ÅSIKT

Här börjar något annat

KULTUR

ARNE JOHNSSON läser om övergivna platser som fascinerar

1 av 3
Tuna Hästbergs gruvlave, byggd 1955, övergiven 1968.

Det förflutna lockar oss med sina berättelser, vi kan försöka föreställa oss livet som omgav en historisk plats. Vi kan också närma oss decennierna i samtidens utkant som just står i begrepp att bli historia, 60- och 70-talen.

För den som rör sig i landet finns mycket att återfinna: nedlagda industrier, folkparker som för vart år halkar allt djupare ned i sitt moras, övergivna villor, områden med utrymda, rivningsfärdiga bostäder. De finns där, tiger sig ned till döden.

En och annan finner dem. Som Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia och författare och fotograf till boken Övergivna platser. Det är en bok som verkligen har fängslat mig en tid nu, och inte bara för att jag alltid fascinerats av mixen av skönhet, sopor och sorgsenhet som alltid vidlåder tomma och skräpiga gamla industrilokaler eller bortglömda torp och lador.

Övergivna platser är lika mycket en säregen reseskildring genom ett bakland som en ordentlig lektion i samtida ekonomihistoria. Den blir dessutom en berättelse, nästan en roman, om tiden och tidens gång, om de tankar som häftar vid den ström av händelser vi ser som gestaltningen av tid. Jörnmarks foton är informativa, men rymmer också dimensioner som, om de överfördes till en annan konstart, skulle vara bluesig rock.

Första delen handlar om fantasifulla, vackert tänkta, ibland vilda försök att etablera köpenskap och handel. Exemplen är spektakulära och intressanta: vi som var unga för 30–40 år sedan i Småland minns dansstället Tyrolen i Blädinge, en otrolig skapelse i betong och fluorescerande färg, en framtidsvision utan framtid. Och alla som passerat trakten kring Götene i Västergötland minns betongrestaurangen i Brännebrona. Hotellet i Falköping har underbara målningar av Einar Forseth under kablar och gipsplattor och någonstans i en sörmländsk skog förfaller blomsterkedjan Bukettens skapare Bengt Nygrens fantastiska hus.

Andra delen fokuserar på nedmonteringen av miljonprogrammet och på omvandlingen av olika tunga industrier. I Hallstahammar och Laxå river man hyreshus som inte är så gamla därför att det inte finns arbeten som skulle kunna föda dem som skulle kunna ha bott i husen??

Slutligen berättar Jörnmark om några gamla klassiska industriers öden. Också här handlar det om en framtidstro som gick i stå. Man tog miste och trodde att nyhet och effektivitet var detsamma som evighet.

I Yxhult i Närke finns en djärvt utformad byggnad, tidigare kontorslokaler för en stenindustri, i Jordberga i Skåne ligger resterna av ett sockerbruk och i Ljusne i Hälsingland trodde man för några decennier sedan att plywood var framtiden.

Genom tiderna uppträder entreprenörer som går på tvärs mot rådande tankar. Som Ernst Skarp i Brännebrona eller Bengt Nygren med Buketten, människor som ser vartåt det lutar. Skarp såg att bilsamhället ger möjligheter att åka utanför stan och äta. I till exempel Los Angeles bygger man i en säregen stil som kallas Googie. Och om där, så varför inte i Brännebrona? När det gäller blommor så vill(e?) vi ha det effektivt och utan krångel, snabba leveranser och standardförpackningar av blomster överallt: Buketten!

Utifrån samtal med Ernst Michanek, en av miljonprogrammets nyckelpersoner, gör Jörnmark en grundlig genomgång av det stora bostadsbyggandets ideologi. Hjulen snurrade, folkmängden hade ökat stort men ingen såg/insåg att allt skulle svänga på bara några år, ingen verkade ha sett att industrin och tankarna om sysselsättningens grunder och därmed också villkoren för allt som har med människors boende att göra var på väg att förändras totalt. Vi skulle inte längre stå i gigantiska tunga industrilokaler, bruksorterna skulle inte längre vara de halvt isolerade enklaver de en gång var, vi skulle inte längre bo kvar där vi en gång hade börjat bo. Man kan tänka att det var en tuff lärotid för vem som helst som hade del i ansvaret för samhällsutvecklingen, liksom för dem som på en lägre och betydligt mera småskalig nivå försökte få livet att gå ihop.

Det var en brytningstid, det är en truism att säga så, men var det inte en brytningstid av samma dimensioner som när industrialismen drog in över västvärlden? Det är som att efter dessa decennier tänker man inte längre på samma sätt som förr. Globaliseringen, både som tanke och som praktik, är genomförd, varor och tjänster strömmar längs vägar som tidigare var okända eller till och med otänkbara, liksom mängder av de material och funktioner vi lever med.

Att bli lämnade drabbar oss alla till slut. Vi kommer att vara där, vilsna, fel ute i fel kläder och med ett språk alldeles för tungt, tillgångarna förödda. Så för människor, så för ting, hus, industrier, orter, allt är statt i förvandling. Det är en resa nedåt, det som en gång var modernt förpassas till glömskan. Någon gång kommer någon förbi, ser glansen under smutsen, resterna av drömmar, det som är kvar av kärleksfullt utformade detaljer, skönhetens blinkning åt den senkomne.

Jörnmark säger själv: ”I den nya globaliserade värld som växt fram sedan 1970 har förmågan att skapa nya värden blivit en central del för samhällens förmåga att överleva.” Om Övergivna platser har en sensmoral så är det denna: vi kan, som han gjort här, betrakta de gamla boplatserna och industrilokalerna som försvunna högkulturer, vi kan göra det med vetskapen om att vi skapar något annat. Övergivandet handlar inte bara om att bli lämnad, det är också någon som lämnar. I sin positiva form är det en handling som syftar till att komma någon annanstans.

Det handlar om överlevnad.

Essä

Läs mer om byggnadsvård:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Arne Johnsson ([email protected])