Egotrippen

Av: Åsa Linderborg

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Åsa Linderborg om Christiania: ett paradis för haschtomtar – men ett helvete för barnen

1 av 3 | Foto: SVT
socialt experiment – på barn Lilla Sofie (i famnen) med mamma och pappa på 1970-talet. I dokumentären ”Christianias barn” berättar hon om uppväxten bland stenade och packade vuxna.

Jag besökte Christiania första gången 1986. Ett minne dröjer sig kvar; en pojke i sjuårsåldern som springer med en kniv nedstoppad innanför byxlinningen i ryggslutet. Kniven såg ut att vara redo att användas, men för vad?

Grabben korsar snabbt mellan cannabisborden, brädhögarna, cyklarna och de lösa hundarna, mellan en stenad grönländare i hatt och ett turistpar som tittar på olika pipor, väger dem i handen, inspekterar munstycke och holk.

Jag tänker ofta på den där pojken, hur det var att växa upp i fristaden och vad som kan ha hänt med honom sen. 

Svaret får jag delvis i dokumentären Christianias barn som ligger på SVT Play. Här berättar Sofie, Rufus, Trylle och Lise om sin uppväxt i fristaden Christiania. De är alla födda på sjuttiotalet och därmed lite äldre än pojken jag såg, men deras berättelse handlar om fler än dem själva, och det är en förfärlig historia.

Det var i september 1971 som ett hundratal unga människor ockuperade ett område på 34 statliga hektar mitt i Köpenhamn, en övergiven kasern längs med den vackra kanalen. Det unika med denna ockupation – det ockuperades i hela Europa vid den här tiden – var att Folketinget accepterade idén om en fristad som ett ”socialt experiment”.

Christiania blev en symbol för det danska frisinnet och toleransen. Parollen var ”Frihet, fantasi och gemenskap”, och till denna frihet räknades inte bara att organisera ett samhälle efter ett skön, utan också att flumma och trippa som man ville.

Pusher street, det var där pojken med kniven pinnade, är paradgatan för en cannabisförsäljning som är big business. I mitten av 80-talet organiserades försäljningen av mc-gänget Bullshit, som låg i öppet krig med Hells Angels.

2013 var omsättningen, enligt polisens beräkningar, mellan 700 miljoner och en miljard. Det året beslagtog polisen 1,5 ton hasch i Christiania. Det säger nåt om volymerna.

Tyngre droger förbjöds 1979. Sofie, det första barnet som föddes i Christiania, förlorade sina junkieföräldrar tidigt. De andra berättar om mammor och pappor som alltid var stenade eller packade. Hur de letade efter föräldrarna på kvällarna, hungriga, frusna, rädda, oroade.

Det var en lekplats för de vuxna, konstaterar Lise, en gränslös värld där barnen tvingades bli en del av föräldrarnas egotripp.

Idén om gemensamt ansvarstagande gällde aldrig barnen, ingen vuxen grep in om nån unge for illa, minns Trylle. Många fick uppleva våldsamma psykoser, dödliga överdoser eller sexuella övergrepp, men man tillkallade aldrig polis eftersom snuten var en del av den repressiva staten och därmed i alla lägen tillhörde fienden. Solidariteten med fristaden var större än viljan att tillgodose barnens behov.

I filmen konfronterar de vuxna barnen sina föräldrar, men christianiterna, som byggt hela sin identitet och kamp på att ifrågasätta alla auktoriteter, klarar inte att fristaden blir diskuterad. Att säga emot gäller inte här: Det där är ”din historia, dina upplevelser”.

En parodisk haschtomte till pappa säger till sin son Rufus att han fanns där för honom hela tiden, om än inte alltid hemma. Han minns ett tillfälle när han hade tagit hem en perfekt kvinna vars vätskor var som den ljuvaste sav, och så började sonen gråta. Det var verkligen inte hyggligt gjort, menar pappan, och pojken som nu är en man, blir skamsen.

Barnens uppgörelse är så mild och försiktig, alla fyra ber indirekt om ursäkt för sina minnen; medberoendet, lojaliteten med föräldrarna, är tydlig.

