Alla tjuvar och samplar

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Jacob Lundström om dokumentären A Remix Manifesto

Så fort Arn – Riket vid vägens slut rullade igång i salongen ville jag göra om den. Filmen visade sig förvisso snart vara bortom räddning, men kunde jag inte åtminstone få klippa bort den där myndiga berättarrösten? Den som omedelbart förklarar att filmen vi ska få se utspelar sig i ”Västra Götaland”. När det i bild just stått textat ”Västra Götaland”.

Det är inte längre filmkritikerns lott att fruktlöst gnälla över övertydligt berättande – eller för den delen filmtittarens att behöva utstå utdraget sentimentala slutscener. Som det i Arn-filmen. Klipp bort det bara. Klistra in det där dansnumret från Slumdog Millionaire i stället.

Så lyder åtminstone remixens evangelium. Det framförs i den angelägna och aktivistiska, om än något flåshurtiga, nya dokumentären A Remix Manifesto där den kanadensiske filmaren Brett Gaylor reser runt och pratar med remixfenomen som popsnöret Girl Talk och förståsigpåare som juristen Lawrence Lessig. (Filmen finns att ladda ned via iTunes eller Pirate Bay.)

Filmen tecknar en bild av nätets remixkultur där vi skapar nytt genom att kopiera varandra. Till skillnad från 1900-talets dominerande masskultur inbjuder nätet oss att delta i kulturproduktionen på nya sätt. Rollfördelningen mellan producent och konsument blir allt mer otydlig.

Trots den pågående diskussionen om sociala media och nätets spirande deltagarkultur har debatten om fildelning tenderat att handla alltmer om olovligt distribuerad musik eller film. Men vi fildelar ju programvara också. Tack vare ökad spridning av olika digitala redigeringsverktyg kan fler skapa nytt utifrån det arbetsmaterial som finns allestädes närvarande på nätet i form av text, ljud och bilder. Det är bara att titta på Youtubes aldrig sinande kollageflöde.

Så sett är remix ingenting nytt – människor har alltid blandat friskt av vad vi har runt omkring oss. Vi kan inte låta bli att bygga vidare på berättartradition och kulturarv. Därför återanvänder otaliga kärleksromaner den romantiska konflikt vi förknippar med Romeo och Julia. Därför recyclar genrefilmer samma teman, motiv och bildlösningar.

Men det är en remixpraxis som stöter på patrull nu när den muntliga och sedermera skriftliga kulturen övergått i en som är digital. Den kulturella allmänningen består inte längre bara av berättartraditioner utan av fritt florerande filer. Det som gör A Remix Manifesto intressant är därför inte bara argumenten den för fram – filmen återanvänder i bästa remixanda såväl resonemang som belysande exempel från Lawrence Lessigs uppmärksammade bok Remix från ifjol – utan att den i sig själv utgör ett potentiellt upphovsrättbrott. Till skillnad från Lessigs ljud- och bildfria bok är filmen inte bara en beskrivning av immaterialrättsliga övertramp; genom att inkludera såväl otillåten musik som dubiösa filmklipp är den också ett utövande av samma övertramp.

Vilket är lite av hela grejen. A Remix Manifesto visar hur nätets remixkultur ständigt krockar med underhållningsindustriernas advokater. På ett juridiskt plan handlar konfrontationen bland annat om citaträtten. Det vill säga, i vilken utsträckning får jag lov att använda mig av det som någon annan skapat för att skapa något nytt. Här omgärdas bild- och ljudcitat av andra restriktioner än citerad text. Eller kanske rättare sagt andra kulturella sedvänjor. Medan det i princip är omöjligt att – med lagens goda minne – sampla några sekunder av James Browns musik eller filmade scenuppträdanden utan att betala royalty, är det relativt riskfritt att citera en textrad eller två.

Enligt Lessig medför den digitala kulturen att vår läs- och skrivkunnighet numera även innefattar ljud och bild. Om underhållningsindustriernas advokater får ökat gehör för sin klagan, med hänvisning till det kopieringsförbud som i grunden härrör från en annan medial tidsålder, är följden därför både kriminaliserad kreativitet och ytligare yttrandefrihet. Den formulering som ska trygga yttrandefriheten lyder i amerikansk lagstiftning ”fair use”, vilket i den svenska motsvaras av ”god sed”. Och om det är något nätet fört med sig är det nya seder. Goda? Det beror på vem du frågar.

Kanske är det dags att inse att allt vi skapar utgörs av mer eller mindre kreativa lån och omarbetningar. Även mindre lyckade medeltidsmatinéer som Arn – Riket vid vägens slut.

Jacob Lundström

Redaktör för filmtidskriften FLM

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.