ÅSIKT

Mönstret som får extremhögern att se rött

Kristina Lindh om batik och politik – och kampen om kvinnokroppen

Foto: AP, TT
Svenska stjärnan Alicia Vikander på röda mattan i batikklänning. T h den högerextrema demonstrationen på Medborgarplatsen i Stockholm, där man bland annat ropade ”Ut med batikhäxor”.
KULTUR

”Ut med batikhäxor, ut med afghaner!”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Så lät det när gruppen ”Stå upp för Sverige” demonstrerade mot den sittstrejk som just då ägde rum på Med­borgarplatsen i Stockholm, mot av­visningar till Afghanistan.

Men den som tror att batik tillhör ett flummigt 70-tal har inte fattat något.

Kristina Lindh skriver om en höger­extrem retorik som biter sig själv i svansen – och om hur mode och politik alltid har suttit ihop.

Är det Odd Molly-brudarna de menar? Bärarna av den svenska klädbranschens ofarligaste mellanchefsmärke som just klickat hem köpsajtens klänning i beige och svart.

Är det Alicia Vikander? Hollywoodstjärnan som nyss anträdde röda mattan i lika urringat som mönstrat.

Kan det vara Douglas Luhanko? En av denimsöders mesta entreprenörer, vars kurser i färgningsteknik orsakar rena köbildningen? 

Eller är det varenda Östermalmsdam som någon gång klämt på en kudde i ”Flower indigo” på Newport? Alla som rest till Mallorca och fått Malin Berghagen-feeling framför klädstången med yogabrallor?

Det mest underhållande med alla de felslut som ligger bakom användningen av det nygamla ordet batikhäxa är förmodligen detta: de saknar all form av modekoll.

Batiken är nämligen inte förlegad. Den är överallt. Sedan ett antal år tillbaka är batikens utpräglade mönster vardagsmat i mode och inredning, lika vanliga på fina gatan som i varuhuset, och mainstream i sommarkollektioner för alla smaker. 

Nej, är det något man kan säga om batik just nu är det att den är apolitisk. Den säger absolut ingenting. Inte sedan den nigerianskättade postkoloniale konstnären Yinka Shonibare 2004 klädde in hela Vasamuseets entré i sprakande tyger har batiken utgjort någon form av statement på våra breddgrader. 

Å, denna underbara känsla att få peka finger åt någon som sitter kvar i det gamla!

Frågan är om den hade något budskap ens då, under det 70-tal från vilket alt right-högern tror sig hämta sina ideologiska motståndare. Eller det hade den kanske, men inte mer än alla de andra form- och färginslag som utmärkte de så kallade revolutionsåren. 

Å, denna underbara känsla att få peka finger åt någon som sitter kvar i det gamla! En tant som fastnat i sitt dåtida, peakande jag – finns det något mer patetiskt?

Problemet med den mobbningstekniken är att den med pinsamt resultat slår tillbaka på högerpopulismen själv. Vurmen för det som var är ju rörelsens egen livsnerv. Den retrosjuka de anklagar flyktingkramaren för är också den metod de själva använder för att sanktionera sin nihilism: Illusionen om fornstora dar. 

Det största självmålet i batikhäxe-hånet är dock hur det pekar finger mot en av den reaktionära rörelsens hörnstenar, nämligen idén om Den Naturliga Kvinnan. 

En arisk kvinna skulle vara renskrubbad och omålad.

På 70-talet kastade västvärldens kvinnor sminkväskor och rakhyvlar i ett frivilligt försök till frigörelse från kommersiella utseendekrav. Det var av helt andra skäl man fyrtio år tidigare anmodade tyska kvinnor att lägga läppstiftet åt sidan. En arisk kvinna skulle vara renskrubbad och omålad.

Draget går igen i dagens framtidsdystopier om den hotade mänskligheten. Det är inte en slump att Elisabeth Moss huvudkaraktär i HBO-serien The handmaid’s tale är osminkad i varenda scen. I den patriarkala diktaturen är den fertila kvinnan tingad och ägd, enbart sin husbonde ska hon tända.

