ÅSIKT

Anna Lindh böjde sig

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mikael Wiehe om varför hans sång inte får spelas på minnesdagen

1 av 2
Anna Lindh signerade utvisningen av ”Egyptensvenskarna”.
Mikael Wiehe.

Den 11 september i år är det tio år sedan Anna Lindh mördades. Årsdagen kommer att högtidlighållas i Kungsträdgården i Stockholm. I juni kontaktades jag av arrangören, som på uppdrag av Anna Lindhs minnesfond frågade om de fick använda min En sång till modet under ceremonin.

Jag träffade Anna Lindh ett par gånger. Första gången på ett SSU-läger i Bohuslän på 1980-talet när hon var ung, nervös ordförande. Sista gången i Sydafrika när vi bägge var där på en konferens i slutet av 1990-talet. Hon var mycket charmerande och jag kände mig hedrad över att en av mina sånger skulle sjungas på tioårsdagen av hennes död.

I slutet av juli läste jag en artikel av den danske journalisten och författaren Carsten Jensen om den nu 75-åriga danska läkaren Inge Genefke. Hon har ägnat sitt liv åt att bekämpa användandet av tortyr och Carsten Jensen förslog att hon skulle nomineras till Nobels fredspris 2014.

Efter attackerna mot Pentagon och World Trade Center i New York den 11 september 2001 förklarade USA:s dåvarande president George W Bush krig mot terrorismen. Krigsförklaringen innebar bland annat att presidenten sanktionerade bruket av tortyr. Guantánamofängelset öppnades och hemliga tortyrcentraler inrättades på amerikanska örlogsfartyg och i olika länder i världen.

Alla imperiers makt har alltid - oavsett ideologi - i sista hand vilat på tortyrkammaren, på styrkan, på våldet, på skräcken och plågan: från det romerska över de spanska, brittiska, ryska och sovjetiska, Hitlertyska och kinesiska imperierna till det amerikanska. Men från att ha varit en skamlig hemlighet som man helst dolde och ogärna pratade om blev tortyren under president Bush officiell USA-politik. ”Enom till straff, androm till varnagel” - den ene till straff, den andre till varning - som det hette i medeltida svensk lag. Och man krävde stöd från sina allierade. ”Den som inte är med oss är mot oss” blev en del av krigsförklaringen.

Detta krav på att acceptera tortyren ställde humanister och demokrater, de som bekände sig till mänskliga rättigheter och ”västerländska värderingar”, inför ett svårt val, ett val som krävde ett ställningstagande, valet mellan torteraren och den torterade, valet mellan bödeln och offret. Ett val som i värsta fall kunde kosta livet, i andra fall åtminstone inkomster, rykte och karriär. Valet ställde människor inför alternativen att böja sig eller att knäckas. Ett val som de flesta av oss gudskelov slapp att ställas inför.

Anna Lindh slapp inte.

Hösten 2001 krävde USA att få tillgång till de två i Sverige boende egyptierna, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery. Den 18 december fördes de två till Bromma flygplats där ett CIA-plan väntade. De fängslades, drogades och fördes till ett egyptiskt fängelse där de torterades. Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh var den som signerade utvisningsbeslutet. Anna Lindh lät sig inte knäckas. Hon böjde sig. Oavsett vad man i övrigt kan säga om hennes handlande i denna fråga så kan man i alla fall inte påstå att det dikterades av mod.

Jag vill därför inte att En sång till modet används vid minnesceremonin för Anna Lindh den 11 september. I stället föreslår jag en annan sång som jag har skrivit. Den har använts av Amnesty International i en kampanj mot tortyr och heter Just i den här sekunden. Texten lyder som följer:

Just i den här sekunden

Just i den här sekunden

långt bort i ett främmat land

- eller kanske man kallar det nära

på vår egen jord nånstans -

är det någon som slår nån annan

utan minsta barmhärtighet

för att han eller hon ska bekänna nåt

eller berätta om nåt dom vet

Det sker inte av hat eller ilska

Det sker inte av raseri

Det är uttänkt och kallt och metodiskt

och en del av en strategi

Och om den som man slår är oskyldig

så gör det ingenting

Det är det som gör terrorn effektiv

att den är skoningslös och blind

Jag önskar jag slapp att få höra

Jag önskar jag slapp att få se

Jag önskar jag slapp att få veta nåt

och fick leva mitt liv i fred

Men just i den här sekunden

är det någon som tigger om nåd

Som bönar och ber att få slippa

Men inte får slippa ändå

Jag mår illa vid blotta tanken

Jag vill helst inte tänka den alls

Men ibland när jag nästan har somnat

så tränger sej vetskapen fram

att just i den här sekunden

är det någon som skriker av skräck

är det nån som blir pinad och plågad

och driven från sans och vett

Det är så lite en mänska kan göra

Det är så lite en mänska förmår

Men om mänskan vill kalla sej mänska

får hon göra det lilla ändå

Och just i den här sekunden

kan lite va mycket nog:

att äntligen vända på klacken

för att stå det onda emot

Det är så lite en mänska kan göra

Det är så lite en mänska förmår

Men den som vill kalla sej mänska

får göra det lilla ändå

Mikael Wiehe