ÅSIKT

Trivsam klasskritik i Shaws Pygmalion

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Skrevs under en mycket segregerad tid - nu ökar klyftorna på nytt

Foto: Tomas von Brömssen och Nina Zanjani i ”Pygmalion”.

Det finns en central skillnad mellan Pygmalion och dess berömda musikalversion My Fair Lady, ut­över musiken: där My Fair Lady handlar om kärlek, så handlar Pygmalion om klass. Att Göteborgs stadsteater i sin Pygmalion valt att lägga till en rad sång- och dansnummer förvandlar alltså ­inte det ena till det andra. Historien om blomsterflickan Eliza, vars obegripliga dialekt skall rättas till av den halvautistiske fonetik­professorn Henry Higgins som del i ett vad, är här densamma.

Det är välspelat, i dubbel bemärkelse - på scen genom hela pjäsen är ett sexmannaband som används flitigt när dialogen varvas med sånger. Tomas von ­Brömssen gestaltar med sin ­Higgins skickligt ett överintelligent barn i en gubbes kropp och Nina ­Zanjani spelar en rakt igenom hård men sympatisk Eliza. Från ryckig, mumlande rosförsäljerska i bomberjacka, till kyligt vältalig i trenchcoat. När hon på en bjudning parodiskt välartikulerad ­redogör för sin fasters sons heroin­missbruk når föreställningen sin komiska höjdpunkt. Även efter förvandlingen behåller ­Zanjani en kvalitet i spelet som inte låter oss glömma att Eliza har plockats upp på gatan.

Det är genomgående underhållande, snyggt och trevligt. Skådespelarna steppar, von Brömssen spelar klarinett och särskilt Zanjani sjunger mycket vackert. Men kanske är det just lite väl trevligt och bekvämt? Vilka är vi som ­roas, och på vems bekostnad sker det? Extra tydligt blir problemet i förhållande till Elizas pappa. I egenskap av lat, vulgär, sentimental och pladdrig renhållningsarbetare fungerar han som ett nidporträtt av arbetarklassen, ­eller möjligen av borgerlighetens föreställningar om den. När han beklagar sig över ”er medelklassmoral” och anklagande pekar ut mot publiken så skrattar alla förtjust.

George Bernard Shaw skrev förstås Pygmalion i ett samhälle som var betydligt mer segregerat än vårt, men det var ett samhälle som rörde sig mot ökad jämlikhet och klassrörlighet. I dag när det är tvärtom, klassklyftorna ökar samtidigt som den liberala retoriken envist förnekar deras existens, blir pjäsen i Eva Bergmans lättsamma regi något problematisk. I en minutlång ramberättelse ­möter vi professor Higgins 15 år senare, nedslagen och utblottad i sjavig överrock.

Som Bergman har  velat förtydliga att det är han som med sin välmenande men känslokalla paternalism är den klara förloraren. Jag tror tyvärr ­inte att det är ett realistiskt slut.

Mikaela Blomkvist