Sydafrika kokar av raseri och smärta

Jenny Högström: I ett land präglat av förtryck och apartheid har inte kvinnokampen fått något spelrum, förrän nu

Av: Jenny Högström

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

1 av 3 | Foto: Mia Holmberg Karlsson/TT
Under sloganen #AmINext kräver Sydafrika ett slut på våldet mot landets kvinnor. Bilden är tagen i Kapstaden den 5 september 2019.

Jag anländer till Johannesburg i början av september för att gå på bokmässa. In medias res, ska det visa sig. Först nämner några vänner något om upplopp inne i stan, senare frågar en taxichaufför försynt ”vi ska inte åka genom city va?”

Då har det just brutit ut. En sydafrikansk taxichaufför i Pretoria har försökt avhysa en försäljare av heroinmixen nyaope, förment nigerian, och blivit mördad. Detta är startskottet för upplopp, våld och plundringar i olika stadsdelar, riktade mot utländska affärsinnehavare.


I Nigeria ger sig folk på sydafrikanska affärer och man hämtar hem sin ambassadör samtidigt som flera afrikanska länder evakuerar sina medborgare från Sydafrika. Var detta ska sluta vet ingen.

Det är främlingsfientliga attacker, menar många. De är bara kriminella, säger en sydafrikansk kompis. Det är den ekonomiska och sociala misären som driver folk till detta, säger en tredje. Det är zulufolket, säger en taxichaufför.

Faktum kvarstår: Sydafrika har en arbetslöshet på 29 procent och extrema inkomstklyftor.

Samtidigt kokar landet av raseri efter ännu ett i raden av kvinnomord. Den 24 augusti gick 19-åriga kvinnliga studenten Uyinene Mrwetyana in på ett postkontor i Kapstaden, överfölls, våldtogs och mördades av en postanställd. Enligt de senaste rapporterna blir en kvinna mördad var tredje timme i Sydafrika. Var tredje timme.

Metoo hade aldrig något riktigt genomslag här. Men det berodde inte på att det inte skedde några övergrepp – utan snarare på att det inte finns någon säker plats att tala ifrån. Men nu är det alltså nog.

Under hashtaggen #AmInext mobiliseras protester över hela landet, inte minst utanför parlamentet. Och vid ingången till Wits, University of Witwatersrand i Johannesburg, står två kvinnliga studenter och håller upp skyltar med texten ”No means no” och ”Women don’t owe you SHIT”.

I ett land präglat av förtryck och apartheid har inte kvinnokampen fått något spelrum. Förrän nu.

Och sällan har jag befunnit mig i sammanhang så genomsyrade av det politiska nuet. På campus i Soweto, på poesiuppläsningar i Johannesburg, på hipsterklubb i Pretoria och inte minst då på bokmässan i Johannesburg, South African Book Fair, som passande nog äger rum på Constitution Hill, stadens gamla fängelse. Om väggarna kunde tala! Och tack vare en guidad tur med platsspecifika poesiuppläsningar så gör de nästan det.

Jag tar en crash course i zulu, jag går på seminarium om relationerna mellan Nigeria och Sydafrika, jag går på seminarium om att krossa patriarkatet, jag lyssnar på landets mest folkkära barnboksförfattare och går på diktuppläsningar: varje ord är politiskt här.

Det finns så få berättelser från Sydafrika post apartheid, menar Kelly-Eve Koopman, som skrivit en bok om kvinnor och aktivister i familjen. Författaren Makanaka Maverenge-Munsaka menar att det måste gå att kritisera patriarkala strukturer inom en kultur utan att avfärda hela.

”Our stories” är mässans hashtag. Våra berättelser. I ett land med elva nationella språk och en hög andel analfabeter får temat ”storytelling” onekligen en annan tyngd än på en reklambyrå på Söder.

På grund av säkerhetsläget stänger mässan tidigare än planerat. Ändå tycks ingen vilja lämna lördagens fullpackade poesiuppläsning och jamaikanska D'bi Youngs dub-poesi är det starkaste jag upplevt på länge. Hen förmedlar sorg, tröst och gemenskap. Medan Vangiles dikter om våldtäkt och kvinnomord avslutas med ett skri av smärta. Det är ett skri som kommer rätt ur hjärtat.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.