ÅSIKT

Så blir kramp till kamp

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Rädda välfärden med ett solidaritetsblock

Samla alla välfärdskramare
Stefam Löfvens hjälplösa sökande efter ett blocköverstigande samförstånd duger inte. Inför valet den 22 mars behöver Sverige ett block av solidaritet, skriver historikerna Kjell Östebrg och Håkan Blomqvist.

Alliansen med stöd av Sverigedemokraterna fällde den rödgröna regeringen. De kunde inte ens släppa igenom begränsade förbättringar i A-kassan, för pensionärer eller kvinnor utsatta för våld. Kombinationen av alliansens angrepp på den gemensamma välfärden och SD:s avsky mot invandring har förändrat politikens förutsättningar.

Då duger det inte att hjälplöst söka blocköverskridande samförstånd. Sverige behöver i stället ett verkligt block av solidaritet som försvarar och återuppbygger en rättvist fördelad välfärd, omfördelar överflödet, garanterar jobb åt unga och nyinflyttade och vänder utvecklingen i riktning mot ökad jämlikhet, social återuppbyggnad och förnyad framtidstro.

Sverige har inte av en slump blivit ett av de länder i västvärlden där ojämlikheten ökar snabbast. Det är en följd av politiskt fattade beslut: att prioritera inflationsbekämpning framför full sysselsättning, att sänka skatterna för höginkomsttagare, att vägra räkna upp a-kassa, barnbidrag eller underhållsbidrag, att göra vården till marknad, segregera skolan, öka de otrygga anställningarna och acceptera lönedumpning. Det är grundstenar i den allianspolitik som nu riskerar bli ingredienser i blocköverskridande kompromisser.

I mitten hotar avgrunden. Det är den internationella erfarenhetens tydliga språk.

Allt sedan Tony Blairs ”Tredje väg” har kärnan i det socialdemokratiska välfärdsbygget – en stark offentlig sektor och en ekonomisk politik som syftade till full sysselsättning – gradvis urholkats. Tilltron till politiken framför marknaden. Resultatet har blivit att socialdemokraterna i land efter land reducerats till 20-procentspartier. Kommer partiet ens i mönsterlandet Sverige ta sig över 30?

Mittenväljarna har föredragit det borgerliga originalet. Många traditionella arbetarväljare har valt invandrarfientliga partier i stället för en ideologiskt utarmad social­demokrati.

Men vad säger historien? Är inte hela det svenska välfärdsbygget en produkt av överenskommelser över blockgränserna? Ofta pekar man på Palmes samarbete med folkpartiet på 1970-talet, med Hagaöverenskommelser och stöd till regeringen Ullsten. Vad man då glömmer är att det var överenskommelser som träffades för att få delar av borgerligheten att stärka välfärdsstaten. Hagaöverenskommelsen skedde parallellt med att riksdagen klubbade igenom de mest omfattande sociala reformerna någonsin.

Det andra återkommande exemplet är krisöverenskommelsen under räntekrisen 1992. Då var styrkeförhållandena de omvända. Under trycket från valutaspekulanter och borgerliga ekonomer accepterade socialdemokraterna stora delar av regeringen Bildts sociala nedskärningar. Arbetslösheten ökade från 2 till 8 procent, där den stannade, de sociala klyftorna vidgades, den psykiska och fysisk ohälsan steg kraftigt.  Man lyckades ”bryta arbetarrörelsens problemformuleringsinitiativ” och få rörelsen ”att slå knut på sig själv”, löd LO:s bistra bokslut.

Fyra år av blocköverskridande kompromisser skulle ytterligare driva på nedmonteringen av välfärden, cementera massarbetslösheten och gynna invandrarfientliga krafter. 

Värdet av blockpolitik är med andra ord en fråga om styrkeförhållandena. När arbetarrörelsen är stark, vinner välfärdsstaten på uppgörelser med borgerligheten. Annars inte. 

Att en stor majoritet av svenska folket, långt in i de borgerliga leden, motsätter sig att riskkapitalister berikar sig på skattemedel för skola och vård visar hur djupt rotat stödet för den solidariska välfärdsstaten fortfarande är. Det anger potentialen för en annan politik.

Om avgrunden lurar i mitten finns kraften att förändra i djupet. Tiotusentals fackligt aktiva, ungdomar och nyinflyttade i slitna förorter, vårdpersonal som tänker omsorg i stället för ”pinnar”, glesbygdsbor som vägrar välja mellan äldreomsorg och flyktingmottagande. De utgör den väldiga reservoar av samhällssolidaritet som kan blockera och bryta den senaste tidens ödesdigra politiska utveckling.

Men då måste de ställas på fötter, bjudas in i politiken, påverka lösningarna. Arbetarrörelsen kan med all sin energi, sitt kunnande och sin uppfinningsrikedom finna formerna för det. På ort efter ort, arbetsplatser, skolor och bostadsområden, kan rådslag hållas, behoven inventeras och uppgifterna formuleras.

Den myllrande samhällskraften av fackföreningsfolk, socialdemokrater och vänsterpartister, feminister och miljökämpar, antirasister, välfärdskramare och arga pensionärer kan hjälpas åt att ta initiativen och dra i gång en bred opinionsrörelse för gemensam välfärd, jämlikhet och klimatansvar. Tillsammans kan vi segra den 22 mars, bryta det parlamentariska dödläget och vända det ödesdigra till det löftesrika.

Sverige är rikare än någonsin. De svenska bankerna gör i år 100 miljarder i vinst. Aktieutdelningarna slår miljardrekord. Skattesänkningarna har snart överfört tusen miljarder som kunde ha använts till välfärds- och trygghetssystem. Hur mycket har forslats undan till skatteparadisen?

Med ett uns av samhällssolidaritet skulle en bråkdel av de tillgångarna kunna täta välfärdssprickorna och jämna ut klyftorna i stället för att låta människa ställas mot människa och göda rasismen. Sverige behöver inte mer av bortkompromissad välfärd. Vi behöver en gemensam rörelse av samhällssolidaritet som förmår stå emot den nya ödesdigra kombinationen i svensk politik. 

Kjell Östberg

Historiker

Håkan Blomqvist

Historiker