Kultur

Klimatkrisen kan inte förstås genom siffror och statistik

Jag vill inte se hur många ppm koldioxid vi ligger på idag

Av: 

Therese Uddenfeldt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En av skogsbränderna under 2018, här vid Kårböle strax utanför Ljusdal.
En av skogsbränderna under 2018, här vid Kårböle strax utanför Ljusdal.

KULTUR

”Dagens CO2-kurva.” Två ord från Supermiljöbloggen som dyker upp i en notis på skärmen, och som varje gång framkallar en liten våg av skam och vanmakt. Ifall jag känner efter. Det gör jag sällan – oftast klickar jag bara omedelbart bort rutan.

Jag förstår visserligen idén bakom ett dagligt MEN VAKNA DÅ i en värld som sjunker allt djupare ner i ett fossilt självskadebeteende. Men nej, jag vill inte se hur många ppm koldioxid vi ligger på idag. Och jag tror att vi gör ett fundamentalt fel om vi bara pratar om klimatkrisen på det sättet.

Jag har också noterat att de stora redaktionerna har specialsidor som med snygg grafik illustrerar hur medeltemperatur, CO2 och havsnivåer klättrar uppåt utmed y-axeln. Jag går aldrig in på dem. Dels av det uppenbara skälet att man vid det här laget vet vart det barkar, men framför allt för att de får mig att må dåligt.


Tro nu inte att jag önskar en sockrad, hoppingivande rapportering om klimatkrisen. Tvärtom – allt jag vill är att vi kallar en spade för en spade. Men dessa siffror, kurvor och pilar? De tar mig inte till en bra plats. Jag vet inte vad jag ska göra av dem. Det enda som händer är att vanmakten kommer rullande.

Det är visserligen inte konstigt att klimatförändringen kläs i naturvetenskaplig dräkt eftersom larmen kommer från meteorologer, kemister och geovetare. Men hur ska jag – som kan räkna ut ursprungspriset på en tröja på rea men inte mycket mer – förhålla mig till dessa abstraktioner? Vad ska jag göra med dem annat än att känna mig dum.


Under våren läste jag den hyllade boken Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells. Eftersom hans stil har beskrivits som en blandning mellan Stephen King och Stephen Hawking blev jag lika förvånad som besviken. Sida upp och sida ner med prognoser, årtal och data. En typisk mening inleds så här: ”Över 140 miljoner människor i bara tre av världens regioner kommer att göras till klimatflyktingar före 2050 förutsåg Världsbanken i en studie 2018, som utgick…” Inget fastnar, utom känslan av att jag slösar bort min tid. Till slut rinner blicken diagonalt ner över sidorna.

I samband med en intervju med Therese Asplund, forskare i miljö – och klimatkommunikation på Linköpings universitet, kan jag inte låta bli att beklaga mig. Hon förstår min reaktion.

”Det är väldigt svårt att skapa mening kring alla sådana här siffror. Det är jättesvårt att göra dem meningsfulla i sin vardag.”

Hon började själv sina studier med att stå på labb, och skrattar högt när hon berättar om hur hon tog vatten- och markprover, och mätte och mixtrade, ”och så kom det ut någon siffra”. Redan då funderade hon på vad vi ska med all data till. Vad gjorde hennes resultat för skillnad? Tänk om de bara ökade glappet mellan den kunskap som finns och det som händer inom oss? Till slut bytte hon inriktning för att i stället forska på våra berättelser och narrativ om klimatförändringen.

”Om man ska vara krass så kanske vi inte ens behöver de där siffrorna”, säger hon.

Givetvis har de sin plats i rätt sammanhang, understryker Therese Asplund. Vår förståelse för klimatförändringen bygger på empiriska analyser av den fysiska världen. Men pilarna och graferna hjälper oss inte att se oss själva i relation till det som händer.


Efter den utmattande läsningen av Wallace-Wells plockade jag upp klimatessän Warmth av en annan amerikan, Daniel Sherrell. Den är också krävande att läsa men på ett helt annat sätt: hudlös, utmanande, välskriven. Inte en enda siffra, inte ett enda faktum. Jag mejlar Sherrell och frågar om det är avsiktligt. Han svarar samma dag att ja, det är det. ”På många sätt tycker jag att klimatdiskursen har blivit förenklad och instoppad i ett trångt, teknokratiskt utrymme där det existentiella allvaret framför allt är kommunicerat genom siffervärden – miljondelar eller celsiusgrader – sådant som inte kan skapa någon känslomässig resonans hos någon.” Därför valde han att ta all data för given, som en dold premiss, och i stället skriva om frågorna som den leder till: ”Vad betyder det här för oss människor? Hur lever vi våra liv under skuggan av dessa fakta?”

Där har vi det. Det vi borde ägna specialsajter, samtal, debatter, artiklar, poddar och dokumentärer åt. Rekordvärme på midsommar, extremtorka i Po-dalen, kranvatten som stängs av nattetid – hur känns det? Hur lever vi det? Vad betyder det för oss?

Och så skammen. Varför skäms jag när dagens CO2-kurva plingar till, fast jag inte borde? Hur hör den ihop med hjälplösheten, som bubblar upp direkt efteråt?

Med en mindre siffertung inramning skulle klimatkrisen beröra oss mer. Då skulle också den negativa spiralen datapunkter > skam > vanmakt kunna vändas, kanske till och med till glädje över att få leva och verka i en ofattbar tid.

Therese Uddenfeldt, journalist och författare till boken Gratislunchen som handlar om oljans förgänglighet och varför det är så svårt att inse att allt har ett slut.

ANNONS

Undernäring dödar barn - din gåva kan rädda liv.

Extern länk från UNICEF

Klicka här

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

/

Klimatförändringar

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Klimatförändringar