ÅSIKT

Även de fattiga har en historia

avAnneli Jordahl

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Anneli Jordahl läser om Sveriges tjänstehjon, luffare och sockenlappar

1 av 4
Friherren Eric Hermelin valde ett liv som luffare, men till skillnad från sina fattiga kringflackande bröder tillskrevs han benämningen vagabond.

Alla som minns historielektionerna i skolan som ett debilt rabblande av Vasaätten och olika krig, kan glädjas åt dagens perspektivrika historieskrivning.

Historikern som blickar underifrån finner många oskrivna blad. En skön pionjärkänsla torde infinna sig.

Men också ett motstånd, eftersom marginaliserade människor sällan talat i egen sak, här finns inga dagböcker och familjealbum. Eller släktingar som författat biografier över varandras gärningar.

I antologin Usla, elända och arma skriver olika forskare om utsatta samhällsgrupper, som psykiskt sjuka, ogifta mödrar och hemvändande lemlästade soldater. De lyfter fram individerna och läsaren får följa dokumentära levnadsöden. I varje text relativiseras historieskrivningen utifrån genus, klass och etnicitet. Jag har exempelvis aldrig läst om väl­beställda renägande samers tjänstehjon. ”Sockenlapparna” hade de mest föraktade arbetsuppgifterna som att flå hästar och hundar.

När historikern Malin Gregersen skriver fängslande om luffarnas liv vid 1900-talets början följer hon parallellt den fattige Ola Träben och friherren och översättaren Eric Hermelin. De levde likartade liv som kringflackande i världen, pengar som kom från påhugg, tiggeri eller stöld gick till öl och brännvin.

Båda drevs av stark frihetslängtan som omöjliggjorde ett liv på institutioner. De delade en anslående uppfinningsrikedom vad gällde rymningar (särskilt Ola med sitt träben) från hospital och fattighus. Men den stora skillnaden var att Hermelin hade ett val. Ett skyddsnät av släktingar ur överklassen som höll honom med pengar. När han mellan rymningarna återbördades till hospitalet där han vårdades för alkoholism och manisk depressivitet i Lund levde han ståndsmässigt med tillgång till sällskapsrum och bibliotek. Här tillbringade han sin tid med att översätta persisk poesi.

Ola Träbens svåra uppväxt och dramatiska vuxenliv finns dokumenterat då han blev intervjuad av en amatör­etnolog på Lunds fattighus. Luffare var ett självklart epitet för Ola Träben. Medan Hermelin tillskrevs den tjusigare benämningen ”vagabond”.

Sociologen Roddy Nilsson tar i sin text om ”lösdrivare” upp att socialminister Gustav Möller var kritisk till omvårdnad av ”de asociala elementen”. De som inte gjorde rätt för sig fick inte förväxlas med den svenska arbetarklassen. Jag gissar att Möllers hårda inställning har personliga orsaker. Möllers mor arbetade – som fattig änka och försörjare av två söner – bokstavligen ihjäl sig.

Antologier är av naturliga skäl spretiga, eftersom skribenter har olika stilistiska förmågor. Jag vet inte hur redaktörerna har burit sig åt för att få till en sådan jämn textkvalitet och homogent berättar­tempo. Det går nämligen att läsa antologin rakt igenom - paradoxalt nog med tanke på ämnet - som a good read.

Antologin är en bok om vi och dem, hem och hemlöshet. Om människor som på grund av ras, kön, fattigdom, sjukdom eller egensinne står vid sidan av det etablerade samhället. Hur de som inte får godkänt utifrån rigida normer för arbete och familjebildning föraktas och förföljs.

Kort sagt en bok som kan läsas som en nutidsskildring.