Bland knasbollar och kosacker i Slovjansk

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Ryske reportern Mika Velikovskij avslöjar hemligheten bakom de ryska paramilitära trupperna i östra Ukraina

1 av 5 | Foto: Mika Velikovskij
Populära Milismännen Evgenij (till vänster) och Roman (till höger), fotograferas utanför den självutnämnde borgmästarens kontor i Slovjansk ockuperade stadshus.
Mika Velikovskij
Mika Velikovskij

För ett antal dagar sedan körde jag genom de blommande ukrainska ängarna på väg till separatisternas fäste i Slovjansk – den informella huvudstaden i ”Folkrepubliken Donetsk” (FRD) som de kallar den.

På sistone har jag tillbringat en hel del tid på Krim med att följa omröstningshistorien där. Och med tanke på att Folkrepubliken snart ska hålla sitt eget ”Åt helvete med Kiev”-val den 11 maj var jag ganska övertygad om att få uppleva samma scenario även här: mestadels glada medborgare överväldigade av den oväntade möjligheten att förena sig med Ryssland och mängder av förklädda ryska trupper som håller dem lugna.

Skillnaden var slående.

Checkpoint efter checkpoint, belägrade byggnader – den ena efter den andra – men inga tecken på rysk militär personal över huvud taget. 

Som Moskvabaserad journalist var jag mestadels välkommen i trakten vilket gav mig gott om möjligheter att tillbringa lite tid med rebellerna. Så jag följde den självutnämnda borgmästaren i hans dagliga rutiner, jag hängde med milismännen under långa fordonskontroller och jag patrullerade gatorna under det nattliga undantagstillståndet.

Uppenbarligen tillhörde samtliga lokalbefolkningen och var mestadels dåligt beväpnade. Irriterade på Kievs ignorans, upphetsade av rysk propaganda, men så pass lokala att till och med de som bar masker hälsades av sina grannar på gatan.

Jag var förbryllad.

Hela världen trumpetar ut den ryska närvaron i sydöstra Ukraina. Och erfarenheten av Krim visar att Kreml inte har särskilt många skrupler inför att sätta in militär så länge det inte görs officiellt.

Det tog mig ett tag att lista ut hur det gjordes här.

Vi åkte iväg för att bevittna attacken på den ukrainska säkerhetstjänstens byggnad i den lilla staden Kramatorsk. Den visade sig vara övergiven, så stormningen framstod mer som ett inbrott – grinden klipptes upp med en motorsåg, dörrarna bröts upp, anläggningen genomsöktes. Men bristen på motstånd gick inte att garantera på förhand. Så den styrka jag såg där var oerhört annorlunda. Åh nej, dessa kämpar var inte de jag vant mig vid att möta i Slovjansk, Donetsk eller någon annan av de städer som Folkrepubliken Donetsk gör anspråk på. De var stora, uniformerade bjässar med granatgevär, krypskyttegevär och annan modern, tung utrustning. Lugna, självsäkra och när de pratade med varandra lät de inte särskilt ukrainska alls.

Bingo! Äntligen hade vi lokaliserat ryska trupper! Jag kände att jag var nära mysteriets lösning. Men till min stora besvikelse vägrade inte soldaterna att kommunicera med oss. Vad värre var, några av dem accepterade till och med att filmas omaskerade och visade upp sina pass.

Nå, de var ryska medborgare. Inte alla, men ändå. Men den krångliga biten var att de hävdade att de inte har något samröre med den ryska staten, än mindre den ryska militären.

De är ”kosacker”, säger de. Och jag måste medge att jag efter några djupscanningar av deras konton på sociala medier är helt övertygad om att de faktiskt är det.

En grundlig undersökning av frågan ledde mig till en oväntad slutsats: Kosackerna, vilka i allmänhet betraktas som ett gäng nostalgiska, ortodoxa, monarkistiska galningar (vilket de helt klart var i början av den postsovjetiska eran) har under senare år blivit en av maktens stöttepelare. De har stabil finansiering vilket hjälpt dem att öppna mängder med ”militära idrottsklubbar” över hela landet. På dessa klubbar undervisar erfarna, pensionerade officerare unga män – inte bara i konsten att boxas, utan även i vapenhantering så väl som i skillnaden mellan olika former av krigföring – från gerillakrig till gatustrid.