Mode och politik har aldrig varit en oskyldig historia. Den aktuella utställningen ”Lee Miller – Krig och mode” på Kulturhuset i Stockholm, bjuder på en länge okänd och delvis ovisad bildskatt av den världsberömda krigsfotografen och Voguemodellen Miller. På väggarna hänger foton tagna i ett bombat London. Tweed möter rasmassa. Päls möter ruin.

Foto: Lee Miller Archives, England 2017
”Fashion shoot at The Six Bells (Della Oak LHS), Chiddingly, East Sussex,England” (1950) från utställningen ”Lee Miller – krig och mode” som visas på Kulturhuset i Stockholm till den 4 mars nästa år.

Där illustreras också den närmast seismografiska relationen mellan kläder och konjunktur. Det gäller inte bara brist­tiders påverkan på form och siluett, utan hur modet i sig blir en patriotisk akt. Som 40-talets ”sympativadderade” damaxlar som skulle uttrycka stöd för landets stridande trupper. Eller hur en målad mun blev en motståndshandling i det ockuperade Paris; ett långfinger till nazisterna som ville ha sina kvinnor naturliga.

Kontrakten mellan kvinnan och kulturen är som alla vet ett minfält. Men med högerextremismens beskrivning av en hotad kontinent och värderingar satta under attack tillkommer en speciell ingrediens, nämligen kravet på kvinnan att genom sin kropp vara lojal mot nationen, och den självpåtagna rätten att kroppsligt håna, hota och kränka den kvinna som inte anses vara det.

I takt med de reaktionära krafternas tilltagande styrka växer också anspråket på att kontrollera kvinnors kroppar.

Den aktuella batikhäxedebatten tog snabbt skruv och de upprörda krönikörerna vände ordet till sin fördel: Anti­rasism är bra, klart jag är en batikhäxa! 

Men striden är inte över bara för att man eventuellt lyckats vrida en term ur händerna på sin antagonist.

I takt med de reaktionära krafternas tilltagande styrka växer också anspråket på att kontrollera kvinnors kroppar. Och den som vill kontrollera kvinnors kroppar kommer också förr eller senare att ta sig in i hennes garderob. Eller som DN:s Kerstin Gezelius så lysande formulerade det nyligen, i sin recension av amerikanska inbördeskrigsfilmen De bedragna: ”Fascinationen för den åtstramade, tillknäppta, närmast uniformerade kvinnan bara växer, som om Västerlandet prövar ut sina egna burkor.”

Det är därför ett batikinvektiv från personer i vit pikétröja och slipsen innanför skjortan inte kan skrattas bort, hur underhållande det än är i all sin bristande koll på modebilden 2017. 

”Den vita kärnan” – så heter ett av kapitlen i nyss nämnda Douglas Luhankos och medförfattaren Kerstin Neumüllers bok Indigo. Den kom i fjol och vill både öka och svara på suget efter kunskap i färgningens konst. Det är bland annat en bok om batik, även om ordet sällan nämns. I dag används termer som ”shibori” och ”reservage”, som båda står för tekniken då man genom att binda, sy, vika, vrida eller pressa samman ett tyg hindrar färgen från att komma åt delar av tyget när det doppas i färgbadet. 

Uttrycket ”den vita kärnan” kommer från den spunna trådens förmåga att stå emot färg, och är i sammanhanget en smärtsamt exakt bild för vad debatten om batikhäxan i grunden gäller. 

I boken beskriver de vad själva lusten till hantverket består i. Trots minutiösa förberedelser – odla indigo, skörda indigo, blanda kyp, blötlägga tyget, spänna klämmorna, lägga ner tyget, oxidera det och torka – är charmen just denna: Det går aldrig att ha full kontroll. 

Kristina Lindh

ARTIKELN HANDLAR OM

Mode

Politik

Lee Miller