ÅSIKT

Krigarkungen går igen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avClaes Wahlin

KULTUR

Dramat om Karl XII allt annat än feg föreställning

Foto: Urban Wedin
Hans Sandquist som liket Karl XII i ”Carolus Rex”.

”Satans ballskräppa! Djävulusiska ­rumpoxe! Lösfotade Gilbertil!” Med sådana invektiv segar sig Karl XII:s lik upp ur graven i Riddarholms­kyrkan, en gång Nordens ­lejon, nu blott ett spöke som i Hans ­Sandquists gestalt berättar för ­publiken om sitt liv, en biografi ­fjärran forna tiders mytologisering. Här möter vi en egoistisk liten ­narcissist som har problem med sin mansbild, en barnakung som aldrig hinner bli vuxen innan han ­stupar för den berömda kulan vid Fredrikshald.

Nils Poletti har tillsammans med ­scenograf Markus Granquist och ­kostymör ­Lena Lindgren tråcklat ihop en snabbspolning från kungens barnaår, över fostran till Riktig Man och de följande fältslagen fram till det välkända slutet 1718. Med ett 30-tal roller ­fördelade på tio skådespelare skildras en dysfunktionell ­familj, lismande hov­herrar och ­-damer, militärer från när och fjärran samt ett par ­vackra, unga gossar som är det ­närmaste Carolus Rex, som han envisas med att bli ­kallad, kommer kärleken.

Vanvördig kan möjligen en fundamentalistisk rojalist kalla denna ­föreställning. Med Polettis fräcka ­dialog och Lindgrens fantasi­fulla kostymer ­presenteras snarare en ung man som aldrig fick välja sitt liv. Med syster ­Ulrika Eleonora som ­pyroman (hon ­råkar bränna ner slottet Tre Kronor) och en far som oroar sig för sonens sexuella läggning, är det vapen och krig som bestämmer hans liv. Att ­jaga harar i Wrangelska palatset eller ­supa en livs levande björn under bordet - det ­roas ­kanske inte alla tonåringar av.

Bäst fungerar denna oftast under­hållande föreställning i scener som kröningen, där man samlat hovet i blågula dräkter, prydda med allt från älgkronor och hockeyhjälmar till ­samiska attribut och fjäderskrudar. Så ser en föreställd nationell identitet ut, ­nyckfulla symboler i en salig röra. ­Repliker som fälls som ur barna­munnar eller vardagligt ­småprat som gärna avslutar en scen ger en speciell, lite rörande ­atmosfär, dessvärre ­något ­entonig eftersom ­ensemblen bär myggor och rösterna då svävar alltför fritt i kyrkorummet.

Spelet kunde också ha­ ­rytmiserats ­bättre, även om ­ensemblen är god, framför allt ­måste Eric Stern (Hedvig ­­­ Eleonora, hertig Fredrik, med flera) och Sanna ­Sundqvist (Unge Karl XII, ­Ulrika Eleonora d ä, med flera) nämnas. Och ­invektiven då? Rump­oxe är en dumsnut, ­Gilbertil var en trollkarl och ballskräppa, det är vare sig ­Poletti ­eller Dramaten. Detta är nämligen allt ­annat än en feg föreställning.