ÅSIKT

Att förlora ansiktet - som att tappa ordet ”jag”

KULTUR

■ ■Är ansiktet en mask? Som döljer ditt rätta jag. Eller är ansiktet en passage mellan jaget och andra? I Kôbô Abes märkliga och ganska krävande roman En annans ansikte får man följa en molekylärbiolog som får ansiktet förstört av flytande syre som exploderar. Hans vindlande reflektioner om yttre och inre, om rollspel och direktkontakt är inte självklara och jag tror inte en enda mening i den här romanen är som man förväntar sig.

Det skapar faktiskt en del ångest och obehag, denna osäkerhet i läsningen liksom mannens kyliga, "opersonliga" ironi. Kanske liknar läsarens reaktion den outredda och outgrundliga vämjelse som hans heltäckande bandage väcker hos arbetskamrater, affärsbiträden och medpassagerare på tunnelbanan. Att "förlora ansiktet" blir nästan som att tappa ordet "jag", eller den praktiska funktionen hos ett personnamn. Det betyder möjligen också något än värre i Japan än här. Även hustrun drar sig undan.

Iförd en mask som han experimenterat fram i smyg, börjar han leva som Mr Hyde, ett dubbelliv. Han blir djärvare, mer nyckfull och utåtriktad. Masken ser ut som ett riktigt ansikte, men det är inte hans eget. Som främling förför han sin fru. Sedan blir han svartsjuk på sin mask. Han tror däremot inte att kvinnor nånsin är svartsjuka på sina sminkade alter egon. Är det så? Varför skulle det vara så? För att en gängse, sexuellt signalerande "kvinnlig" mask inte upplevs som falsk? Eller för att mina frågor är formade av en tidsbunden feminism som inte nått Abe? Kanske angår de inte hans vidare maskperspektiv?

Det är inte alltid man håller med i hans tycken och slutsatser, men ansiktet verkar oundgängligt utom möjligen i kontakter med gudar. Dagens extrema makeovers och styling kanske inte alls handlar om utseende eller ytseende utan om budskap, dörrar (stängda eller öppna), underkastelse, oberörbarhet - eller om symboliska självmord! Den ansiktslöse befarar att om "osynliga" masker som hans massproducerades skulle hela samhället komma i gungning.

■ ■Kobo Abe föddes 1924 och dog 1993. Hans mest kända roman är Kvinnan i sanden som filmades 1963. En annans ansikte kom ut 1964. I efterordet påpekar översättaren Lars Vargö hur vagt det japanska språket är och att Abes stil förstärker det draget, vilket gör det nödvändigt och möjligt att tolka honom med stor frihet. Utan att veta ett dugg om originalet tycker jag att Vargö och medöversättaren Leif Janzon lyckats omvandla Abes roman till en utomordentlig svensk variant som bevarar både sin öppenhet och sin gåta.

Roman

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Pia Bergström