ÅSIKT

Krisdemokratens triumf

Petter Larsson om Angela Merkel och maktspelet som gör dagens val till tidernas tråkigaste

Foto: AP
I dag väntas Angela Merkels kristdemokrater, CDU, vinna regeringsmakten för fjärde gången i rad. Det är kriserna som skapat Merkel, skriver Petter Larsson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om man med postpolitik avser ett tillstånd där politikens uppgift är att hantera oväntade kriser, snarare än att genomföra ett program, är den tyska förbundskanslern Angela Merkel postpolitiken förkroppsligad.

Det står inte att läsa i DN-reportern Jan Lewenhagens biografi Kanslern som kom in från kylan, men det är det som trillar ut när Lewenhagen på ett ganska konventionellt vis lägger pussel med hjälp av skriftliga källor och egna intervjuer med folk i Merkels närhet. Det är ett gott journalistiskt fotarbete där man får veta en hel del detaljer, men som bok har den ett problem i att Lewenhagen inte har någon egen tes om vem Merkel är, utöver den allra enklaste om en pragmatisk maktspelande kvinna i en värld av fåfänga män.

Men så gör hennes egen historia också henne till en paradoxal och därför perfekt figur, som kan fungera som projektionsduk för många olika väljargrupper. Konservativ, men kvinna. Kvinna, men barnlös. Kristen, men protestant i ett katolikdominerat parti. Östtysk, men prästdotter. Handplockad av Helmut Kohl, men den som stack kniven i honom.

Värre är väl att vi aldrig förstår vad hon vill politiskt, men det är ju å andra sidan högst oklart om Merkel vet det heller. Hon säger det själv vid något tillfälle: man går till kontoret varje morgon utan att veta vad som ska hända den dagen.


Denna programlöshet har varit framgångsrik. När tyskarna i dag går till val kommer Merkels CDU åter att vinna regeringsmakten för fjärde gången i rad. Valet gäller egentligen bara vem de ska styra tillsammans med.

Det är i stället kriserna som skapat henne, en kriskansler.

Lewenhagen beskriver hur Merkel plötsligt stod med tre stora problem att hantera: euron, flyktingarna, Ukraina. Hon blev den pragmatiska förhandlaren, som vet att Tyskland och Ryssland är varandras öde och som kombinerade en hård sanktionslinje med ständiga försök till dialog.

Hon blev också den hatade chauvinisten som pratade vackert om Europatanken, men körde över Sydeuropa i de tyska bankernas intresse. Och naturligtvis humanisten, som insåg att det sista den anständiga tyska medelklassen, som fortfarande håller landets mörka historia i minnet, ville se var stängsel och gränspoliser mot krigsflyktingar.

De två sistnämnda frågorna hänger ihop, noterar forskaren och tankesmeden Daniela Schwarzer i en intervju. Att Merkel har så svårt att få stöd för en solidarisk europeisk flyktingpolitik beror delvis på att Tyskland vägrade lyssna på alla andra när det gällde eurokrisen.


Gång på gång i denna skakiga värld går hon till val på samma budskap. Stabilitet. Ni känner mig. Keine Experimente!

När allt fler politiker fått invandring, krig och kulturkamp på hjärnan, blir hon den gamla ordningens sansade röst.

Det är inte det sämsta, heller inte så konstigt. De strukturer hon ärvt maler på till den tyska kapitalistklassens fördel. De arbetsmarknadsreformer den socialdemokratiska Gerhard Schröder-regeringen genomförde var allt arbetsgivarna kunde drömma om, och sänkte löneläget i Tyskland. Sammanklumpningen med svagare ekonomier i euron innebär att landet kan exportera sönder omvärlden utan att valutan stiger. Tyskland kan på så vis exportera sin arbetslöshet.

Allt Merkel behövt göra är egentligen att förvalta.

Samtidigt överger hon osentimentalt gamla konservativa positioner som inte längre samlar majoriteter. På så vis omvandlar hon sitt CDU till ett modernare parti, mer i takt med tiden, på samma sätt som Reinfeldt och Cameron gjorde.

När Socialdemokraterna driver igenom minimilöner, låtsas Merkel som att hon alltid tyckt det är en god idé. När kärnkraftsolyckan i Fukushima ger det starka kärnkraftsmotståndet i Tyskland luft under vingarna, vänder Merkels regering på en femöring och börjar avveckla den kärnkraft man nyss ville bevara. 

När det finns en majoritet för homoäktenskap i förbundsdagen överger Merkel partiets gamla motstånd, slår ut med händerna och tillåter fri röstning i sitt parti – samtidigt som hon markerar lojalitet med de konservativa genom att personligen rösta emot.


Det är ett mycket skickligt maktspel som avväpnat oppositionen till vänster och som har gett oss århundradets tråkigaste valrörelse.

Den socialdemokrati, som redan är dubbelt bakbunden av att ha samregerat med Merkel i fyra år och av att kanske tvingas samregera igen efter valet i dag, tvingas jaga ett oformligt spöke som hela tiden anpassar sig för att undvika konflikt.

När SPD-kandidaten Martin Schulz debatterar med Merkel låter det mer som ett samtal mellan likasinnade kolleger än som en kollision mellan motståndare.


Om det kan bestå?

Ingen vet.

Lewenhagen ser en ung generation som är betydligt mer konservativt sinnad slipa knivarna för den dag landsmodern tar farväl av politiken. När de tar över kommer många av oss förmodligen att längta tillbaka till det anständighetens skimmer som låg över Frau Kanzlerins dagar.

FAKTA

POLITIK

»  Kanslern som kom in från kylan

Jan Lewenhagen

Weyler förlag