Ta bort skygglapparna – stå för matkulturen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I onsdags var det meningen att Erik Haag skulle ha ätit grillat marsvin i tv på bästa sändningstid. Programmet heter ”Landet brunsås” och handlar om matkultur ur ett svenskt perspektiv.

Nu blev det inte så. Avsnittet stoppades av SVT efter vädjan från den peruanska familj som medverkade i inslaget. Trots att marsvin är lite av en nationalrätt i Peru hade man fått kalla fötter för att visa sin matkultur – och kanske var det taktiskt riktigt. För familjen, vill säga.

Vi andra kan bara beklaga, för det här hade kunnat bli en riktig brandfackla i en oerhört viktig debatt, men som många skyggar för. Hur ser de etiska grunderna för vårt köttätande ut egentligen? Finns de över huvud taget?

Jag kan erkänna att jag själv inte var sugen på att se folk knacka ihjäl, flå, grilla och käka marsvin – jag hade nämligen själv ett som husdjur när jag var nio år. Hon hette Lotta och levde hemma hos oss i en plastbalja och fick två gånger ungar med våra kusiners marsvin Beige, vilka helt osentimentalt byttes in mot marsvinsfoder i djuraffären.

Men jag tycker inte att mina erfarenheter som barn ska ligga till grund för vår matetik. Det är naturligtvis också en kulturell sak. För peruanerna är det lika självklart att äta Lotta och hennes släktingar som det är för oss att mumsa kyckling. Matkultur, kort och gott. För att nu inte tala om alla grisar vi sätter i oss, som har betydligt större hjärna och därmed också känsloliv än ett marsvin.

Matkultur! Det låter enkelt, men är djupt komplext.

Vi lever på invanda traditioner, och kan göra det så länge vi inte behöver ta konsekvenserna. Lek med tanken på att vi skulle börja från noll i dag. Ingenting var givet, allt omprövas från grunden. Vi började från början med allt. De som ville ha kött fick slakta och stycka det själva.

Hur många av oss skulle fortsätta med köttbullar här i det rika västerlandet, där det inte är några problem att få näring och proteiner utan slakt? Handlar det kanske om 10 procent av befolkningen? Och då huvudsakligen de redan jakt- och slaktvana. Bara att tvingas se slakten skulle skrämma bort mer än hälften.

Vi lever på en tradition vi lånat av våra förfäder. Och för att kunna upprätthålla den utan att vi ska må dåligt måste vi dölja hela det känsliga produktionsledet tills den fått karaktären av ”vanlig mat på tallriken”.

Basen i vår matkultur är, åtminstone för den stora majoriteten som äter industrislaktad föda, inte etik eller konsekventa ställningstaganden – utan fusk.

Jag säger inte att man inte ska äta djur. Men ska man göra det får det inte bygga på blundande. Det måste ske på ett sätt man kan stå för och ta konsekvenserna av.

Fredrik Lindström

ARTIKELN HANDLAR OM