ÅSIKT

Verner & Oscar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3
KULTUR

När det diskuteras kanon och Svensk dikt får man lätt intrycket att alla som genomgått svensk grundskola blivit fullständigt tvångsmatade med bunden vers, och detta under så exercisliknande former att det lett till nationellt trauma. Inte ens de som verkligen tycker om poesi (särskilt inte de, verkar det som ibland) uppskattade svensklektionernas litteraturundervisning, och allt i den svenska lyrikhistorien är uttjatat bortom all fattningsförmåga och därmed fullständigt ointressant.

Det verkar existera en uppfattning om Verner von Heidenstam som oläsbar av just sådana anledningar, och det verkar cirkulera en bild av honom (som antagligen har sitt ursprung i det där porträttet av Richard Bergh, där Heidenstam står på sin veranda och blickar ut över ett jugendstiliserat skärgårdslandskap) som ytterst tveksam att befatta sig med. Heidenstam var ett svin mot kvinnor, verkar åsikten framför andra vara. Han verkar lite galen i största allmänhet och hade dessutom mustasch, vilket ju är en dålig kombination historiskt sett. Det var nåt med Karl XII också va? Ja, och så det där "samma sorgsna sus på gravens gräs" - många har inte läst mer än så, men är ändå jättetrötta på tråkiga Heidenstam.

Och om nu Heidenstam ändå ingår i det kollektiva medvetandet - om än på lite märkliga grunder - är Oscar Levertin å sin sida nästan helt bortglömd. Vilket är besynnerligt med tanke på hans position i litteratursverige när det begav sig: Levertin var, utöver poet, verksam som kritiker och föreläsare, och var något av en litterär superstjärna på ett sätt som är svårt att föreställa sig i dag. Som litteraturkritiker var han den unga svenska poesins försvarare, som föreläsare drog han fulla hus och hade entusiastiska - särskilt kvinnliga - fans. Välklädd, karismatisk, konsekvent i sin smak, men samtidigt eftertänksam, ödmjuk och alltid vänlig - kanske precis den sorts länk mellan fin- och populärkultur som det efterlysts på senaste tiden, som saknas i Sverige i dag.

Heidenstam och Levertin kunde inte träffas så ofta - oftast befann sig någon av dem på resande fot, eller så bodde de i olika städer. Men de skrev brev till varandra, och det är dessa brev Per Rydéns Verner & Oscar - En kärlekshistoria bygger på. Tillsammans utarbetade Heidenstam och Levertin riktlinjer för en egen estetik, en skönhetskult som vände sig mot 1880-talets verklighetsnära litteratur och som bäst illustreras av deras egen poesi. Levertin skrev flammande romantiska dikter, "svart med purpurröda sömmar" enligt honom själv, ofta med medeltida motiv. Hans lyrik är snårig och full av aftonrodnader och rosenkorgar, men långt ifrån så svårtillgänglig som man kan få intryck av om man läser om honom. Heidenstam förlade gärna sin dikt till de orientaliska miljöer han besökt. Från en av sina många resor skriver han till Oscar att han "är glad att vara borta från den blodlösa litteraturen där hemma, som jag sedan länge känt mig absolut främmande för". Heidenstam ansåg att Sverige var fullt av håglösa "gråväderspoeter" och vardag. Värst av allt var att behöva besöka Bonniers stipendiemiddagar.

Underrubriken En kärlekshistoria betyder inte att Heidenstam och Levertin skulle ha haft en sexuell relation, men att de älskade och högaktade varandra. I perioder var deras brevväxling intensiv och båda nojade när den andre dröjde med att svara, oroade sig för att ha skrivit något dumt. Alla som haft en brevväxling (eller mejlväxling) som betytt något kan känna igen sig i det snabba förtroende som byggs upp, hur det är möjligt att öppna sig mer och fortare än man någonsin skulle ha gjort i verkligheten: "Jag har ingen annan än dig. Du är min enda vän och den enda, med hvilken jag kan känna och tänka gemensamt och enigt" skrev Verner till Oscar 1892. "Hvarför blef du ej kvinna, helst välväxt norska." De kunde bråka ordentligt, både om litteratur och kvinnor, men deras vänskap tålde det mesta, "fast du är grötig och ohyfsad ibland" som Verner skrev till Oscar, vilket utan tvekan gällde även åt andra hållet.

