Spretar & krånglar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dag inleds Stockholm Pride, med temat ”öppenhet”. Alice Eggers läser en antologi som bryter ner maktens definitioner

Fanny Ambjörnsson.
Fanny Ambjörnsson.

Det finns en berättelse om homosexuella som är linjär, den rör sig mellan intolerans (då) och tolerans (nu). Objekten i den här beskrivningen är inte sällan samma som subjekten, det är den som har skrivit brevet som är med i filmen. Samtidigt ligger någon annans subjektivitet som en blöt filt över berättelsen. Det är vi:et ”vi” som ska tolerera, ”vi” som är centrum.

Så fungerar maktens struktur, det är inte konstigt, det är applicerbart överallt i de system av över- och underordning vi så krampaktigt håller oss fast i. Den som befinner sig under kommer att beskriva sig själv utifrån den övres blick, eftersom det är den övres blick som utgör den omkringliggande verkligheten, den är berättelsen.

Jag säger det högt för att inte bli raljant mot vissa texter i antologin Den moderna homofobin (red. Eva Borgström). Enkla vittnesskildringar från arbetsplatser kommer alltid att ha ett existensberättigande bara genom att föröka sig kvantitativt. Vi behöver allas berättelse, om och om och om igen.

Men det är stor skillnad mellan de texter jag är glad över att de skrivits eftersom de nu finns, och de jag är glad över för att det verkligen händer något i mig när jag läser. Det senare gäller Fanny Ambjörnssons text om öppenhetens imperativ. Den glider från det konkreta och relativt enkla, sammanfattat i hävdandet av alla människors lika värde och rätt, till frågor som osäkrar i grunden.
Vem har rätt att inte vara öppen med sitt privatliv nu för tiden, till exempel? Ambjörnsson refererar Pia Lundahls tanke i Lesbisk identitet (1998) om ”det samtida kravet på att vara autentisk – att hitta sig själv” och skriver: ”Denna autenticitet speglas framför allt genom att man är ärlig och öppen med vem man är. Den person som döljer sin sexualitet kan, enligt denna logik, aldrig uppfattas som autentisk. Slutsatsen blir att man, för att framstå som en lyckad och normal individ, måste leva öppet.”

Plötsligt blir frågan om det är en rättighet eller ett krav att ”komma ut” och, nästa tanke: ”komma ut” från och till vad? Ambjörnsson kallar det ”den nya öppenhetens diskurs, där uppmaningen att komma ut implicerar en stabil identitet att bekänna”. Att det blir mindre och mindre provocerande i offentligheten att välja annorlunda innebär inte att det blir mer okej att inte välja alls.
Det är svårt att hitta ett mer talande exempel på det än Andy Candys text om transpersoner. Frågan ”Är du kille eller tjej?” är inte ens i närheten av att vara så oviktig som jag önskar när jag läser om frihetskänslan under Queertopia-festivalen i Norberg förra sommaren. ”Människor kan bli besatta, aggressiva och hotfulla i samband med denna undran” skriver Andy Candy och jag tänker att kampen mot det dualistiska samhället alltid måste existera samtidigt med annan kamp, annars finns det alltid någon jävel som vinner. Orättvisa bygger på dikotomier och kommer att klibba sig fast i varje slentrianpolarisering.

Jag vill också nämna Christina Kjellsons text Homosexuella och deras vänner bara för att den är arg på ett sätt som gör mig lycklig från min publikplats i den strukturella teatern. Lars Gårdfeld skriver visserligen ”Den glada lilla smygbög jag en gång var, är inte mer. Jag har blivit en argbigga”, men känns ändå som en väldigt vän och förstående argbigga. Kjellson däremot kokar:

”Heterosexuella män dominerar festivalerna. / Män gillar män. / Kvinnor gillar män. / Män gillar heterosexuella kvinnor. / Heterosexuella kvinnor vill höra Rikard Wolff” skriver hon om kulturevenemang med epitetet ”homosexuella”.

Att ta med sig den ilskan ut i Pride-veckan är nyttigt, som en extra fest i festen, att slagsmålandet aldrig tar slut.
Redaktören Eva Borgström har satt ihop en antologi kongenial med sitt innehåll, den spretar och krånglar, vägrar vara en enhet, en identitet. Som ”Alex” säger i en intervju med Ambjörnsson: ”jag tycker det är viktigt att man inte alltid måste vara tydlig med vem man är”. Att läsa Den moderna homofobin är att kastas in i pluralismen och icke-definierandet, att tvingas tänka både och, i stället för antingen eller. Och när läsningen är över tänker jag att det kanske ändå är det som är alltings lösning.

Alice Eggers

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.