På sätt och vis har den ryska staten anammat samma taktik som USA som ”outsourcade” en hel del militär aktivitet till privata säkerhetsföretag som sköter de mest tveksamma delarna av jobbet. Våra kosacker är på sätt och vis ännu mer behändiga för regeringen. För de är varken reguljära officerare, underleverantörer eller ens legosoldater. De är bara volontärer som slåss för att ”samla de heliga land som historiskt tillhör Ryssland”.

Det är i alla fall vad de själva hävdar och oavsett hur det förhåller sig i verkligheten har ingen bevis för motsatsen.

Under de nästan två veckor som jag tillbringat i Slovjansks omgivningar har jag sett denna lilla grupp skickliga och tungt utrustade soldater vid många tillfällen. Alltid på den hetaste platsen, alltid i frontlinjen, om det så är i kampen om tv-tornet eller vid försvaret av en checkpoint som angrips av den ukrainska militären. Enligt lokala milismedlemmar ligger denna lilla grupp i grund och botten bakom varenda skottlossning i området – från den ukrainska förlusten av tre helikoptrar och tillfångatagandet av tre ukrainska medlemmar i säkerhetstjänsten till dödandet av flera högt rankade ukrainska officerare.

Om man ska sammanfatta: enligt mig ser situationen ut så här från en militär utsiktspunkt: En liten grupp om 30-40 högt tränade ”volontär”-soldater sköter alltså det smutsiga jobbet. Efter att de intagit en plats, eller en byggnad så ”fylls” den omedelbart med lokal milis – som är väldigt talrik men illa utrustad – en sorts passionerade amatörer.

Den lokala milisen har inte heller lika stort patos för uppgiften. För de yngre är det hela någon form av initiationsrit, ett unikt tillfälle att bevisa sin manlighet. Att få tag på ett vapen, om det så är en spetsig pinne eller en pistol ger dem en efterlängtad känsla av betydelse. Inte bara har jag sett mödrar hämta sina barn från lekplatsen för att posera för selfies med AK-beväpnade milismedlemmar. Unga kvinnor gör samma sak och man kan se genom maskerna hur de unga slagskämparna är smickrade. ”Aldrig förr i mitt liv har jag fått så mycket uppmärksamhet som i dag, förut var jag inte särskilt framgångsrik, du vet, men nu uppvaktas jag ständigt av samma flickor som brukade vända näsan i vädret åt mig” – bekände en av dem för mig.

De som är något äldre och därför lite mindre intresserade av könsfrågor säger sig kämpa mot ”orättvisa”.

De är trötta på att vara fattiga, de har fått nog av att ignoreras av de korrupta regeringarna i Kiev, de vill att deras röst ska räknas och att de ska få sin del av den ekonomiska kakan. Till exempel visar en färsk undersökning att 73 procent av befolkningen i de två mest problematiska regionerna Lugansk och Donetsk (Sovjetunionens industriella pärlor, i dag deprimerande platser, Folkrepublikens ryggrad) är för att åternationalisera tillgångar som tillhör ukrainska oligarker. Någon sorts proletär klassiker, inte sant?

Enligt samma undersökning stöder bara 20 procent av befolkningen i dessa regioner en rysk intervention och bara en tredjedel skulle vilja uppgå i Ryssland. På sätt och viss handlar kraven från lokalbefolkningen uppenbarligen mycket mindre om geopolitik än om deras plånböcker och välbefinnande.

Men kanske är den viktigaste faktorn rädsla. Den är överväldigande. De som faller offer för rykten och rysk propaganda känner sig hotade av ”fascister och nynazister som tog makten i Kiev och nu skickar sina trupper och subversiva för att döda, bränna, tortera och lemlästa” invånarna i de östra regionerna. Föreställningar som för en utomstående låter lika trovärdiga som manus till filmen ”Saw VII” blommar hur som helst här. Ukrainska bödlar, amerikanska black ops, europeiska spioner, förgiftade brunnar, förgiftad mat, hypnotiserade horder av nynazistiska zombies från de västra delarna av landet – allt detta är direkta citat ur mina konversationer med Slovjansks invånare. Är det förvånande att de är redo att bemanna barrikaderna och om så krävs, dö på dem för sina familjer?

