ÅSIKT

Välj rätt liv – annars ...

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

IRA MALLIK om disciplin i dokusåporna – och i verkligheten

1 av 5 | Foto: Sexinspektörerna.

Livscoachen Mia Törnblom säger det om och om igen. Hångla ofta! Det är receptet på hur relationen räddas i TV3:s nya satsning Nyberg & Törnblom.

Robert Aschberg slår fast att grannfejden är på väg att lösas för att grannarna (som fortfarande hatar varandra) ändå medverkat i medling i Treans andra nyhet Grannfejden.

”Ät minst 6–8 skivor bröd om dagen”. Råd från en mytomspunnen och förhånad dåtid, en tid när Socialstyrelsen talade om för oss hur vi skulle leva våra liv. I dag står vi, folket, på egna ben. Vi är inte längre underkastade statens pekpinnar om att spola kröken, spara på elen eller äta bröd.

Släktens och traditionens förhållningsregler gjorde vi upp med långt tidigare. Vi väljer själva. Nu är vi fria individer – och möjligen i jakt på en ny husse.

I detta valfrihetens värdevakuum erbjuder tv:n botemedel för vilsna. Det har sagts att reality-tv som vi känner den är död, att nu vill vi se människor som kan något, till exempel dansa eller sjunga. Men den som studerar höstens tv-tablåer ser att ryktet om dokusåpans död är överdrivet, även om det är sant att den fått sällskap av något mer välfriserade släktingar.

Att ta kontroll är alltjämt ledordet, över relationer, över barnen, över oss själva och våra kroppar. De senaste säsongerna har SVT:s Toppform och Treans Du är vad du äter tagit itu med de tjocka och slöa. Innan dess lärde vi oss hur vi skulle sätta våra barn på plats i nanny-programmen, hur vi skulle klä oss, plastikoperera oss och inte minst fixa våra hem. Terapi-tv är inte bara Dr Phil, utan korrigerar våra sexliv ( Sexinspektörerna), sanerar ekonomin ( Lyxfällan) och slutligen till och med våra husdjur som också de gått helt överstyr.

Och visst kan dokusåpatanken te sig förförisk ibland – en oberoende domare stiger innanför kärnfamiljens mur och berättar vem som borde skärpa sig när det gäller relationen, ekonomin, sexet och i förhållande till barnen – sen häpp håpp nu gör vi så här: sitter fyra minuter i skamvrån, prövar lite dildo/hångel och kastar ut all skräpmat och: Voila! Frid och fröjd. Barnen uppför sig, hunden biter ingen och själv är man både smal och snygg = har slutat straffa sig själv. Allt i perfekt ordning, eller i klädsamt avslappnad oordning. Givetvis handlar programmen också om den underbara känslan att känna sig bättre än de usla medverkande som äter feta korvar och har vidriga barn.

Så vad är det som krävs för att få ett stopp på allt detta som – gått för långt?? Disciplin, givetvis. På 2000-talet handlar förändring om disciplin.

Snällismen och vår riktningslösa slapphet har fått oss att spåra ur. Som tur är finns det en metod för allt. Barn och djur får en skamvrå. Vuxna får motionsprogram, dietlistor, hemläxor i sex och en budget att följa.

I Grannfejden, liksom Nyberg & Törnblom, får de medverkande gråta och blotta sig ganska länge och ingående, sedan kommer patentlösningen – paff paff – gå i frid, du individ. Hand i hand med disciplinen lever idén om den ideala metoden, universallösningen, som råder bot på varje problem – om vi bara följer föreskrifterna, vilket kräver disciplin förstås.

För i tv-världen är fetma ett individproblem. Fulhet ett anti-kommersiellt val. Olycka en brist på vilja. Individen skapar sin tillvaro, och individen har ansvar för att göra det bästa – och trots att dokusåporna till skillnad från resten av medievärlden sällan har sökljuset riktat mot storstadens lyckade medelklass, finns det inget utrymme för maktanalys i realityshowen. Tjejer och killar liksom bara lever på olika planeter. Det fula hemmet präglas av lantissvennesmak och uppgraderas till den goda smaken. Alla utseendeomgörningar handlar om att se ut som en storstadskvinna i karriären. Det är medelklassens ideal som de medverkande ska stöpas i, arbetarklass och underklassmarkörer ska tvättas bort.

Nyberg & Törnbloms första program utmärkte sig därför att medelklassen var på plats. En kvinnlig chef med en missnöjd make kan ju verka fräscht. Mindre fräscht är när boten för sur make så föga överraskande handlar om att köpa hushållstjänster. Det andra paret, där kvinnan var både missnöjd och inte hade ett uttalat yrke, fick rådet att hon borde slappna av, lämna disken och hångla mera.

Men det som oroar är inte att tv:ns ändå regisserade dokuvärld ser ut så här 2007, utan att den så väl avspeglas i den högst reella politikens värld.

Värderingarna går igen. Disciplin ska upprättas. Och när alla maktstrukturer dödförklarats finns en standardlösning att applicera på du fria individ.

Jan Björklunds skolbarn ska disciplineras med beslagtagna mobiler och nolltolerans. Föräldrar som vårdar sjukt barn hemma ska uppfostras med hjälp av sjukintyg och socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson. Arbetslösa på deltid blir mindre arbetslösa på deltid om de bara får 75 dagars a-kassa.

Långtidssjukskrivningar löses med en enkel metod: alla sjukskrivna ska pressas in i ett fyrkantigt regelverk som föreskriver till exempel tre veckors sjukskrivning för bröstcancer.

Vi har alla blivit barn i alliansens version av Supernannyn. Till och med Socialstyrelsens rekommendationer är tillbaka. De handlar inte längre om 6–8 skivor bröd, utan om 6–8 dagar rekommenderat ledigt innan död. I detta – nya – Sverige är lösningarna individuella, men straffen kollektiva när disciplinen ska upprättas. Nannyn belönar och straffar: Du sköna fria individ, välj dig rätt sorts liv. Annars?

Ira Mallik