Älskade eviga kära gamla vinylskiva

Strömmad musik är chanslös mot känslan att hålla i något verkligt

Av: Mikael Strömberg

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Konvolutet är så där lagom stort att ha i knät när man lyssnar. Bilder, texter och annan information tar ungefär lika länge att studera som den tid det tar att höra hela skivan. Omslagen står lagrade i minnets skivback”, skriver Mikael Strömberg om vinylen, åter populär under pandemin.
”Konvolutet är så där lagom stort att ha i knät när man lyssnar. Bilder, texter och annan information tar ungefär lika länge att studera som den tid det tar att höra hela skivan. Omslagen står lagrade i minnets skivback”, skriver Mikael Strömberg om vinylen, åter populär under pandemin.

Säg grammofonskiva och bli lite lätt utfnissad. Men jag gillar ordet. Pekar mot min skivsamling, smeker omslagsryggarna och kallar dem ”Mina grammofonskivor”. 

I spåren av pandemin har intresset för grammofonskivan ökat. Vinylförsäljningen har en stigande tendens, sedan 2016 +38,7 procent (enligt IFPI som representerar musikbolagen). 2019/2020 såldes det vinyler i Sverige för 50 miljoner – siffran är lite vansklig eftersom även secondhandmarknaden har en stor omsättning.

Visserligen utgör vinylen bara fem procent av den totala musikhandeln, men det ger en tydlig hint om att strömningstjänster indirekt väcker ett behov av att hålla i, tröstas av och känna musiken fysiskt; skivan, omslaget, berättelsen, sammanhanget. 

Ta bruset och raspet. Irriterande för somliga, musikalisk rekvisita för andra när det lägger sig som smörpapper mellan själva musiken och lyssningen. 

Och ljudet när nålen landar på grammofonskivan och den korta men fullt tillräckliga väntetiden uppstår innan låten börjar. Nålen läser av musiken, ungefär på samma sätt som en kamera registrerar motivet du fotograferar. Dessutom är vinylens värme obestridligt varmare.


Den runda grammofonskivan föddes ur gyllene snittet. Den går att hålla smidigt med ena handen samtidigt som man startar förstärkaren och skivspelaren. Konvolutet är så där lagom stort att ha i knät när man lyssnar. Bilder, texter och annan information tar ungefär lika länge att studera som den tid det tar att höra hela skivan. Vad är väl ett skivkonvolut om inte en bit kartong som skyddar skivan, men fel omslag kan innebära en katastrof. 

Omslagen står lagrade i minnets skivback. Gruppen Yes fantasivärldar målade av Roger Dean, han med de svävande öarna. Kraftwerks kritiska hyllning till industrialismen, den tyska modellen. Gongs spejsade rymdfärder i en tekopp. Zappas unika mix av fotomontage och serieteckningar. Svensk progg med stålverk och näbbkängor. Dansbandens fantasikostymer.

Lp-skivor behöver vändas vid halvtid när nålen fastnat i innerspåret. En konstpaus uppstår, tid för liten reflektion

Vissa omslag har till och med skapat sig ett eget uttryck inom varuestetiken. Till exempel Pink Floyds Atom heart mother från 1970 i Hipgnosis design. Bara ett foto på en ko snett bakifrån i en hage. Ändå är omslaget i all sin stramhet ett av de mest uttrycksfulla eftersom det lyckas spela på det oskyldiga i det allmängiltiga. Den politiska undertexten. Soundet. Kossan stirrar på mig med sina bävande ögon samtidigt som grammofonskivan snurrar hypnotiskt på tallriken.


Ett annat konvolut föreställer Igor Stravinskij och baletten Le sacre du printemps (Våroffer). På Arnold Newmans foto fäller Igor upp glasögonen och fäster blicken rätt in i betraktaren. Omslaget har det som konvolut till klassisk musik normalt saknar: En stark ikonografi av ögonblickets essens som förekommer i porträtt av Rembrandt.

Eller omslaget med Wendy Carlos Switched-on Bach.

På omslaget ser vi en Bach-look-a-like med hörlurar. Undertexten ”Trans electronic music production” anger vartåt det lutar. Bakom figuren öppnar sig en telefonväxelliknande Moog-synth, ett virrvarr av knappar och kablar. Bilden utstrålar en statisk skönhet och under hela lyssningen håller jag ett stadigt grepp om konvolutet. 

Lp-skivor behöver vändas vid halvtid när nålen fastnat i innerspåret. En konstpaus uppstår, tid för liten reflektion, jämfört med spellistornas skarvlösa tidsfördriv. Men ofta är det just avbrottet som förs fram som argument för att ”folk nuförtiden” är för bekväma för grammofonskivor. Om vi nu inte bara nöjer oss med att musiken funkar som en fondtapet i lägenheten.


Vid skivvändningen uppstår även något svårförklarligt, vi kan kalla det metafysiskt. Ja, en beröring, kanske till och med en subliminal stöt som triggar igång en serie minnen, till skillnad från den abstrakta ljudfilen som lever inkapslad i ett limbo och alltså är onåbar. 

Apropå låtlängd berättar Mike Oldfield i en intervju om sitt och skivbolaget Virgins publika genombrott Tubular bells. Själv hade Oldfield inga betänkligheter mot en låt på 50 minuter – och Richard Branson tvekade heller aldrig utan släppte Virgins första grammofonskiva som med åren blev en storsäljare. 

Andra låtlängder att notera: Brian Enos Thursday afternoon 60 minuter, Swans The seer 32, Genesis Suppers ready 23, Yes The gates of delirium 23, Zappas The adventures of Greggery Peccary 21 min. Bob Dylans Murder most foul är med sina 17 minuter en lättviktare i diskursen. Medan Just D:s låt LALSK på 62 minuter är svårslagen.


Strömmande kultur är ju inget nytt precis, under flera decennier har teknologin åstadkommit förändringar inte bara av själva konsumtionsmönstren och umgänget kring kultur, utan också av hur vi tänker kring kulturutbytet. Digitaliseringen har faktiskt rubbat hela vårt jordbundna tids- och avståndsbegrepp. 

Vi ser på digital distribution av musik som ett ”kreativt alternativ”, något ”i stället för”, men det stör samtidigt den inre jämvikten för hur musikmöten brukade/brukar se ut. Med snabbare uppkoppling lyckas mediet dessutom hålla kvar uppmärksamheten och bli ännu starkare, projicerande.  

Det är då som vinylen saknas. Stor och tung, platskrävande och repig.

Koncentrationen på själva musiken var antagligen mycket större förr, och det brinnande begäret efter att få äga vinylen var kopplad till ett annat affektionsvärde. Vad fanns det annars för anledning till att skolka de sista lektionerna i skolan än den akuta längtan att komma hem till den egna skivsamlingen?


Så här långt in i texten släpper jag en skiva med tyska sångerskan Dagmar Krause på tallriken, ställer bas och diskant och balans på förstärkaren, vrider högtalarna så att en perfekt stereobild uppstår. Är ingen tekniknörd men vill ändå känna att jag sitter i musiken. Jag vill befinna mig mitt i Krauses tolkningar av Brechts och Weills sånger. Så nära en live-situation som möjligt.

Under pågående pandemi är det många som till sin stora förvåning men oförtäckta glädje vittnar om att de fortfarande älskar vinylen. Så också jag. Längtan går samtidigt till människorna med det klösande uttrycksbehovet och till den musikaliska överskottsenergin som faktiskt tycks behöva vinylformatets utrymme.

Grammofonskivan, long play-skivan, plattan, tolvtummaren, jag försvarar den gärna in i tystnaden.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.