Tyvärr är skräckslagna människor väldigt benägna att falla för propaganda. De suger lätt i sig de enfaldigaste lögner för att sedan föra dem vidare från mun till mun som någon sorts infektion. Jag har alltid trott att denna mekanism inte borde fungera om mottagaren är det minsta bekant med ämnet som diskuteras. Jag hade helt klart fel.

I första numret (25 april) av den separatistiska tidningen Slovjanska fronten publicerades en artikel med rubriken ”Folkets milis slog tillbaka attack från ukrainska specialstyrkor”. Jag befann mig vid just denna förorts-checkpoint under attacken. Jag såg hur den ukrainska armén lätt intog den övergivna vägkontrollen och hur den frivilligt retirerade därifrån efter en timme. Från början till slut av denna scen var inga milismedlemmar inblandade överhuvudtaget. Många lokalinvånare bevittnade händelsen. Hur som helst, efter att historien vändes upp och ner av Slovjanska fronten blev samtliga 110 000 invånare i staden övertygade om att hade det inte varit för den heroiska milisens motstånd så hade väghindret aldrig befriats.

Förutom den ryska och separatistiska propagandan finns också en ukrainsk.Inte lika skicklig, men inte desto mindre aggressiv och bedräglig. En dag visade den självutnämnde borgmästaren oss ett flygblad. Han hävdade att det släppts från en ukrainsk helikopter. Flygbladet bestod av en hel meny vansinniga påståenden. Det påstods att alla barrikader bemannades av ryska terrorister och subversiva grupper. Att lokalinvånarna som hjälpte dem tjänade upp till 5 000 hryvina om dagen (den genomsnittliga månadsinkomsten i regionen är knappt 3 000 hryvina – ungefär 1 500 SEK). Om en medborgare påträffade en person i kamouflage eller någon ”som bär påsar med mat” så måste denne rapportera till polisen (det finns för övrigt inte någon polis som fortfarande är lojal med Kiev inom 30 km radie). Ärligt talat var jag först övertygad om att det sinnesförvirrade flygbladet hade tryckts av borgmästaren själv. Till min stora förvåning såg jag nästföljande dag hur den ukrainska helikoptern sprayade stan med samma bullshit. Man kan bara föreställa sig vilka känslor det lyckades skapa bland Slovjansk-borna som nästan alla har ett par grannar, vänner eller familjemedlemmar i milisen – inget annat än förvirring och hat.

De interna spänningarna är så starka att tillvaron blir galet inflammerad. En gång frågade jag en äldre dam på gatan någonting, typ ”hur mår du i dag?” Hon svarade med två meningar. Bokstavligen.

– På sätt och vis känns det som om allt kommer att bli bra och att de som dog är de sista som kommer att dö. Vi lever på hoppet.

På grund av denna formulering blev hon i det närmaste lynchad av ett gäng förbipasserande som anklagade damen för att vara en provokatör och en Kievjuntasupporter. Den stackars damen blev förolämpad, knuffad och utskälld bara på grund av sin brist på rätt revolutionär alarmism.

Samma sorts ”panikattack” är ansvarig för horderna av äldre kvinnor som blockerar vägarna för ukrainska pansarfordon varje gång de försöker ta sig in i Slovjansk. Kiev föredrar att kalla dem för ”mänskliga sköldar” vilket verkligen inte är fallet. De är i alla fall inte tvingade att göra något, de är högst frivilligt någon sorts levande barrikad.

För att storma fästet Slovjansk måste den ukrainska armén med andra ord först av allt köra över en grupp obeväpnade tanter, sen bekämpa mängder av lokala tonåringar med pistoler och gevär, och först efter dessa vansinniga och helt säkert blodiga dåd kommer de kanske att nå den verkliga fienden – en handfull skickliga och erfarna ”universalsoldater”.