Betraktad utifrån ter sig den starka vänskapen mellan Heidenstam och Levertin som både rörande och lite märklig. De var varandras motsatser i allt. Heidenstam var några år äldre än Levertin, men det var Levertin, den beläste och grubblande, som hade storebror- eller fadersrollen i deras förhållande, medan Heidenstam var mer vildsint och bullrande. I Nathan Shachars Blodseld och nordisk längtan - Oscar Levertin och hans tid blir det tydligt hur mycket Levertin såg upp till Heidenstam, men att vänskapen - som nästan alla relationer - till stor del handlade om bekräftelse. Heidenstam gillade varken att studera eller kolla källor, medan Levertin var docent i litteratur, med en passion för 1700-talet, och kunde balansera Heidenstams galna infall med sin bildning. Samtidigt behövde Levertin Heidenstams entusiasm och livsglädje. Det de uppskattade hos varandra var precis det de ville bli uppskattade för.

Till skillnad från kvinnokarlen Heidenstam, som var en mästare på bisarra och såpaaktiga iscensättningar för att kunna stjäla en stund med en älskarinna, tog Levertin allt i livet, och kanske särskilt kärleken, på mycket stort allvar. Allvaret kom sig av hans dåliga hälsa, som tidigt gav honom en påtaglig medvetenhet om döden och tvingade honom till långa vistelser på utländska kurorter. I breven hem till Heidenstam skriver Levertin förtroligt om hur ensam han känner sig efter att hans första fru Lisen dött, och hur han längtar efter någon att vara nära. Sanatoriemiljön var deprimerande, folk dog i princip på löpande band. När Heidenstam kom på besök drog han med sig Oscar ut på kälkåkning och vinterpromenader, vilket gjorde mer för hans hälsa än alla sanatoriekurer i världen.

Trots diverse meningsskiljaktigheter bestod Verners och Oscars kärlek tills döden skilde dem åt - i september 1906, då Levertin dog, plötsligt och oväntat. Heidenstam levde till 1940, men Rydéns bok slutar när brevväxlingen är över. Den borde kanske ha slutat några hundra sidor tidigare, för med sina många omtagningar känns det till slut som man läst det mesta två gånger. Men att få ta del av Heidenstam och Levertins brevväxling är oupphörligt fascinerande, särskilt när de skriver om sina förälskelser, eller rör sig på en helt vardaglig nivå - som när Oscar bekymrar sig över vad han ska packa för kläder inför deras gemensamma semester i Alperna. Alla tankar om Heidenstam som seriefigursaktigt platt försvinner med Verner & Oscar, och det är den absolut största behållningen med boken. Verner von Heidenstam var en märklig figur på många sätt, men rolig, charmerande och ömsint mot sina närmaste, särskilt mot Oscar.

Shachars bok slutar också 1906, med Oscar Levertins begravning i hällande regn en gråkall höstdag. Det är nästan svindlande att tänka sig att en litterär personlighet kunde skaka om Sverige på ett sådant sätt, och att Oscar Levertins alltför tidiga död etsade sig fast i folks medvetanden. På samma sätt som vi i dag minns de exakta omständigheterna till exempel när vi fick veta att Olof Palme blivit skjuten, mindes folk hur de mottog nyheten om att Oscar Levertin var död. Heidenstam talade på begravningen, tills hans röst brast. "Eld var din vänskap. Eld var din diktning om liv och död" sa han om Oscar, vilket väl i lika stor utsträckning kan sägas gälla honom själv. Och kanske är det just där man borde börja på landets alla svensklektioner, för att ge en ny generation poesiläsare en ingång: Bakom det bortglömda namnet Oscar Levertin och det där porträttet av Heidenstam på verandan finns en hel värld av fascinerande historier, orubblig estetisk övertygelse, kärlek, sorg och vänskap. Sällan har väl två personer varit mer brinnande, både i liv och dikt.

Biografi

Therese Bohman