ÅSIKT

När vi bryr oss om barn föds barnet inom oss

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

K G HAMMAR om ett dokument och en verklighet

Foto: MAJA SUSLIN
K G Hammar.

Den första julnatten mötte vuxenvärlden livets mening i barnets gestalt. Yttre makthierarkier och inre intelligens-överlägsenhet utmanades av det oskyddade barnets ankomst i världen. Detta barn har inte lämnat mänskligheten, och mänskligheten har inte heller kunnat frigöra sig från det. Men det skulle ta lång tid för ”bara ett barn” att bli ”aldrig utan ett barn”. Vuxenvärlden borde inte kunna fatta sina beslut utan att barnet var närvarande i beslutsfattarens medvetande.

Så såg barnkonventionen dagens ljus. Insikten ”aldrig utan ett barn” präntades på dokument, och stater skrev under. ”Barnets bästa skulle komma i främsta rummet.” ”Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd”, liksom att ”varje barn har en inneboende rätt till livet”. Löftet att inga beslut och prioriteringar i vuxenvärldens politiska dimensioner ska fattas utan barnets närvaro i beslutsprocesserna finner sitt uttryck i satsen att ”konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling” (artikel 6:2).

Det ser ju ljust ut, som en gryning över mänskligheten. Om alla som undertecknat Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter till det yttersta av sin förmåga vill säkerställa barns överlevnad och utveckling, så har världen redan blivit en annan. Tyvärr talar inte dokument och verklighet samma språk. Om världens stater till det yttersta av sin förmåga hade satt barnet i centrum, då hade inte tusentals barn dött varje dag av näringsbrist, av brist på rent vatten, billiga läkemedel och grundläggande hälsovård. Då hade inte 20 miljoner barn tvingats fly från sina hem på grund av väpnade konflikter. Då hade inte 150 miljoner barn lidit av undernäring. Då hade inte 120 miljoner barn saknat skolgång. Då hade inte sex tusen barn smittats av hiv/aids, varje dag. Då hade inte 300 miljoner barn utnyttjats i barnarbete eller 300 000 använts som barnsoldater och fått sin livssyn perverterad.

Då hade inte landminor använts, landminor som knappast drabbar soldater men desto mer civila och framför allt lekande barn. Då hade inte barn tvingats till sexuellt slaveri. Kanske hade inte heller underhållningsvåldet varit så lönsamt.

Vi är trötta på statistik, särskilt om den är plågsam och anklagande. Vi tycks kunna avskärma oss. När vi tar del av statistik tycks vi vara långt borta från människors verklighet, inte minst barnens. Vi tycks kunnat leva med en kunskap som om den inte fanns. För att bli konkret: kan verkligen dödandet av barn motiveras med att det fanns en terrorist i huset? Kan verkligen ekonomiska massförstörelsevapen (sanktioner som leder till mångdubblad barnadödlighet) motiveras med att barnens politiske härskare är en männi-skoföraktande diktator? Är det verkligen att anstränga sig till det yttersta av sin förmåga att tillgripa den moderna krigföringens metoder och krigsteknologins möjligheter i krislägen? Måste inte barnen i så fall tänkas bort helt och hållet?

Fred för barnen betyder fred på jorden! Så enkelt är egentligen budskapet, och samtidigt så omöjligt. Lätt att säga – världen behöver inte fler deklarationer. Vad som behövs är att vi menar vad vi säger, att vi vuxna i alla lägen, i små sammanhang och i globala sammanhang, söker lösningar på våra problem med icke-våldsmetoder, genom samtal och förhandling, genom samverkan och framförhållning, genom att tidigt i våra beslutsprocesser se barnen, lyssna till barnen och till det yttersta av vår förmåga söka lösningar med barnens bästa för ögonen. Det som är bra för barn är bra för alla människor. Fred för barnen betyder fred på jorden!

Men julnatten med dess möte mellan vuxenvärlden och livets mening i barnets gestalt föder inte bara en barnkonvention på sikt. Det mötet för oss ett steg längre. Det handlar om mer än att vi vuxna ska ta hand om barnen. Det handlar också om att låta barnen ta hand om oss vuxna, om att låta barnet i oss födas på nytt och få inflytande över oss. Det barn som den första julnatten föddes i Betlehem skulle som vuxen ställa barnet i centrum. När hans lärjungar trätte om vem som var störst, tog han ett barn och ställde det i deras mitt och sa, att barnet är störst. Han sa också att om ni inte omvänder er och blir som barn är himmelriket stängt för er. Det handlar om uppochnervända värderingar. ”Barnet buret bär den vuxne” som författaren Gunnar Edman uttryckte det i en boktitel från början av 1990-talet med en för Edman typisk ordlek. Det är julnattens dubbla budskap han försöker uttrycka. Det handlar om att vi ska visa barnen omsorg, bära dem. Men det handlar också om den djupa erfarenheten att när vi bär barnen bär de oss. När vi bryr oss om barn föds barnet inom oss, och det är den erfarenheten som bär oss genom livet.

Fred för barnen betyder fred på jorden. Om jag sätter barnens fred i första rummet föds freden inom mig. Julefrid och julefred – hela året runt!

K G Hammar (Ärkebiskop)