Det är logiskt att den ukrainska armén under såna omständigheter inte känner sig särskilt skjutglad.

Så taktiken verkar för tillfället vara att omringa staden och inte låta separatisterna utvidga den zon där de har inflytande. Men för att inte framstå som vek så förstör armén en eller två checkpoints per dag. Dessa framsteg når direkt de ukrainska nyhetsredaktionerna – de nästan omedelbara reträtterna och milisens snabba återuppbyggande av barrikaden rapporteras däremot aldrig.

Det behöver knappast påpekas att en sån strategi knappast kan bli framgångsrik. Det råder ett ensidigt dödläge som varken hindrar kosackerna från att hugga till och snabbt försvinna, inte heller bidrar det till att lugna den lokala befolkningen. Grejen är att alla alternativa strategier troligen är sämre.

För mig som moskovit är situationen i Slovjansk inte bara intressant i sig utan dessutom en spegel av samtida tendenser i Ryssland. Man kan se det som en vattendroppe som i grund och botten har samma kemiska sammansättning som sjön den togs från. Denna droppe släpps i en petriskål av spänningar och propaganda. Genom att granska den kan vi kanske vända på perspektivet – vi kan på sätt och vis förutse vad som kommer att hända i moder-sjön.

Slovjansk är i dag en hårt hållen paranoid och militariserad diktatur redo att isolera sig från omvärlden. Den självutnämnde borgmästaren kallar sina motståndare för ”en grupp marginaliserade fikusar”. Illojala journalister betraktas som ”förrädare”, några av dem har redan fängslats i flera veckor. Illojala parlamentsledamöter sätts också i arresten, en återfanns slaktad invid den näraliggande floden. Medborgare som inte stöder den nya regimen får truten tystad med hot och knytnävar från separatistaktivisterna.

En av mina källor försökte gå ut på stortorget i Slovjansk med en ukrainsk flagga, vilket slutade med att han släpades in i den lokala regeringsbyggnaden – han spöades och flaggan revs i bitar. Att under såna förutsättningar hålla en omröstning är inget annat än ett skämt, men det verkar inte bekymra regeringen i Folkrepubliken Donetsk.

Vi ser samma attityder i själva Ryssland – i presidentens tal, på tv, i parlamentet och mer och mer bland våra medborgare. Den som inte stöder Kremls linje hånas inte bara som ”landsförrädare” av landets president utan börjar faktiskt uppfattas precis som en sån. Internet ses som ett instrument för CIA, internationella betalsystem kan förbjudas från den 1 augusti och den som vågade vifta med en ukrainsk flagga 1 maj greps omedelbart. Det uppenbara valfusket är välkänt. Utan att tänja jämförelsen för långt kan man säga att Ryssland såväl som Slovjansk håller på att sjunka ner i ett tillstånd av undantagstillstånd.

Å andra sidan verkar en substantiell del av befolkningen både i Folkrepubliken och Ryssland vara ganska nöjd med den nya politiken. I Slovjansk är det uppenbart att många äntligen jublar över att ha hittat en mening med tillvaron. I går var deras liv möjligen lite enklare men tomma och utan framtidsutsikter – så de är redo att byta lite bekvämlighet mot ett livsmål.

I Ryssland har vi till och med data som bevisar det. Putins popularitetssiffror rusade upp till 82 procent (plus 18 procent på bara ett par månader) samtidigt som ”lyckoindex” aldrig har varit högre på 25 år. 78 procent enligt den senaste undersökningen.

Denna atmosfär av spionparanoia, rädsla och uppoffring är ett måste för alla belägrade platser. Man kan inte hålla stånd mot en fiendearmé utan att vädja till väldigt primitiva instinkter och därigenom föra samman sin befolkning.

Problemet är att det inte alltid finns en fiende där ute.

Mika Velikovskij är reporter på Rysslands största veckomagasin Russkij Reportir (Русский репортёр). Han har regelbundet rapporterat från oroshärdar som Tjetjenien, Dagestan, Sydossetien och revolutionerna i Egypten och Kirgizistan.

Översättning från engelska: Martin Aagård

Mika Velikovskij

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN