ÅSIKT

25 år utan att banga för bråk

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Tidskriften som fortsätter väcka ilska och glädje

"Bang" fyller tjugofem år, och firar blygsamt. Den feministiska klassikern genomgår förändring. I mars tar Sanna Samuelsson över posten som chefredaktör i stället för Johanna Palmström och den nya layouten är inte riktigt på plats, vilket långsökt kopplas till feministisk rekonstruktion.

Med det sagt är det en lättnad att inte hela numret vigs åt klappar på axeln. I stället nöjer de sig med att låta läsare svara på frågan om minnen av Bang under åren. Enkäterna understryker det som Bang alltid har varit – en bråkig historia som inte nöjer sig. Alla som har läst Bang har fått ögonen öppnade, och alla har blivit riktigt förbannade. Den fanns hos min mamma tills hon sa upp prenumerationen av en anledning jag inte minns. Och det är väl som det ska, särskilt nu när feminismen spretar åt alla håll. Att Bang fortsätter besvära är ett sundhetstecken för frågor som ges mer utrymme och erkännande.

Samtidigt ryms en kontrast i detta nummer (och antagligen de kommande), nämligen behovet att enas och organiseras. Behovet uppstår när så mycket händer runt omkring som representerar Bangs absoluta motsats. Bidragen samlas kring temat Ekonomi och kretsar ofta kring ovanstående faktum.

My Vingren sammanfattar medierapporteringen som följde händelserna i Köln. Samtidens journalistik måste förhålla sig till populistiska sajter som Fria Tider och Avpixlat, som ständigt förskjuter sanningsbegreppet. Vingren och andra privatspanare som till exempel Gellert Tamas visar återkommande hur viktig den här sortens granskningar är, när en människa sätter sig ner och helt enkelt gör jobbet. Läser, ställer uppgifter mot varandra. Men för rävsaxen som modern journalistik befinner sig i finns inga färdiga svar. Hur man än gör blir det fel. Förtroendet urholkas om man helt ignorerar de bruna uppstickarna, samtidigt som en anpassning är katastrofal.

Ekonomi-temat gör kopplingen mellan feminism och klass sömlös, och det sambandet är en av de stora förtjänsterna med Bang. Kanske tydligast i Paula Mulinaris text om dricks, och hur det är direkt länkat till en arbetsmarknad där man ska synas och framför allt synas på rätt sätt. En kvinna som ofta får frågan ”var kommer du från, egentligen” ska vara beredd på att ge ett svar som tillfredsställer och inte förvirrar. ”Jag kommer från köket” är alltså otillräckligt för den som vill tjäna mer.

Även Jenny Härold Blomqvists bidrag om den nedvärderande och könsbundna synen på arbete inom omsorg, gör det omöjligt att anklaga Bang för elitism. De befinner sig till stor del på platserna som beskrivs.

Susana Alakoski önskar sig i framtiden fler skildringar från låglöneyrken. Men den framtiden är redan här, även om det såklart är tillåtet att önska sig mer.

ARTIKELN HANDLAR OM