ÅSIKT

Nationalistisk konst för ett land som inte finns

Elggren och von Hausswolfs lek med nationalstatens gränser blev på största allvar tack vare vår samtid

1 av 4
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Staterna i västvärlden kniper igen sina gränser och det blir farligare att vara på flykt undan krig eller fattigdom. Gränsområdena blir allt mer laddade och bevakade.

Dessa ödesdigra platser är en del av konstprojektet Konungarikena Elgaland–Vargaland som för 25 år sedan annekterade dem som sitt huvudsakliga territorium.

Under hösten kan man förkovra sig i projektets historia på Moderna museet i Stockholm. Här finns föremål, dokument och filmer som berättar om den tid som gått sedan konungarikena utropades. 


I en instruktiv video berättar Leif Elggren och Carl Michael von Hausswolff om sin statsbildning. Den är öppen och bjuder in alla som vill bli medborgare och är därför oförstörbar. Samtidigt är målet att alla nationer ska gå samman och utplåna rikena. Eftersom Elgaland–Vargaland består av alla gränsområden i världen skulle det innebära en helt gränslös värld. I denna utopi skulle varje individ ses som kung eller drottning i sitt eget land. 

Detta vänliga och naiva anslag kan tyckas oförargligt i relation till en brutal verklighet, men under ytan finns ett allvar. Det är en skrattspegel som hålls upp.

Konstnärsduons lek med nationalstatens insignier är på en gång uppsluppen och sublim, konungarikena har flagga, regalier, konstitution, valuta och nationalhymn. Nationalrätten är pasta i solrosolja med ketchup, vitlök och basilika – nationaldrycken vodka med Coca-cola. 

Denna drift med identitetsskapande symboler har dessvärre fått större relevans under konstprojektets livstid, då allt fler nationalistiska rörelser växt fram i Sverige och runtom i Europa. Tänk bara på Sverigedemokraternas vurm för folkdans. Eller Nordiska motståndsrörelsens emblematiska flaggor. 


Elgaland–Vargaland annekterar även mentala territorier: som tillståndet mellan sömn och vaka då man kan få hypnagoga hallucinationer, eller Schlaraffenland där allt bjuds i överflöd. Dessa perceptuella invasioner för närmast tankarna till patafysiken (de imaginära lösningarnas vetenskap). Det trotsigt karnevaliska i hela konstprojektet är för övrigt släkt med patafysikern Alfred Jarrys drama Kung Ubu och den senare dada-rörelsen. 

Konungarikenas konstitution har en individualistisk inriktning. Varje medborgare sägs förfoga över sin egen existens och ha makten över sitt liv i enlighet med sina ideal. Målet är att statsbildningen ska brytas ner i små enklaver som består av enskilda individer. Mot nationen ställs den autonoma individen.

Jag tänker mig att sinnebilden för den självbestämmande människan är den som är skapande. Och att Leif Elggren och Carl Michael von Hausswolff genom att upphöja det till norm också hyllar själva konstnärsrollen. Det ligger förstås i linje med detta megalomana projekt att kungarna prisar sig själva. De har också mycket riktigt förklarat att Elgaland–Vargaland är det bästa konstverket någonsin. 

FAKTA

KONST

»  Elgaland–Vargaland

Leif Elggren & Carl Michael von Hausswolff

Moderna museet Stockholm

Till och med 12 november