Kultur

Nödvändiga brott

avUlrika Stahre

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ulrika Stahre efterlyser mer ilska i ny bok om civil olydnad

Henry David Thoreau (1817–1862) Den civila olydnadens fader

När London just brunnit färdigt och lugnare och mer organiserade protester mot samhällets ordningar syns i både Tel Aviv och Madrid, är det vältajmat att få läsa en introduktion till den civila olydnadens praktik.

Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen, båda med aktivistiska erfarenheter, guidar till den historiska bakgrunden och blir personliga i dagböcker från olika fängelser och häkten.

Civil olydnad, en av ickevåldsaktivismens former (de andra är bojkotter, strejker), har rötter ända tillbaka till Henry David Thoreau, som på 1840-talet vägrade betala skatt till en stat som stod för förtryck av indianer, slaveri och krig. Termen civil olydnad var visserligen inte hans, men det sattes som rubrik på ett av hans föredrag när det utgavs i en postum essäbok.

Den civila olydnaden utmärks av att den har etiska eller politiska mål - utanför privata intressen - att den är öppen med sitt lagtrots och att den är baserad på ickevåldsprinciper.

Det är alltså, som författarna påpekar, inte civil olydnad att i smyg strunta i tv-licensen, eller att betala svarta löner i någon sorts protest mot skattesystemet.

Linjen Thoreau-Gandhi-Martin Luther King banar väg för senare decenniers kamp, som dominerats av miljö- och fredsrörelsen: plogbillaktivister och Greenpeace. Och till exempel trädkramarnas försök att stoppa motorvägsbygget i Bohuslän under sent 1980-tal. Där var vi många. Många och outbildade, förstår jag när jag läser om hur aktioner måste förberedas, hur aktivister måste ickevåldstränas och hur man måste inse att man troligen kommer att straffas, med allt vad det innebär för ekonomi och eventuell stigmatisering.

I Stenungsunds tingsrätt dömdes flera hundra trädkramare för ohörsamhet, alternativt egenmäktigt förfarande. Jag var en av dem, som försökte ta det lugnt med flåsande hundar tätt intill ansiktet, med arga poliser som skuffade och buffade och förolämpade, med medier som utan pardon hånade alla aktivister.

Det var inte lätt att omedelbart förstå och förhålla sig till händelser, ickehändelser, rykten. Inte heller att bara stänga av och inte låta sig provoceras.

Ändå är det den fridfulla, oprovocerbara, kampen som vunnit flest segrar och störtat auktoritära regimer.

I Motståndets väg räknas några av dem upp: Filippinerna 1986, Sydafrika 1994, Östtyskland 1989, Serbien 2000, Ukraina 2004 och Egypten 2011.

Författarna flyttar hela tiden fokus från ett övergripande ramverk - den civila olydnadens framsteg, svårigheter, möjligheter och eventuella praktiska problem - till de små detaljerna: att vänta i en hyrbil utanför en hönsfarm, att spara sina sista två cigaretter i häktet. Att vara utsatt och målmedveten.

Det är den lite hudlösa utsattheten som är det mest intressanta i Motståndets väg.

Eller det jag kommer att minnas mest från boken rättare sagt. Antagligen beror det på att jag redan är övertygad om den civila olydnadens nödvändighet och om de mål som kan vaskas fram: att försöka göra världen bättre för det stora flertalet genom att bryta vissa lagar. Motståndets väg handlar om de inte lika uppmärksammade aktionerna: det är inte tusen minkar som släpps fria i skogen utan tjugofem burhöns som kidnappas till ett bättre liv.

Mitt enda problem med boken är - helt irrationellt - en lätt trötthet vid all godhet.

"Men kan ni aldrig bli arga?" vill jag skrika. Nej, ingen riktig ilska sipprar fram, utom möjligen i det kapitel som behandlar det politiska motståndet grupperade i tre dramer - Majoritetsdramat, den traditionella demonstrationen; Karnevalsdramat, den lekfulla gatuteaterlika protesten; David mot Goliat-dramat, svarta blocket, stenkastarna.

Dramerna är delvis beroende av varandra och existerar sida vid sida både i konflikt och i samverkan. Stenkastare behöver fredliga demonstrationer för att synas och för en viss legitimitet, vilket är sorgligt förstås eftersom alla riskerar att uppfattas som våldsamma.

Ilskan och frustrationen som skymtar i dessa resonemang är bokens enda, och den riktas mot skadegörelse och våld, mot mediernas behov av dramatik. Och så är det ju. Få skriver om lyckade aktioner, fler skriver om kravaller och upplopp. Det är ingen tillfällighet att upploppen i England fick större utrymme än demonstrationerna i Tel Aviv. Eller att alla de stora, fredliga demonstrationerna och upptågen i Aten ignorerades fram till dess att någon började kasta sten. Som om världen blir enklare att förstå när protesten blir våldsam - som om protesten i sig redan är en aggression och ordningen upprätthålls genom att den fredliga protesten blir en tystad anomali.