ÅSIKT

Ska Horace Engdahl reduceras till ”grisen”?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Medierna har frenetiskt hamrat på Svenska Akademien

Förr var det få som brydde sig om Svenska Akademien. Man hade möjligen ett förhållande till enskilda ledamöter, men det var i så fall för att man läste dem. Arthur Lundkvist, Birgitta Trotzig, Johannes Edfelt, Werner Aspenström, Kerstin Ekman – de var sina författarskap, inte sina stolar. När Lars Forssell vevade "Internationalen" på speldosa i tv var det nog ingen som uppfattade honom som en representant för Svenska Akademien, för Svenska Akademien var ointressant.

Det var först när Horace Engdahl 1999 tog över som ständig sekreterare, efter en slapp period ledd av Sture Allén, som Svenska Akademien började ta plats och bli en angelägenhet på kultursidorna även dagar på året då inga Nobelpris delas ut.

Kort sagt: Horace Engdahl professionaliserade Svenska Akademien och gav den en dignitet, grandezza och tyngd som den i dag nästan inte mäktar bära upp.


Elitismen, det epitet som oftast påklistras Engdahl, är nog mer tidstypisk än specifik för just honom. Han blev ständig sekreterare i ett Sverige som frossade i klasskillnader, gjorde en dygd av snobbismen och letade efter allt som var medialt.

Horace gestalt – bara namnet! – har fått klä skott för ett helt epokskifte som allt färre känner sig bekväma med. Att han spelade dragspel och skrev kolumner i Friskis & Svettis tidning spelar ingen roll. Att Sara Danius i jämförelse skulle vara av mindre hierarkiskt snitt, tror jag inte stämmer.

Det kan vara klädsamt att påminna sig om det här när kraven på avgång skallar över torg och redaktioner. Om Horace Engdahl hade lämnat sin stol för att "rädda Akademien", hur skulle då, säg, Björn Wiman sammanfatta hans värv? I månader har Dagens Nyheter lika frenetiskt som gällt hamrat på Svenska Akademien. Det är som om frågan blivit personlig för DN. De har känt blodvittring men utgången blev inte den de önskade och nu är Wiman förbannad över det. Ilskan får fylla tomheten – vad ska vi kampanja om nu?

Ska Horace Engdahl verkligen reduceras till "grisen" som skyddade "sexualbrottslingen"? Ska vi svälja påståendet att han som litteraturvetare inte visste vad han sysslade med, som Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet påstod i veckan? Eller att han ska hoppas på att i framtiden bli bortglömd, som Jens Liljestrand ångade i Expressen?


Horace Engdahls överilade artikel om Sara Danius visade mindre smickrande sidor. Hans ”ledsagare” Stina Otterbergs efterföljande inlägg gjorde skadan än värre. Uppgiften att Horace ville lägga ner hela Advokatutredningen är mer än bestickande. Han kommer för alltid förknippas med en unken vänskapskorruption och har ingen annan än sig själv att skylla.

Men bara för att Horace tappade omdömet ursäktar inte att alla vi andra också gjorde det. Det skriver jag med glasklar vetskap om mina egna formuleringar de gångna dagarna.


"Gjorde" är ett medvetet val av tempus. Fredagens pressmeddelande kommer få krut och rök att lägga sig. De kvarvarande ledamöterna lyckades ena sig kring ett uttalande som visar att de tar alla anklagelser på allvar. Jag väljer nämligen att tro att de är helt ärliga i detta.

Så tack för den här gången! Det har varit ett tragikomiskt underhållande drama. Men som alltid när bataljen är över måste man utvärdera vad man sagt, tänkt, skrivit och publicerat. Det gäller Akademiens ledamöter såväl som alla oss andra.

Krisen i Svenska Akademien – en sammanfattning 02:02
ARTIKELN HANDLAR OM