Mitt nästa besök i Christiania var långt senare, 2009. Det var lite annorlunda nu, mycket av det färgglada hade flagnat. En keramikverkstad var nedlagd, och även andra rörelser var igenombommade eller till synes övergivna. Men här fanns nu också en fin butik med dyra cyklar. Av det politiska eller ideologiska märktes ingenting, sjuttiotalets karnevaleska radikalism hade ersatts med yoga och yin- och yangmystik.

Men på Pusher street var försäljningen i full gång, vid olika bord och bodar låg högar med varor i stora plastpåsar. Där fanns också försäljning av t-shirts, tändare, karamellaskar och annan geschäft med Christianias emblem. Fristaden är Köpenhamns tredje största turistattraktion vid sidan av Tivoli och Den lille havfrue.

Jag gick runt och funderade över om pojken jag sett 23 år tidigare var en av männen som satt och rökte fetingar tjocka som krattskaft. Många barn, berättar dokumentären på SVT, blev tunga narkomaner.

Christiania, som varit en politiskt het potatis i alla år, fick legal status 1989. I början av 2000-talet ville ändå den liberal-konservativa regeringen ”normalisera” fristaden. Det var dömt att misslyckas. Sociologen Håkan Thörn berättar i sin intressanta studie Stad i rörelse om hur politikerna 2003 utlyste en arkitekttävling för att rensa upp och rensa ut fristaden. Ett enda arkitektkontor ställde upp och det med ett bidrag i form av en affisch: ”Länge leve Christiania!”.

Det tycker nog jag med, men jag har svårt att se det ”levande” i projektet. Det är mer av en kulturinstitution, ett slags hippie-Skansen av nåt slag; man går dit och tittar på exotiska, utrotningshotade varelser. Men det är lika fullt ett socialt experiment med barn.

Att Christiania är ett politiskt projekt är uppenbart: Det är bostadsbrist och det här står tomt, här ska vi bo! Det utopiska är också lätt att se: Man kan leva på olika sätt! Men hur ska man formulera fristadens ideo-logi mer konkret? Vi ockuperar mark, ordnar sophanteringen själv, bygger hus som vi vill, drejar och smider grejer. Och så röker vi på så in i helvete, som en skön samhällsprotest.

Dokumentärfilmen visar klipp från en demonstration för kanske trettio år sen; christianiterna har dragit ut i city till försvar för sin överlevnad med en banderoll där nån målat ordet klasskamp.

Märkligt nog har fristaden alltid haft ett starkt folkligt stöd, men var hittar man klasskampen i ett projekt som har som idé att vara så alternativ som möjligt? Som vill isolera sig och bygga nåt helt eget, som vill delta så lite som möjligt i det övriga samhället?

Det ger ett mer småborgerligt än socialistiskt intryck, särskilt som Christiania numera är friköpt. En fond har köpt området från staten och invånarna betalar hyra för sitt boende. Men inte alla.

Tidningen Arbetaren (13 juni 2013) berättar om tre familjer som inte vill betala hyra till fonden och därför ockuperar sina hus. Det är stor humor, särskilt som det irriterar de andra christianiterna, som undrar varför de inte vill bidra till det övriga samhället?

Det är lätt att se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget.

Det är också lätt att se framför sig en gentrifieringsprocess nu när Christiania inte längre är en ockupation, utan lagligt privatägt. Längs med kanalen ligger fina hus bland prunkande träd, en idyll för en barnfamilj som vill bo både naturskönt och centralt. Med privategendomen formas folk ideologiskt; man vill ha låga räntor och har inte längre tolerans för avvikare som beter sig så att värdet på egendomen hotas.

När jag tänker på Christiania blir jag förbannad över romantiseringen över ett sånt gräsligt ställe. Samtidigt blir jag betryckt över att ingen gör nåt liknande igen, intar en byggnad som ett pedagogiskt exempel på den vansinniga bostadspolitiken. Eller ännu hellre, ockuperar nedläggningshotade arbetsplatser och vårdcentraler. Det vore radikalt på riktigt.

Christiania har 900 invånare, 200 av dem är barn. Se filmen, den ligger på SVT Play ända till april.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.