ÅSIKT

Från Rosa till gult

100 år sedan Rosa Luxemburg mördades – stödde sin tids gula västar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Rosa Luxemburg, född i Polen, mördades av politiska motståndare den 15 januari 1919.

av[email protected]

KULTUR

”Det är svårt att beskriva hur chockad jag blev av att se de första bilderna på de gula västarna”, skrev författaren Édouard Louis i december förra året, en text som fick internationell spridning. Vad som chockade Louis var bilderna från demonstrationerna, på ”trötta kroppar, trötta händer, knäckta ryggar, tomma ögon”.

Louis var inte den enda som överraskades av deras plötsliga närvaro. Ända sedan protestvågen med de karakteristiska västarna bröt ut, har alla försökt att räkna ut vad detta egentligen är.

På ett sätt liknar det tidigare spontana, ledarlösa uppror som uppstått sedan finanskrisen 2007–2008, som Occupy Wall street i USA, 15M i Spanien, Syntagma-upproret i Grekland och Nuit Debout i Frankrike, men de Gula västarna sticker fortfarande ut med sin landsbygdsförankring och arbetarklasstyngd.

För att förstå vad som händer och sätta det i ett sammanhang kan vi ta hjälp av en judisk kvinna som i dag för 100 år sedan mördades för sin socialistiska övertygelse. Rosa Luxemburg, född 1871 i Polen och mördad 15 januari 1919 i Berlin, levde i en tid som var präglad av stor social nöd och arbetskraftsmobilisering, revolutioner och strejker. 

1905 bröt det som kan sägas vara hennes Gula västarna-uppror ut i Ryssland. Det var den blodiga söndagen 22 januari, när tusentals arbetare marscherade upp till Vinterpalatset i Sankt Petersburg för att kräva mat och rättvisa. Tsaren gjorde som han brukade, och flera hundra dödades. En massiv strejk- och protestvåg spreds över hela det ryska riket. Händelsen är jämförbar med Gula västarna på grund av det oorganiserade och oklara uttrycket för protesterna, som inte skilde mellan politiska och ekonomiska krav.

Detta förbryllade dåtidens observatörer. Vem protesterade egentligen i Ryssland? Hade de legitima krav? Trots att detta var det största massupproret som hade inträffat de senaste åren, var det uttalat revolutionära tyska partiet SPD motvilligt att stödja det. 

Det fick Rosa Luxemburg att se rött, och på partikongressen i Jena djupnade konflikten. ”Den som har lyssnat på de föregående talarna i frågan om masstrejk måste verkligen ha känt för att skaka på huvudet och fråga sig: Lever vi verkligen samma år som den strålande ryska revolutionen, eller är vi tio år efter? ”

Själv åkte Luxemburg över till det ryskockuperade Polen för att delta i revolutionen i december 1905, och greps i Warszawa tre månader senare. När hon kom hem skrev hon pamfletten Masstrejk, parti och fackföreningar, med ett budskap till oroliga partiledare och fackföreningar som inte kände igen sig i de oöverskådliga protesterna.

Något som plågade ledningen i tyska SPD med upproret i öst, var att det gick från att handla om vad de uppfattade som legitima krav på rösträtt, till att handla om ekonomi. Masstrejk och stora demonstrationer godkändes i kravet om allmän rösträtt, men inte ”själviska” krav på mer lön och minskad arbetstid.

På ett liknande sätt ställer dagens Gula västar ”småaktiga” och ”själviska” ekonomiska krav på lägre bensinavgifter och högre minimilöner, men blir misstrodda för att de saknar politiska krav. Gemensamt har både 1905 i Sankt Petersburg och Paris 2019 att de inte agerar på ”rätt sätt”.

Stora delar av den franska befolkningen stödjer de Gula västarna (inledningsvis omkring 80 procent), men hos kommentariatet har sympatin varit liten för människor som hellre vill ha mer i plånboken än att rädda miljön.

I den norska tidningen Morgenbladet avfärdade Tove Gravdal upproret i Frankrike som ”en kortvarig protesthandling” som inte förstår sitt eget bästa, medan Rauand Ismail, styrelsemedlem i norska Grön Ungdom, i samma tidning avfärdade kraven som ”egoism”. Gravdal påpekar bland annat att de Gula västarna, trots att president Macron givit efter för vissa krav, fortfarande inte är nöjda.

Foto: TT
Massakern på demonstrerande arbetare vid Vinterpalatset i S:t Petersburg startade ryska revolutionen 1905.

Hon nämner inte den stora och växande ojämlikheten i Frankrike, eller möjligheten att göra något åt ​​den. Macron har inte bara tagit bort forumskatten, utan också övergivit progressiv kapitalskatt och ”förenklad” företagsskatt, en åtgärd som kommer att kosta staten nästan 40 miljarder dollar nästa år och kraftigt subventionera Europas rikaste man, Bernard Arnault. För liberala tyckare i både Frankrike och Norge är det ”nödvändiga reformer”.

Luxemburg påminde i sin tur om att det inte går att skilja på politik och ekonomi. Ingen vet varför en sak leder till stora upplopp och inte den andra – varför Gula västar? Varför just nu? Men som Luxemburg påpekar: När en sådan ”elektrisk chock av politisk handling” har skett, känner arbetaren ”med oväntat intensitet, vikten och trycket i hans ekonomiska kedjor”.

De Gula västarna har väckts till handling genom sin egen misär och samhällets orättvisa, det finns inget att avfärda i det, åtminstone inte för vänstern.

Tron på massornas egna initiativ kan kallas Luxemburgs teori om spontanitet. Denna teori har av många avfärdats som naiv, att hon tror att allt bara händer av sig själv, i en ledarlös massa. 

Men det var inte hennes poäng. Snarare menade hon att socialistiska ledare hade en avgörande roll att spela i massuppror som de Gula västarna. Men de måste lära sig att älska massans spontanitet. Inte för att behaga massorna, utan för att arbetarklassens decentraliserade visdom var långt överlägsen den som kunde kläckas bland de lärda i socialistiska eller kommunistiska partier. Det var denna demokratiska insikt som gjorde det möjligt för henne att ta avstånd från Sovjetunionens diktatoriska utveckling, som hon gjorde redan 1918, långt innan de flesta.

De Gula västarna representerar ett nytt spontant uppror. Frankrikes president Emmanuel Macron försöker lugna massorna. Men i en tid då ojämlikheten ökar groteskt och skillnaden mellan fattiga och rika växer till nya höjder, vilket slags ordning kan Macron skapa? Det är frestande att citera Rosa Luxemburgs sista skrivna ord.

Den 14 januari 1919 skrev hon: ”’Ordning härskar i Paris’! ’Ordning härskar i Berlin!’ Så flyger budskapen från ”ordningens” väktare en gång i halvseklet från ett världshistoriskt kampcentrum till ett annat. [...] Ni slöa hantlangare! Er ”ordning” är byggd på lösan sand. Redan i morgon skall revolutionen åter rasera den och till er förskräckelse förkunna med klang av basuner: jag var, jag är, jag blir!”

Dagen efter mördades Rosa Luxemburg. 

Ellen Engelstad, redaktör Manifest tidsskrift

Mímir Kristjánsson, nyhetsredaktör Klassekampen

Aktuella med boken ”Rosa Luxemburg – en biografi” (Manifest förlag)

Översatt från norska av Jack Hildén

ARTIKELN HANDLAR OM