slutade med flaskorna kunde jag likna stora läsupplevelser vid fyllor, omtumlande försvinningar. Nu liknar jag dem hellre vid riktigt stark nykterhet. Franska poeten Anne Portugals dikt är sådan, ta en titt i senaste numret av OEI (nr 59), där finns ett glittrande stramt smakprov.

Amerikanskan Diane Williams prosa tar tag på ett liknande vis – hennes texter är en sorts enormt ljusa glasklarheter. Kristalliska, alldeles tysta andningar.

Så här lyder stycket ”Extas eller passion”, i Niclas Nilssons kraftfulla översättning, ur boken Romanticus erector som förlaget Orosdi-back utgav förra året: ”Medan jag lever blir jag hänryckt. Jag har problem med näsan. När jag föll bröt jag båda armarna. Jag visste inte att jag hade brutit armarna. Jag satte mig när jag fallit. Jag hade sperma på min penis. Mina händer låg tillsammans på magen, på samma sätt som Bobs, som om någon hade mixtrat med min kropp. Någon annan – det var inte jag! – måste ha dödat mig.”