ÅSIKT

Sadism som tar priset

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Regissören Abdellatif Kechiche bakom lesbisk filmsuccé anklagas för sadism och tyranni

Adèle Exarchopolous och Léa Seydoux i filmen ”Blå är den varmaste färgen – kapitel 1 & 2”. Foto: AP

I slutet av maj vann Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen – kapitel 1 & 2, ett tre timmar passionerat lesbiskt drama, guldpalmen i Cannes. Samma dag hade 150 000 människor samlats på Paris gator i protest mot den nya lagen om enkönade äktenskap. En tillfällighet som ser ut som en tanke, även om efterspelet mest kommit att handla om annat.

Steven Spielberg ledde en enhälligt överväldigad jury och de två unga huvudrollsinnehavarna – Adèle Exarchopolous och Léa Seydoux – fick till och med sina namn inskrivna i priset. Regissör och skådespelare hyllade varandra och grät glädjetårar inför omvärldens fotoblixtar. Men mycket längre än så tycks inte kontraktet ha sträckt sig.

Efter sommaren kom backlashen, först på Tellurides filmfestival i Colorado. I en intervju målade Seydoux ut Kechiche som ”tyrann” och ”sadist”, medan Exarchopolous beskrev regissören som ett torterande geni: ”Vi ville ge allt men ibland var det en manipulation som var svår att hantera.”

Tunisisk-franske regissören Abdellatif Kechiche. Foto: Magnus Sundholm

Värst var den nästan tio minuter långa, okoreograferade sexscenen, som tog tio dagar att spela in, och där Kechiche ska ha pressat dem längre än de kunnat ana. Samtidigt har flera andra medarbetare klagat över förlängd och alltför krävande inspelningstid, medan pressen, framför allt delar av Le Monde, ifrågasatt regissörens metod.

Så gick Kechiche från upphöjd independentfilmare och mångfasetterad frihetsivrare till att bli hela världens demonregissör. Visst kan man se det hela som en pr-kupp, det 180 minuter långa dramat har på fyra veckor setts av nära en miljon i Frankrike.

Samtidigt går konflikten djupare än så. 52-årige Kechiche, född i Tunisien men uppvuxen i en arbetarklassenklav i södra Frankrike, har gjort sig känd som en framstående maghreb-fransk regissör, som politiskt men föga ideologiskt bidragit till att nyansera och luckra upp stämpeln som immigrantfilmare.

28-åriga stjärnrebellen Seydoux, å sin sida, är en av landets mest ärade och välbetalda skådespelare, dessutom rik dotterdotter till en av Frankrikes mest inflytelserika filmbolagsdirektörer. Det är alltså två helt olika temperament och traditioner som möts: kolonister mot de koloniserade om man så vill; exploatörer mot de exploaterade – fast här i ombytta roller.

Kechiche spelar följaktligen offret och försökte till och med dra tillbaka filmen. Nyligen försvarade han sig vitt och brett i nättidningen Rue.89, särskilt mot Seydoux, en bortskämd ”prinsessan på ärten” som styrs av opportunism. I filmtidskriften Positif talar han specifikt om sexscenen, att genansen nog snarare låg hos honom, då dagens unga generation – insåg han – har ett mycket ledigare förhållande till kroppar och nakenhet.

Samtidigt har regissörer i alla tider tänjt på gränserna för att få skådespelare och medarbetare att prestera, med tydliga eller bara tysta påtryckningar, från Hollywood till Europa ännu mer – i vilken auteur bor det inte en liten sadist? Kechiche kan mycket väl vara en, att döma av filmen är det nästan otänkbart att han inte skulle vara det. Samtidigt, var drar man gränsen? Och är det tillåtet att forcera viss praxis om resultatet tjänar ett ”högre syfte”?

Men där det är möjligt att Kechiche faktiskt gått över gränsen, är det likaså tänkbart att skådespelarna, mer kåta på framgång än på sin motspelare, accepterat i stunden och protesterar först i efterhand. 19-åriga Exarchopolous antyder också detta, att hon var oerfaren och helt villig att kasta sig in i rollen.

Oberoende av detta så är Blå är den varmaste färgen en av årets främsta filmer – om tron på ögonblicklig och förgänglig kärlek. För gymnasisten Adèle (Exarchopolous) börjar marken gunga när hon en dag får syn på konststudenten Emma (Seydoux). I en snart passionerad relation lär Emma Adèle både fysiskt och andligt. Avhandlandes Sartre går de snabbt från ”existens före essens” till ”orgasm för essens”. Förvisso dröjer regissören kanske väl länge vid sexet för att inte ideologiskt sträva efter att normalisera det samkönade. Å andra sidan är det knappast ett allvarligt brott, särskilt inte som han avstår från all idealisering i övrigt.

Förhållandet följer nämligen ganska klassisk heteromall, inte särskilt jämlik och med en som leder. Adèle gör avtryck såväl i sängkammaren som på tavelduken. Hon blir Emmas unga poserande musa, sköter hushållet samtidigt som hon gör gott intryck på flickvännens belevade vänner. Ändå förebrås hon för att inte vilja förverkliga sig längre än vad kärleken och ett förskolejobb räcker.

Även om det förstås är mycket mer nyanserat skildrat än så, skulle Emma tillspetsat kunna beskrivas som ett klassiskt konstnärsego. Så framträder även ett potentiellt självporträtt, eller en bild över den upphöjde filmregissören mer generellt. Mot slutet konverserar Adèle en fransk-arabisk skådespelare som sadlat om till mäklare, trött på att spela terrorist i Hollywood och trött på att stryka regissörer medhårs. Scenen tycks rymma hela spektret av Kechiche, den erkänt krävande regissören men också den store humanisten som mot postkolonial fond fängslat väst med lika komplexa som intagande filmer.

Nu med guldpalm och miljonpublik lär han, trots protester, få fortsätta över ännu en film, medan de unga aktriserna går vidare och konstaterar att utmärkelsen ändå gjorde mödan värd. Man ska med andra ord aldrig, inte ens vad gäller den krävande konsten, underskatta tävlingsmomentets betydelse.

Jon Asp