Glada skålar och förtvivlade skrik

Högt tempo och koreografisk skärpa i Alexander Ekmans ”Kuckel”

avClaes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Mats Bäcker
”Kuckel” på Orionteatern.

Enligt SAOB kan kuckel betyda såväl intrigspel som trolleri, hemliga konster eller spratt. Det är väl sådant vi alla håller på med lite till vardags, där schismer inte behöver betyda att gemenskapen slås i bitar. Vi behöver varandra, även om det är irriterande emellanåt.

Det är i den vanliga vardagen som Alexander Ekmans nya verk Kuckel utspelar sig, där han är både koreograf och regissör. Möjligen har han inte bestämt sig, eftersom programbladet skriver Koreografi: Ekman, medan de inledande texter som projiceras på Orionteaterns fondvägg skriver Regi: Ekman.


Orionteatern har fått en om inte black box, så en grön. Gröna kvadratiska skivor med svarta fogar ramar in scenens sidor där ett avlövat träd reser sig på ena sidan medan avsågade stockar spritts ut intill. Ett bord med två stolar, en bänk, ett par herrskor och en kanna vatten med glas är vad de sex dansarna har att använda i första akten.

Det börjar med ett litet kuckel: en man (Matteo Carvone) häller upp vatten åt en kvinna (Charlotta Öfverholm). Genast häller hon ut det, mannen torkar upp, häller på nytt. Kucklet regredierar sedan till barndomen; kvinnan vill gunga. Det är en tråd som löper genom verket, hur barnets oförrätter återverkar i den vuxna samvaron och hur den andres begär alltid delvis är dolda.

Ämnet för Kuckel må vara allvarligt, men gestaltningen är både elegant och underhållande. Här finns koreografiska finurligheter, inte minst med händerna, som anats tidigare i Ekmans verk, liksom flera av slapstick-scenerna har ekmanska föregångare.

En ljuvlig scen utspelas i andra akten runt ett matbord med vänner som blixtsnabbt kastas mellan glada skålar, gråt och förtvivlade skrik. Det höga tempot och den koreografiska exaktheten komprimerar den mänskliga gemenskapens grammatik.

Yvan Auzelys fransklektion där Alexander Ekman förgäves försöker lära sig hur att vända och lyfta på en herrsko med rätt dignitet kan tjäna som symbol för Kuckel. Skor är vad vi bär när vi ska träda in i livet bland människor. Det gäller att bära upp dem, även när de skaver lite.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM