ÅSIKT

Döden kom till Vällingby

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Vällingby centrum, 2008 och på 50-talet.
Foto: Wadensjö.
KULTUR

”ABC-staden” var ett begrepp som uppstod efter andra världskriget och uttyds Arbete, Bostad, Centrum. När den första svenska ABC-staden Vällingby, arkitekten Sven Markelius skapelse, invigdes 1954 var den en världssensation. Nu har Måns Wadensjö, som själv bott där, skrivit en roman om Vällingby. Han går grundligt tillväga, börjar med projekteringsarbetet i april 1947, två år innan byggandet kom igång.

Wadensjö skildrar Vällingby och det närbelägna Grimsta som kropp och själ. Alla underjordiska ledningar och tunnlar kopplas till det mänskliga blodomloppet – men hos människan existerar även döden, och det boken beskriver är att döden även kommit till Vällingby. Befolkningsmängden har minskat med hälften de senaste fyrtio åren, och gallerian som byggts lite vid sidan om drar kunder från butiker i centrum som tvingats slå igen.

Indirekt är det en roman om folkhemsdrömmens avveckling, om havererade visioner. Ett exempel: den köksstandard som utvecklades i slutet av 40-talet, efter ergonomiska principer, avskaffades av sosseregeringen 1997. Arbetsställning och ryggont intresserade inte Göran Persson.

Här finns en skrivande röst, men just ingen talande känsla. Denna förortstillvaro svävar förbi i utläggningar och iakttagelser av det mesta, ibland fyndigt, ibland rätt banalt. Såtillvida känns det som en rätt kylig bok, med en hjärna som oavbrutet pumpar fram intryck, läsefrukter, vardagsliv. Jagpersonen existerar i en text där texten mer och mer framstår som hela verkligheten. För människor finns just ingen plats. Han delar lägenheten med en annan kille och en period har han någon sorts förhållande med en Anna, men ingen av dem träder egentligen ut ur anonymiteten, blir till kött och blod. Undantaget är en otrevlig chef på hans jobb som nummerupplysare, den enda som visar upp några känslor.

Med sin lite torra prosa är ABC-staden fascinerande på många vis, trots den stiltje som vilar över den med risk att övergå i monotoni. Jag tycker mig avläsa en stor ensamhet i denna skildring av en tillvaro i stort sett renons på all socialitet. Berättarjaget framstår som en analytiskt hållen flanör, hans funderingar om Vällingby är lika välformulerade som distanserade, men mänsklig närhet tycks lysa med sin frånvaro.

Gunder Andersson